Det personliga är politiskt

Mental enpartistat

2006-11-02T17:13:00.000+01:00

De reformer som nu ska genomföras som ett resultat av den borgerliga regeringens första budgetmotion, är i sig inget nytt under solen. Varken det faktum att högern under valrörelsen uppenbarligen högst medvetet spred lögner om sin egen politik och sina avsikter med ett innehav av regeringsmakten eller det faktum att den politik de i verkligheten nu har för avsikt att genomföra är direkt hälsovådlig för de flesta, borde vara nyheter för någon.

Om de många olika reformerna har spaltmeter skrivits av andra, om den sämre och för färre gällande men dyrare arbetslöshetsförsäkringen, om den kvinnofientliga vårdnadsbidraget som trots valrörelsens löften om annat likafullt ska betalas med en försvagad föräldraförsäkring och de lögnaktigt utlovade 1000 kronorna mer i fickan varje månad. Det kommer givetvis att finnas alla anledning att i den närmaste framtiden skriva mycket och analyserande om detta och mer i den borgerliga politiken men tills vidare får det vila.

I övrigt är värt att notera de borgerliga debattörernas extremt övertydliga vilja att strypa den politiska debatten, att minska tankeutrymmet. Avsikterna och effekterna av detta har givetvis bestämda politiska funktioner, främst att göra terrängen mer lättframkomlig för framtida attacker på välfärdsstaten, arbetarrörelsen och avgörande segrar för kvinnors rättigheter, i syfte att cementera systemskiftet. På snart sagt varje politisk blogg, insändar- och debattsida där dessa omfattande reformer med tydlig udd mot vanligt folk debatteras, finner borgerliga debattörer som likt "ivriga bävrar"(sic!) försöker sabla ned varje försök till politisk debatt om vem som förlorar på högerpolitiken med olika schatteringar av argumentet att "folket har röstat på denna politik, så varför klagar ni?".

Det är tydligen viktigt för samma personer som i valrörelsen utmålade socialdemokratin och Göran Persson för maktfullkomlig och beredda att ta till vilka fula knep som helst för att behålla makten, att under en borgerlig regering förhindra varje försök att debattera och ifrågasätta den politik som ska genomföras och prägla folks liv, i sak. Det är givetvis i sin ordning för en regering som vill cementera och fördjupa ett omfattande systemskifte efter i huvudsak amerikansk modell där våra gemensamma tillgångar och resurser ska upplåtas för plundring av internationella aktieklippare, utan störande inblandning från vanligt folk, men inte för en regering vars huvudnummer i valrörelsen var att utmåla den svenska arbetarrörelsen som regeringsoduglig p.g.a. långtida återvunnet förtroende i allmänna och demokratiska val.

Det är förståeligt men vämjeligt.

Förresten, var det nån som sa "mental enpartistat"?

Vad jag behöver: Mindre Littorin

2006-10-24T09:51:00.000+02:00

I dagens DN kommenterar arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin den fackliga kritiken emot sänkningen av nivåerna i arbetslöshetsersättningen och höjningen av avgiften till densamma. På numer klassiskt vis formulerar Littorin den borgerliga dogmen som alla de som tvingas leva med krympande marginaler till följd av sänkta ersättningsnivåer, brutalt kommer få kastat i ansiktet:

- Jag tycker inte att man ska behöva 70 eller 80 procent i a-kassa. Man ska 100 procent av en lön.

No offense men vad Littorin tycker att man "ska behöva" och inte, spelar faktiskt ganska liten roll i dagsläget. Det är riktigt att folk behöver arbete. För sig själva, för samhället, för välfärden. Typ. Folk behöver arbete. Under tiden de inte har arbete behöver människor en trygg och stabil inkomst - i Sverige i form av en gemensam försäkring - för att kunna söka nya arbeten och utmaningar. Sänks erästtningsnivåerna i dessa försäkringar betyder det givetvis att människor får mindre att leva för varje månad. Alldeles oavsett vad Littorin tycker att man "ska behöva".

Samma fascister här som där

2006-10-18T10:11:00.000+02:00

Hos Ali Esbati ser jag den minst sagt skrämmande nyheten att den tjeckiska regeringen bestående av bl.a. kristdemokrater, fattat beslut om att förbjuda landets största ungdomsorganisation KCM - ungkommunisterna. Likheterna mellan 1930-talets brunskrudade diktaturfasoner och de förföljelser och utlysta tankeförbud som utfärdats av statliga myndigheter i vår närtid, borde få varje hederlig demokrat att vämjas och uppröras. Man undrar ju hur Göran Hägglund reagerar men rimligast är ändå att kräva att Carl Bildt på något sätt ska fördöma förbudet.

Allra mest upprörande är den flagranta relativisering av detta bigotta angrepp på grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, som försigkommer främst i kommentarsutrymmet på Alis blogg. När man läser de allra värsta inläggen från de allra djupaste hålorna i den borgerliga ideologigrottan inser man snabbt att relativisering av demokratisja fri- och rättigheter inte är undantag hos högern - det är normalitet.

För det är ett angrepp på något av det mest grundläggande för fungerande och faktiska demokratiska fri- och rättigheter, nämligen organisationsfriheten. Sätter man folks rätt att organisera sig för vad man anser viktigt och avgörande på undantag, har man också börjat gräva demokratins grav. Ännu värre är att vi sannolikt har att vänta oss är att den svenska högern vill hålla en begravning utan ceremoni.

Läs också Hanna Löfqvists blogg för mer löpande uppdateringar.

Med lögnen som verktyg

2006-10-06T15:26:00.000+02:00

Under valrörelsen debatterades de generella trygghetssystemen och en borgerligt maktskiftes effekter på dessa, livligt. Vareneda gång man från något av de tre samarbetspartierna framförde att den samlade borgerligheten de facto ville försämra försäkringarna i såväl nivå, tak som längd haglade anklagelserna om maktfullkomligt spridande av lögner och förtal. Framförallt (s) och Göran Persson anklagades för att i desperation använda vilka knep som helst för att få behålla makten.

Dagens regeringsförklaring ger en glimt av de verkliga förhållandena. Främst att dessa anklagelser mot arbetarrörelsen och Göran Perssons person i sig var ett väl utmejslat taktiskt spel för att just nå makten.

Det kanske tydligaste och närmast till hands liggande exemplet, är debatten om förlädraförsäkringen. Gång på gång lyftes att Alliansen inte skulle försämra, "vi tar inte bort, bara lägger till" hette det.

Tills imorse, då föredrog Fredrik Reinfeldt sin regeringsförklaring. Beskedet var entydigt. Återställ föräldraförsäkringen till 7,5 basbelopp från dagens 10.

Budskapet under valrörelsen var ett annat än det i dagens regeringsförklaring. Skillnaden är att nu blir den politiken lögnen syftade till att mörka, verklighet. För oss.

Länge leve Norrskensflamman!

2006-10-03T21:21:00.000+02:00

Jag kommenterar Flammans 100-årsjubileum på Ung Vänsters hemsida. Läs också Tora Breitholtz kommentar här.

Bor du i Luleå-trakten och har några timmar över imorgon kväll borde du pallra dig till Stadsbiblioteket kl. 18.00. Då är det bläddermingel där tidningens jubileumsnummer släpps först i hela landet.

Kom och mingla med vänsterfolk och upplev nåt historiskt vetja!

Och ta en prenumeration för böfvelen!

Mesig men träffsäker satir

2006-10-03T10:19:00.000+02:00

I dagens Aftonbladet "läser" den västerbottniske stå-upparen Jan Bylund, alliansledarnas tankar. Rätt mesig satir i och för sig men icke desto mindre träffsäker.

Eller vad sägs om Lars Leijonborgs "Tanke":

Nej, min räddning är nog att bli den blåaste politikern. Extremsporter är inne, dags för extrempolitik!

Läs alla partiledarnas "tankar" här.

Fingerfärdigt

2006-09-18T21:51:00.000+02:00

Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly gör vad ungefär vem som helst skulle göra i samma situation. Och det är så jävla bra.

Ända sedan hösten 2004 har Lars Ohly tvingats löpa ett nästintill oupphörligt politiskt gatlopp i svenska medier. Det svenska medieetablissemanget hat effektivt och målmedvetet försökt att magpumpa både Lars Ohly och Vänsterpartiet gång på gång.

Det bästa av allt är att delar av den valrörelse som Vänsterpartiet bedrivit i år är som klifrön i samma medieetablissemangs kallingar. För det är genom fotarbete och politiskt tydlighet som vänstern kan ta göra andra vägval än politiska återvändsgränder och i förlängningen.

När etablerade proffstyckare som positionerar sig strax till höger om Djingis Khan på den politiska skalan, kastar sådan skit över Ohly vill de åstadkomma något med det. Främst att diskvalificera vänstern från att kunna spela en central roll i arbetet mot den nyvalda grotthögerregeringen.

Jag kan inget annat säga än, fan vad bra gjort Lasse! Låt oss nu göra politisk verklighet av Lasses fingerfärdighet i hela partiet. Nästa valdag sparkar vi ut Allianzen med fingret i högsta hugg.

Avgörandet är här

2006-09-17T14:03:00.000+02:00

Vi är många som slitit hårt i årets valrörelse. Vi är många som sovit lite, debattera mycket och delat ännu fler flygblad än nånsin tidigare. Ändå känns det nervöst och minst sagt otäckt att de sista timmarna innan valvakan, ännu inte kunna känna i ryggmärgen om vi vinner eller förlorar.

För det är till syvende och sist vad valet handlar om. Vem som vinner och förlorar. Inte främst vilken koalition som vinner valet och får bilda regering utan vem som vinner och förlorar på de olika politiska alternativen. Detta och vem som får bilda regering hänger givetvis ihop men förtjänar givetvis också särskild förståelse också var för sig.

För vem som vinner på lönesänkar-Alliansens politik är uppenbart. Vem som förlorar ännu mer. För hur mycket de än tjatar om att de "har en politik för fler jobb" finns inga som helst garantier för att så är fallet. Ger inte deras genomgående försämringar av våra gemensamma försäkringar som i grund och botten betalas av löneutrymme som de som jobbar avstår ifrån, några fler jobb är vi likförbannat många som får lägre a-kassa, sämre sjukförsäkring och lägre pensioner. Visst ger alliansen garantier. Men bara när det gäller försämringar.

Imorgon bitti kan Sveriges integrationsminister heta Lars Leijonborg. Samme man som slaktat det liberala arvet i medborgarbegreppet och vill införa svenska grammatikkunskaper som grund för medberliga rättigheter och i klassiskt exotiserande manér hyllar diktaturens Kina med allmänt tal om "arbetsvilliga kineser med känsla för företaget".

Imorgon bitti kan Sveriges arbetsmarknadsminister heta Maud Olofsson. Kvinnan som utmärkt sig som arbetsrättens värsta fiende. Samma person som påstår att framtiden för ungdomar på arbetsmarknaden ligger i att göra gårdagens och dagens problem ännu värre genom att öppna upp YTTRLIGARE för arbetsgivare att utnyttja ungdomar på otrygga och rättslösa anställningar.

Imorgon bitti kan Sveriges familjeminister heta Göran Hägglund. Samme man som oförblommerat menar att det är fullt normalt att ta pengar från den gemensamma barnomsorgen och ge till överklassfamiljer med städhjälp och au pair.

Imorgon bitti kan Sveriges regering bestå av den allians av borgare som under hela valrörelsen konsekvent vägrat prata om konsekvenserna av den egna politiken och enbart talat om Göran Perssons personliga skuld i den svenska arbetslösheten trots att de själva alltid varit de första att försvara arbetslöshetens verkliga orsaker.

Imorgon bitti kan vara början på en ny tid i Sverige. En ny tid som tvingar arbetar- och kvinnorörelsens landvinnigar ännu längre bakåt. En tid då hemmafrunormen återlanseras och underkvalificerade yrkeskategorier i ännu större utsträckning ska domineras av invandrarkvinnor som hunsat städar överklassens palatskorridorer.

Jag är livrädd för en borgerlig regering. För vad de kan åstadkomma oh vilka konsekvenser det får. För mig men också för min familj och vänner.

Jag vet att när borgarna sänker a-kassan, förlorar de flesta jag känner, på det.

Jag vet att när borgarna sänker sjukersättningen, förlorar de flesta jag känner, på det.

Jag vet att när borgarna kommer till makten, är det vi som är villebrådet för de närmaste fyra åren.

Därför röstade jag på Vänsterpartiet idag. Jag hoppas verkligen att du också gör det.

Or else, may god have mercy on our souls.

Det personliga är politiskt

2006-05-17T14:50:00.000+02:00

Det finns dagar då man helt enkelt måste inse att människor i ens närhet gör stordåd med jämna mellanrum. När den vedervärdigt tokiga grotthögern angriper aborträtten med alla till buds stående medel, vill piska kvinnorna tillbaka till spisen, hucklet och lebensraum-idealet och anordnar kvinnofientliga konferenser i riksdagen - då händer det här och det här.

Då bryter Elin Johnson och Tora Breitholtz tystnaden och den tabubelagda krampen som omgärdar det mesta som har med abort och kvinnors rätt till sina egna kroppar och sexualitet, att göra. Det är beundransvärt och helt enkelt jävligt viktigt.

Det är beundransvärt därför att denna kamp är så förbannat personlig och självutlämnande - Det personliga är politiskt. Det är viktigt därför att den förhärdade smörja som könsroller och därtill hörande sexuella förväntningar på framförallt tjejer, måste lösas upp.

Elin och Tora, ni är vktiga.

Ibland blir man bara så jävla förbannad

2006-05-11T21:50:00.000+02:00

Jag är egentligen en ganska lugn kille. Nog kan jag bli förbannad och het på gröten men i grund och botten en ganska sansad tjomme. Men vissa dagar händer så mycket sjukt så att man bara blir så jävla förbannad.

Visst, det finns betydligt värre grejer att skriva spaltmeter om i bloggvärlden. Regeringens svek när de samarbetar med borgarna för att avskaffa lagarna som skrevs i mördade arbetares blod i ådalen 1931. I samma veva som man i god partisekteristisk anda vägrar hedra de stupades minnen med hela arbetarrörelsen. Sure, det gör mig förbannad.

Men ibland så blir man riktigt provocerad av småsaker. Sånt som får gå och gnaga lite. I tisdags läste jag en artikel i Sthlm City - en av de där gratistidningarna i tunnelbanan - som skrivits av MUF:s Johan Forsell. Indignerat vill han läxa upp vänstern i Stockholm och lära ut politiskt hyfs. Han skriver bl.a. såhär:

Det förutsätter att man respekterar sina motståndare och erbjuder
varandra en hederlig match utan lögner och kränkande tillmälen.

Och fortsätter lite längre ned såhär:

Etablerade partier måste föregå med gott exempel och visa vad
som är acceptabelt och vad som inte är det.

Lyckat 1:a majfirande i röda Tornedalen

2006-05-05T18:29:00.000+02:00

Jag hade den stora äran att vara huvudtalare vid Ung Vänsters och Vänsterpartiets 1:a majfirande i Pajala. Firandet var fenomenalt och "alldeles... alldeles underbart...". Vi matchade socialdemokraterna och LO i storlek på såväl demonstrationståget som på mötet i Folkets Hus. I Vänsterpartiets tåg och på vårt möte deltog även författaren Mikael Niemi prydd med partinål och allt. Läs mer här och se foton här.

Ung Vänster och Vänsterpartiet är på frammarsch i Pajala, där vänstern förnyats och fått nya krafter genom flera yngre aktivister i såväl partiet som Ung Vänster. Samtidigt finns där några av de finaste och mest aktade äldre kamraterna som står att finna i rörelsen. Företrädesvis de kamrater som emottog Ung Vänster Norrbottens Hederskamratsutmärkelse vid årskonferensen i januari. Läs här.

Jag lägger upp mitt tal här.

Första majtal 2006

2006-05-05T18:27:00.000+02:00

Joel Karlsson, ordförande
Ung Vänsters Fackliga Utskott

OBS! Det talade ordet gäller!

*************************************

Kamrater och 1 maj-firare,
Idag firar vi arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Idag blir varje sliten kavaj en mantel av strålande ljus, idag visar vi att vi bär en vision om ett annat, och bättre, sätt att organisera samhället. Idag rätas på trötta ryggar, idag tänds kampens ljus i de mångas ögon. Idag tar vi över gatorna, utmanar makten och säger rakt ut - en socialistisk värld är möjlig, ja till och med nödvändig. Och vi visar, att vi tänker kämpa för vår rätt och värdighet.

Kamrater, vi vet att kamp lönar sig. Allt från den allmänna rösträtten, över 8-timmarsdag, semester i två, tre, fyra och fem veckor, via ATP, till folksjukvård, folktandvård och A-kassa; allt detta har arbetarrörelsen kämpat till sig i strid och konflikt. Vi har stått för rätten till preventivmedel och fri abort, för byggandet av en folkets kultur, för bildning, bibliotek, barnomsorg. Och kampen fortsätter. För att den måste. Nu som då handlar det om att ta strid för vanligt folks intressen. Vi tar ställning och kräver vår rätt.

För en värld som vilar på utsugningens, exploateringens och ockupationens fundament måste förändras just i grunden. En värld där miljontals kvinnor tvingas in i prostitution och slaveri, utsätts för systematiska kränkningar och sexualiserat våld, måste förändras. En värld där hökarna i Washington utan vidare kan ta sig rätten att bomba oskyldiga länder och folk ljusår bakåt i tiden måste upphöra att existera som vi känner den idag. En värld där vita, överviktiga och medelålders män med komplicerade mellannamn med många dubbel-v:n och adlig dialekt har mer makt att besluta om våra liv och vår framtid än oss och våra folkvalda representanter, kan under inga omständigheter vara en värld vi är nöjda med. En värld där tiotusentals barn dagligen dör i svält för att vinstmaximeringen och hyggliga råoljepriser står högre i kurs än deras överlevnad måste likt det gamla störtas i gruset.

*************************************

Kamrater och kvinnokämpar,
Frågan om mäns våld mot kvinnor är satt högre upp på dagordningen än kanske någonsin tidigare. Det är bra och viktigt. Samtidigt säger det en del om hur vårt samhälle fungerar och hur den tysta överenskommelsen män emellan i praktiken ser ut, när media och vår egen jämställdhetsminister prisar ett gäng äldre mäns inbjudan till samtal om varför det är dags att karlar ska sluta slå sina kvinnor, före alla de kvinnor som arbetat ideellt i kvinnojourer, tjejjourer och kvinnogrupper i flera decennier.

Läget är allvarligt kamrater. Enligt utredningen ”Slagen Dam” från 2001 så har nästan hälften av landets kvinnor utsatts för våld av någon man efter sin 15-årsdag, en tredjedel utsatts för våld innan sin 15-årsdag, 56% av Sveriges kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier och över en fjärdedel i åldern 18-64 har utsatts för våld av någon man det senaste året.

Vi gör ingen skillnad kamrater om vi inte ser bortom snömoset och inser fakta, män slår kvinnor och gör det för att befästa sin makt och sina privilegier som män i förhållandet och samhället. Det är dags att en gång för alla ta kol på myten att det bara är psykiskt sjuka och gravt alkoholiserade som misshandlar sina fruar, mödrar, döttrar eller systrar. Våldet och hot om våld mot närstående kvinnor är ett uttryck för själva manligheten i sig.

Vi lever i ett samhälle som bygger på kvinnors systematiska under- och mäns dito överordning. Det skär genom såväl klass som etnicitet. Hustrumisshandel är inget som är förbehållet svartmuskiga araber, det utförs av helt vanliga män i helt vanliga svenska städer och byar just i detta nu. Med Hagamannen gripen upphör inte inskränkningarna av kvinnors livstrymme.

Det finns saker att göra kamrater. En del framsteg har gjorts men är långt ifrån tillräckliga. Det första vi måste se till att göra är att garantera att alla kvinnojourer i landet har tillräckligt med pengar att kunna bedriva en verksamhet som ger trygghet, rådgivning och stöd för de kvinnor som utsätts för våld av män runtom i landet. Det ska finnas en fristad att vända sig till för den kvinna som riskerar att bli ihjälslagen för att maten inte står på bordet när gubben kommer hem.

Tjejer runtom i landet är rädda för att gå ensamma på kvällar och nätter. Rädslan att bli misshandlad och våldtagen har så kompakt trängt sig djupt in hos så många kvinnor och tjejer att de konkret gör andra livsval än de skulle gjort i annat fall. Tjejers livsutrymme och rätt till sina egna kroppar och sexualitet kränks dagligen och det fråntar mer än hälften av Sveriges och världens befolkning rätten till makten över sina egna liv. Därför är det dags att införa feministiskt självförsvar på landets alla skolor, kurser i självförsvar där tjejer inte bara får lära sig hur man försvarar sig och sin kropp vid våldtäktsförsök utan hur man tar plats och kräver sin rätt i klassrummet, på jobbet och bland vänner, bekanta och i hemmet och dags att se över planeringen varenda gångtunnel och busstorg i varenda svensk stad och by, ur ett feministiskt perspektiv.

Det är dags att ta ställning och kräva vår rätt, det är dags att ta tillbaka det feministiska initiativet kamrater.

*************************************

Kamrater och fredsvänner,
Vi lever i en tid då det amerikanska utrikesdepartementet och CIA avgör framtiden för många av världens folk. Det är i Vita Husets korridorer och av hökarna i Pentagon det avgörs om ett land geopolitiskt intressant beläget är i behov av en ny regim. Det är i dessa korridorer besluten fattas om att installera blodiga terrorregimer fjärrstyrda från Washington där mänskliga och demokratiska rättigheter ständigt sätts på undantag. Experimenten är väl beprövade, inte bara i Irak. Historiskt kan vi se nazisten Stroessners härjningar i Paraguay, Pinochets massmord av det chilenska folket och colombianska paramilitärers förföljelser och mord av fackföreningsaktivister som alla agerat med USA:s goda minne emot folkrätt och demokrati. Och det är bara axplock.

Anklagelserna som idag riktas mot diktaturens Iran går efter numer välkänt mönster. Samma rasistiska och koloniala världsbild som tagit steget in i den vardagliga nyhetsrapporteringen många gånger förut, har återigen beretts väg rakt in i våra vardagsrum samtidigt som lögner får rättfärdiga de amerikanska förberedelserna inför nya krig och ockupationer för att ytterligare stärka sin makt över regionens oljeresurser och övriga naturtillgångar.

Kamrater, Iran är en utpräglad diktatur där demokratiska fri- och rättigheter i bästa fall är en schimär. Men det är avgörande att vi faktiskt förmår att se var konflikten mellan rovgiriga ockupationsstater och deras för tillfället utpekade dödsfiender egentligen står. Striden står inte mellan demokrati och diktatur, uppenbarligen inte eftersom USA gärna koketterar med diktaturen i Saudi-Arabien. Istället måste vi se att oljeintresset aldrig ljuger, att demokrati aldrig kan byggas i amerikanska sattelitstater.

Därför måste vi i vårt fortsatta motstånd mot USA:s självpåtagna rätt att bomba, ockupera och tortera oskyldiga människor i vad som i bästa fall skulle kunna kallas för nutidens Gulag-arkipelager, måste vi säga högt och tydligt – Hands off Iran! USA och deras allierade måste lämna Irak och Afghanistan omedelbart. För med i Abu Ghraib och Guantanamó har vi facit för vad som väntar de som gör motstånd. Och det är en utveckling vi också kan se i Sverige och Europa och vi vet vilka politiska företrädare som axlat det som sin roll och gjort det till sin paradgren, att vara de som tar fascismen in i våra vardagsrum och ger den legitimitet. Det är i stort samma partier som i höstens val gör anspråk på att ta regeringsmakten.

Det är dags att ta ställning och kräva vår rätt.

*************************************

Kamrater och internationalister,
Lars Leijonborg och hans borgerliga kumpaner är ett reellt hot mot oss och våra demokratiska rättigheter. Det tål att sägas och det måste upprepas. Tillsammans med Mauricio Rojas och de andra borgerliga partiernas goda minne har gubben med den otäcka rösten och ihopväxta ögonbrynet på obehagligt kort tid gett uttrycket "att vända på en femöring" en tydlig definition.

För när det kommer till kritan, gör Folkpartiet hellre gemensam sak med högerextrema organisationer i Norden, repressionsivrarna i superstatsbygget EU och islamofoberna i CIA och gör deras ställningstaganden till sina egna. Tillsammans med de som konsekvent åsidosätter grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter bereder Folkpartiet och borgerligheten en begravning utan ceremoni, inskränkningar i våra rättigheter höljda i liberala floskler med rasistisk anstrykning och tydligt arbetarfientlig udd.

Samma arbetarfientliga udd som för 75 år sedan tog livet av 5 fredligt demonstrerande arbetare i Ådalen. Fem fredligt demonstrerande arbetare mördades av svensk militär som avfyrade sina skott på mandat av den svenska regeringen. Flera av de som mördades hörde till vårt ungdomsförbund eller vårt parti. Man strejkade för sin rätt och värdighet men mötte bly, sablar och hård repression. Likt vägarbetarstrejken här i Pajala har Ådalen blivit en avgörande politisk referenspunkt; Mer eller mindre rättfärdighet och rättvisa? Mer eller mindre demokrati? Mer eller mindre repression? Vi vet var vi står och att vi måste kämpa för vår rätt och värdighet.

Samma repression får samma vecka som årsdagen av skotten i Ådalen sitt återtåg i den svenska riksdagen när regeringen tillsammans med borgerliga partier vill fatta beslut om att upphäva de lagar som de styrande tvingades stifta efter skotten i Ådalen. Ökad repression ska återigen gälla, det ska ännu en gång vara möjligt att sätta in militära styrkor mot fredliga demonstranter. För oss som alltid stått längst fram i kampen för fördjupad demokrati i det här landet, är det ett slag i ansiktet. På den svenska demokratin likaså.

Kamrater,
det är dags att ta ställning och kräva vår rätt.

*************************************

Kära kamrater,
Snart beger vi oss hemåt med nysådda drömmar och blickar i det blå. Imorgon ger vi oss ut i vardagens slit igen. För vissa innebär det fortsatt slit på äldreboendet eller micromakarna, för många åter till arbetslöshet och känslan av att inte behövas. Många av oss ungdomar går tillbaka till behovsanställningar och meningslösa datortek som aldrig leder till ett tryggt jobb med lön att leva på, vikariat på tomma rader och i bästa fall deltidsanställningar med fem minuters varsel. Centerpartiet och Maud Olofsson kallar det flexibilitet. Vi vanliga ungdomar kallar det helvetet.

Flexibel betyder böjlig. Någon måste böjas och någon böjer. När Centerpartiet och allians ”för” Sverige blåser till storms emot anställningsskyddet och turordningsreglerna vid uppsägningar och skäller dem för orättvisa och diskriminerande är det just mer flexibilitet de vill ha. Fick Maud bestämma skulle varken anställningsskydd eller turordningsregler finnas överhuvudtaget, chefen ska få sparka vem han vill när som helst. För de som har gott renommé hos sin farsas kompisar i bolagsstyrelsen, ibland cheferna eller ändå ska ärva företaget de jobbar på när de fyllt 30 är det såklart en bra idé. Men för alla oss andra som inte är släkt med chefen eller inte är medlem i samma seglarklubb som hans ungar, för oss blir det betydligt värre.

För det är våra möjligheter att tillsammans med våra kompisar på jobbet försvara vår rätt till schyssta löner, företagshälsovård, rimlig schemaläggning av våra arbetstider och en bra arbetsmiljö, som Maud vill avskaffa. Med Mauds tyrannvälde på arbetsplatserna får vi en tyst och moloken arbetsmarknad där vi är de som blir böjda och chefen är den som böjer. De arbetsplatser Maud vill ha består av lydiga arbetare som häller käft och tar skit. Den som slickar mest röv eller är bäst polare med chefen är den som får behålla jobbet i slutet av dagen.

Borgarnas angrepp på arbetsrätten vittnar om vad de verkligen är ute efter och att de är beredda att ljuga ögonen ur sig för att uppnå det. För det är inte sant att företagen inte får avskeda folk idag, det är inte sant att trygga anställningar gör oss arbetslösa, det är inte sant att vi ungdomar vill ha "flexibilitet". De enda krav som finns på uppsägningar är att de ska ske på saklig grund, med uppsägningstid och enligt en turordning. Chefen ska inte få välja och vraka och sen sparka ut dem som kan få för sig att bli gravida, med förnamn han bara sett på tv eller den med fackligt förtroendeuppdrag. Istället är det tydligt att Mauds och storföretagens förslag handlar om att uppsägningar ska kunna ske på osaklig grund, utan uppsägningstider och helt utifrån chefens godtycke.

För om det vore sant att otrygghet på jobbet gör oss ungdomar nöjda, glada och mindre arbetslösa skulle vi ha rekordlåg ungdomsarbetslöshet idag. För det är vi ungdomar som dagligen förnekas det som ska vara norm på arbetsmarknaden idag, en riktig anställning på heltid med avtalsenlig lön. Det är mer än hälften av alla tjejer i vår ålder som inte kan planera sina liv eftersom man kan bli inringd på jobb med fem minuters varsel, det är mer än en fjärdedel av killarna i vår ålder som inte kan skaffa sig en egen bostad eftersom det är omöjligt att veta hur mycket man faktiskt kommer tjäna den närmaste månaden.

Kamrater,
Det är dags att avslöja den förrädiska högern, deras hugskott och opportunistiska lockelser. Deras förslag leder inte till lägre arbetslöshet. Tvärtom befäster och fördjupar dem de djupa orättvisor vi ungdomar tvingas leva under idag. För det är inte arbetsrätten som diskriminerar, det är arbetsgivarna som aktivt väljer att utnyttja en svag koppling till arbetsmarknaden och ett stort behov av arbetslivserfarenhet som en spjutspets för att torpedera sönder arbetsrätten samtidigt som deras parlamentariska företrädare i Allians "för" Sverige förbereder sig för att utsätta vår välfärd för chockterapi vid ett maktskifte.

Men mot Mauds och co. godtyckliga och kränkande arbetsmarknad ställer vi en utvecklad arbetsplatsdemokrati, byggd på kollektivt ägande och förvaltande av det vi gemensamt producerar där vi som är många på jobbet till- och avsätter de få istället för tvärtom. Vår arbetsmarknad emot Mauds, vår rätt och värdighet genom demokrati istället för tyranneri och godtycke. En arbetsmarknad med starka fackföreningar, höjda nivåer och tak i a-kassan, en starkare arbetsrätt och en politik för full sysselsättning med riktiga jobb och riktiga löner.

Det är dags att ta ställning och kräva vår rätt.

*************************************

Kära kamrater,
Det här är vad den valrörelse vi nu går in i handlar om. Om makt, välfärd och rättvisa – makten över jobben och över kvinnors egna kroppar, en välfärd värd namnet med full sysselsättning och utbyggd offentlig sektor och en rättvis världsordning utan ockupationer och hänsynslösa krig för olja. Vi har enorma utmaningar framför oss, vi ska inte bara stoppa en systematiskt lögnaktig och politiskt kamouflerande borgerlig opposition från att ta makten. Vi ska stärka vänsterns positioner, blir fler och göra mer. Det förpliktigar och ställer höga krav på oss allihop, att var och en gör sitt yttersta för att förklara och förtydliga partiets politik. Att vi efter vår allra bästa förmåga tar oss i kragen och delar ut våra flygblad och sätter upp våra affischer, skriver och håller vårt appelltal och växer som kamrater. Utmanar makten och säger rakt ut vad som måste sägas – en socialistisk värld är möjlig, ja till och med nödvändig,

Jag skulle vilja avsluta med att parafrasera en passage i Olof Palmes avslutningstal vid socialdemokraternas partikongress 1976, för det säger mycket om vänsterns uppgifter idag. Kanske framförallt här i Pajala.

Vi ses igen, kamrater!
Vi ses i Folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i partiet och fackföreningen. Vi ses i fikarummen på äldreboendet, under rasten klockan 06:35, någonstans mellan morgonkaffet och kortleken, en stunds politik. Vi ses igen efter 1 timma och 7 minuter när Börje Keskitalo avslutat ett brinnande anförande om rörelsens stolthet och historia på en distriktskonferens.

Vi ses på partiexpeditionen, den kollektivt organiserade demokratins smedja, vid bråten av valsedlar och broschyrer, förbereder oss för möten med ivriga människor som frågar och skall få svar.

Vi ses igen vid hyreshusen på Skolgatan med packen av broschyrer. Du tar uppgång A och jag tar uppgång B. Utanför Konsum, framför kiosken på torget, i hörnet på Tornedalsvägen, vid sågverksgrindarna klockan 05.45 en kulen morgon,

Vi ses på torget med stoltheten och fanorna och sången, när folket kommer från arbetet, förmedlingen och teaterrepetitionen. Vi ses igen kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap.

Vi ses igen kamrater,
för nu vi vet att det är dags att ta ställning och kräva vår rätt.

Demonstrera första maj!

2006-04-28T16:32:00.000+02:00

På måndag är det första maj, arbetarrörelsens högtidsdag. Då är det tid för trötta ryggar att rätas och ljus tändas i de mångas ögon. Det är viktigt att demonstrera första maj. För oss alla.

Själv talar jag på Vänsterpartiets och Ung Vänsters Första majfirande i Pajala. samling kl. 13.00 på Malmen, därefter avmarsch och möte på Folkets Hus.

nu är dte dags att ta ställning och kräva vår rätt.

Gåshud

2006-04-18T17:02:00.000+02:00

Jag får rejält med gåshud när jag läser detta hos Ali Esbati. Hans tal på Ung Vänsters jubileumsfest i Uppsala 2003 är något av det allra vackraste, finaste och bästa jag någonsin upplevt under hela mitt liv. På riktigt alltså.

När jag läser det får jag små flashbacks från festen och kongressen, jag blir upprymd. Läsvärt. Helt klart.

Du ler, för du vet att du är farlig, att du vässat dina klor mot kampens slipsten. Liksom man lär sig cykla eller dansa genom att just göra det, lär man sig det revolutionära hantverket i praxis. Det ges inga genvägar.

Ett steg i rätt riktning

2006-04-05T13:28:00.000+02:00

Det lilla jag hittills sett av rapporteringen om den nyss överenskomna vårbudgeten ser ganska bra ut vid en första anblick. Kan hända att budgeten vid närmare fördjupning ser sämre ut men det är osett ännu.

Rapports uppspaltning av budgetens innebörd verkar dock ganska lovande. Dels för att också denna budget nånstans verkar utgå ifrån att det är bra med en expansiv ekonomisk politik där det satsas på den offentliga sektorn och dels för att Miljöpartiet verkar fått relativt lite genomslag för sina krav. Miljöpartiet kännetecknas väldigt ofta av att de driver oerhört glesbygds-, arbetar- och kvinnofientliga krav i alla budgetförhandlingar som utåt toppas med nåt halvpopulistiskt allmänvänsterkrav som de givetvis alltid vet att de får igenom och sedan kan profilera sig på. För att omvänt travestera de gamla maoisternas utlåtande om Stalin, Miljöpartiet är 70% dåligt, 30% ännu sämre.

De 1000 plusjobben för unga är kanske inte i sig en åtgärd som direkt sänker ungdomsarbetslösheten till drömnivåer men är ändå ett steg i rätt riktning. Plusjobben är dock inte helt oproblematiska och det är viktigt att inse att de i sig svårligen leder till en genomgående lägre arbetslöshet på sikt om det samtidigt inte finns utrymme i och krav på kommunerna att anställa fler tillsvidare i den kommunala sektorn.

Synd att vänsterpartiet vek sig i förhandlingarna om höjda studiemedel. Kan frågan bli en valfråga är det givetvis bra och viktigt men samtidigt känns det som att det hade varit värt att strida för studenternas rätt till högre bidrag. I alla fall som ett första steg emot att garantera studenter ett schysstare liv.

Kollade f.ö. på Debatt på SVT igår kväll, främst på debatten mellan SSU:s Mattias Vepsä och CUF:s fredrick Federley om centerns LAS-förslag och ungdomsarbetslösheten. Som vanligt en massa svammel från centermuppen men det slog mig att ingen reagerar överhuvudtaget över att centern gång på gång radar upp siffror på arbetslösa ungdomar - kring 140 000 - och menar på fullaste allvar att deras förslag skulle lösa ungdomsarbetslösheten genom att skapa 14 000 högst hypotetiska jobb. Well, otrygghet skapar inga jobb. Det säger ju till och med centern själva.

Jag bedriver förtalskampanj

2006-04-01T11:38:00.000+02:00

Yeah, that's right.

* bilden är inte ett montage

Lögn och förbannad dikt

2006-03-24T09:00:00.000+01:00

Lyssnade på gårdagens debatt i Studio Ett mellan Ung Vänsters Ida Gabrielsson och MUF:s Johan Forsell. Debatten handlade om ungdomsarbetslösheten och centerns förslag om att införa ett särskilt anställningskontrakt för arbetslösa ungdomar upp till 26, helt utan anställningstrygghet. Ida var som vanligt riktigt bra och högern triumferar återigen med sin totala okunskap om hur arbetsmarknaden faktiskt ser ut för unga idag.

Mycket riktigt ifrågasätter Ida själva utgångspunkten för hela högerns resonemang, att det skulle vara anställningsskyddet som gör folk arbetslösa. Varför är då arbetslösheten oftast högre i de sektorer på arbetsmarknaden där otrygga anställningar är vanligast förekommande? Varför har vi då inte rekordlåg ungdomsarbetslöshet när vi ungdomar är de som vanligast tvingas gå på anställningar med väldigt svagt eller inget anställningsskydd?

I LO-rapporten "Anställningsformer och arbetstider 2005" får vi veta att den allra värsta formen av otrygg anställning - s.k. behovsanställning - ökat lavinartat sedan 1990, från att ca. 40 000 personer till idag 145 000 personer - de allra, flesta just ungdomar - som är helt utelämnade till arbetsgivarens godtycke.

Statistiken talar också om för oss att 42% av de tjejerna i LO-yrken i åldrarna 16-25 går på någon form av otrygg anställning och att i ålderarna 25-29 är samma siffra 24%. Bland de unga LO-männen är siffrorna givetvis lägre men ändock klart högre än snittet.

Vad Johan Forsell gör politik av när han i riksradio på bästa sändningstid påstår att unga inte har otryggare anställningar än andra, är inget annat än lögn och förbannad dikt.

Lögn och förbannad dikt. Minns det när nästa attack mot arbetsrätten kommer.

Läs, lär, lyd

2006-02-17T16:43:00.000+01:00

Det torde vara det allra rimligaste när en av Sveriges absolut skarpaste politiska individer börjat blogga. Gör ett besök på denna blogg till dagsrutin, allt annat är orimligt.

Besök Tora Breitholtz blogg nu.

Viktigt om Muhammed-"karikaryrerna"

2006-02-16T12:59:00.000+01:00

På bloggen Bulten i Bo hittar jag detta inlägg som bl.a. refererar till den ofta klarsynte Mohammed Omar och hans skriverier i Sydsvenskan. Bra och viktigt, läs!

Ytterligare en järnaxel

2006-02-16T00:44:00.000+01:00

Är det någon som förundras över att Moderaterna och regeringen återigen bildar en järnaxel i svensk politik. Denna gång inte i flyktingpolitiken, nu gäller det Bodströms övervakningssamhälle.

Läs mer här

Under 26, eller "Born to be flexible"

2006-02-16T00:18:00.000+01:00

Som alla vid det här laget vet gick centerledaren Maud Olofsson ut på DN debatt och krävde att ungdomar upp till 26 år skulle undantas från anställningsskyddet. Genom en skräddarsydd opinionsundersökning med modifierade frågor och tillknixade svarsalternativ har man sedan lätt kunnat "bekräfta" stort "stöd" bland ungdomar för förslaget.

I artikeln på DN debatt var Maud Olofsson bekymrad. Till och med så bekymrad att vi fick veta att hon är mamma. Gott så, mammor är väldigt bra att ha. Dessutom jobbar de ofta hårt och uppoffrande för sina barns skull. Att så mpnga morsor orkar med ska man i första läget vara jävligt tacksam för. I andra läget kritisk till att de tvingas till allt detta just för att de är morsor istället för farsor.

Emellertid säger det rätt lite om centerns förslag om att frånta ungdomar upp till 26 år anställningsskyddet. Notera, frånta inte minska. För om man skrapar lite på ytan blir det tydligt att förslaget bara är ett ogenerat angrepp på den anställningstrygghet som arbetarrörelsen kämpat sig till och ett cyniskt utnyttjande av utsatta ungdomar i just detta syfte. Det blir tydligt eftersom centerns "antaganden" inte håller för någon närmare granskning. För om det är anställningsskyddet som orsakar arbetslösheten vore det väl omöjligt för arbetslösheten att vara högre inom de yrken där otrygga anställningar är vanligast, som det är idag? Då vore det väl omöjligt för arbetslösheten att variera så mycket mellan olika geografiska områden i landet, som idag, för anställningstryggheten gäller väl i hela landet eller?

På riktigt blir det äckligt uppenbart att det här förslaget är något som snickrats ihop av ett gäng nyliberalt sinnade politiska tjänstemän i medelåldern och inte vanliga ungdomar. För den arbetsmarknadspolitik som påstås vara formulerad för att minska ungdomsarbetslösheten och ta ungas utsatta situation på arbetsmarknaden på allvar är totalt ointressant och i förlängningen kontraproduktiv om den inte utgår ifrån det faktum att vi ungdomar, istället för trygga anställningar på heltid, tvingas pendla mellan hundraelva sorters otrygga visstidsanställningar med fem minuters varsel, praktikplatser som aldrig leder någon vart och vikariat på tomma rader. Det är ju själva frånvaron av fasta heltidsjobb som håller oss ungdomar i arbetslöshet, alltså inte att anställningsskyddet är för starkt. Tidigare har centern prisat den flexibla arbetsmarknaden, den arbetsmarknad vi unga är ute på, den flexibilitet som tvingar ungdomar ut i arbetslöshet.

Flexibel betyder böjlig. Någon böjer och någon måste bli böjd. Anställningsskyddet ser till att chefen inte ska kunna böja våra ryggar tills de bryts, hur lätt som helst. Istället för att vi som är under 26 också ska ha skyddade ryggar på jobbet, spottar centern oss i ansiktet och säger:

"Tough luck kiddo, but you're born to be flexible."

Mot alla odds

2006-02-16T00:01:00.000+01:00

Mitt engagemang i den här bloggen stagnerade någon gång i slutet av november för att så sakteliga komma igång igen. Ambitionen med den här bloggen har varit att skriva saker som faller mig in, ganska självklart ofta aktuella politiska kommentarer, utan att bli alltför preteniös. Ibland har jag lyckats och ibland misslyckats. That's life, ungefär. Jag har nyss fyllt år också, så jag kanske måste börja bete mig såsom är värdigt min ålder. Skriva mer, alltså.

En klok människa skrev en gång att "när världen är tokig behövs första maj" om lyckade 1:a majfiranden runtom i hela landet. 2003 var det om jag inte minns fel. Idag är det politiska läget helt annorlunda. Idag är inte frågan om med hur stor majoritet folket ska köra över eliten i deras superstatskramande, idag är snarare frågan hur stor del av sina påstått demokratiska ideal borgerligheten faktiskt har kvar att leva upp till.

Enklare uttryckt, när världen är tokig måste man få avreagera sig. Första maj är ett sätt och jag ser fram emot en av årets allra största dagar. Dock först; Internationella kvinnodagen!

Jag ska se till att skriva mer här på bloggen nu när andan fallit på igen, när den ideologiska beteendestörning svenska liberaler lider av blivit mer och mer olidlig att lämna okommenterad, när världen blir tokigare för varje dag som går. Denna ideologiska beteendestörning illustreras mycket väl av Motvallsbloggen, här.

I söndags blev jag uppringd av en reporter på Haparandabladet. Tydligen är det en del öbor som läser bloggen och undrar vem jag är. Nästa vecka blir det någon form av intervju vad jag förstod det, troligtvis i onsdagens eller torsdagens upplaga. Verkar lovande, kul att också folk hät på ön visar sitt intresse.

Sist men inte minst ska jag tipsa om ny god läsning: 2 bra bloggar.

Blablabloggen och Livet från den röda sidan. Läs, lär och förstå.

-----------------------
Dagens fotnot: Centerpartiet står INTE på arbetslösa ungdomars sida. Det visar Stefan Tornberg tydligt i dagens NSD.

Hate to say I told you so

2006-02-15T23:56:00.000+01:00

Men jag gör det ändå. Eller rättare sagt, Kalle Larsson gör det.

Centern har valt sida, gör det du också

2006-02-07T14:08:00.000+01:00

Många har reaktionerna varit på centerledaren Maud Olofssons förslag på DN-debatt förra veckan, om att alla upp till 26 ska undantas från anställningsskyddet. Det är en del i ett "ungdomspaket" för att få bukt med ungdomsarbetslösheten. Både i sak och sammanhang är centerns förslag något i hästväg även för den borgerliga "Allianzen".

Det riktigt bisarra är ju att när centern går ut med såna här galna utspel, får Moderaterna ett nyliberalt extremist-alibi att distanera sig ifrån och ta ännu fler velourpoäng. Jag kan sätta min vänstra lilltå på att det är samordnat inom alliansen. Konstigt vore väl annars. Och vem tror på riktigt att Moderaterna INTE vill försämra arbetsrätten?

Så till saken, vi får veta att Maud Olofsson är orolig. DN-artikeln låter oss även veta att hon är mamma, något som i detta sammanhang tydligen är ett argument för en ungdomsfientlig politik. Upplysningsvis kan jag informera om att också min mor är förbannad över att ungdomar stängs ute från arbetsmarknaden och trygghetssystemen. hon är vänsterpartist. Tji fick Maudan.

Argumentation kring det här förslaget visar på många sätt att centern faktiskt inte har någon koll alls på hur läget för oss ungdomar är på arbetsmarknaden idag. I och för sig är det rätt logiskt när de som försvarat centerns förslag i tv- och radiodebatter, genomgående är politiska tjänstemän i 30-årsåldern. Det är lätt att tycka att anställningstryggheten är något som bara är "teoretiskt" när man själv alltid kommer vara avlönad broiler.

För vad är det för förvriden uppfattning man har om arbetslöshet om man landar i en sådan slutsats? Arbetslöshet är just att man inte får arbeta en viss mängd varje vecka, månad och år. Arbetslöshet är alltså att vara just utan en anställning som betyder att man jobbar mer per arbetsvecka än man inte gör det. Den här ganska grudnläggande insikten är helt bortfipplad i centerns logiska cirkus, men annat är väl inte att förvänta. Det innebär att många av oss ungdomar som är arbetslösa faktiskt jobbar ibland. På jävligt otrygga anställningar, vikariat på tomma rader och i värsta fall på meningslösa praktikplatser som aldrig leder nån vart. Anledningen till att vi är arbetslösa är just att vi inte har ett fast jobb.

Anledningen till att centern låtsas om som att det inte är det stora problemet för oss ungdomar idag, är för att de inte tycker att osäkra anställningar är ett problem. Det borde ju vara uppenbart för den som nyss hört Maud Olofsson skandera "död åt arbetsrätten!" om inte annat. Men det gör också centern till ett klart ungdomsfientligt parti. De tycker inte att det som är ett av de största problemen för oss ungdomar på arbetsmarknaden idag, är ett problem. Centern har valt sida, gör det du också.

Centerns logik är ungefär lika verklighetsförankrad som en bröderna Grimm-saga. En stark arbetsrätt är orsaken till en hög arbetslöshet, går linjen. Men varför är det då så att det är i de yrkeskategorier där otrygga anställningar är vanligast - som av en händelse de jobb där ungdomar, i synnerhet unga tjejer, oftast är sysselsatta - är arbetslösheten högst? De otrygga anställningarna - d.v.s. de anställningsformer i LAS som redan idag tillåter arbetsgivarna att behandla ungdomar såsom centern vill - är istället uppenbart det som är en av orsakerna till en hög arbetslöshet bland ungdomar. Centern försvarar andra ord godtyckligheten på arbetsmarknaden, vi förlorar på den.

Vidare kan man ju fundera på fler uppenbara följder av centerns logik. Exempelvis borde det - om centerns funderationer vore sanna - int ekunna finnas några regionala skillnader i arbetslöshetsnivåerna. Nu är dte ju så att det är i Norrbotten, Jämtland och Gävleborg ungdomsarbetslösheten är som högst och nånstans i södra Sverige den är som lägst. Om det är arbetsrätten som är orsaken till ungdomsarbetslösheten - och specifikt turordningsreglerna som Maud vill undanta oss ungdomar ifrån - hur kan då olika stora andelar av ungdomarna vara arbetslösa på olika håll i landet? Ett av problemen som centern ser det är väl ändå att arbetsrätten just gäller i hela landet?

Nog för att centerns förslag är ett vidrigt försök att använda arbetslösa ungdomar som en murbräcka mot anställningstryggheten, men det räcker ju inte för centerxtremisterna. Läser man artikeln på DN-debatt ser vi att undantagen från LAS ska gälla ALLA upp till 26. Det betyder att okså du som har jobb blir av med din anställningstrygghet. Vi är med andra ord jävligt många som förlorar på centerns "Operation svinig arbetsmarknad".

-------------------------------
UPPDATERING: Ali Esbati har skrivit ett relevant inlägg om de argument Maud Olofsson förde fram som argument för sitt ungdomsfientliga förslag, med hänvisning till Frankrike. Kort men läsvärt. Säger egentligten allt.

Amagaad... eller nåt

2005-11-26T19:20:00.000+01:00

Den här veckan har det hänt något märkligt med besöksstatistiken på den här bloggen. Efter viss tvekan fixade jag för några veckor sedan det som skulle fixas för att allt skulle vara korrekt för allt kör på bloggtoppen.se. De första veckorna har jag haft totalt kanske 200-250 unika besökare men den här veckan har något märkligt hänt.

Eller egentligen inte. Sveriges förmodligen mest lästa och i särklass bästa blogg - Ali Esbatis - länkade i veckan till mitt inlägg om ungliberalernas PR-politiska lappkast för Fredrik Malms personvalskampanjs grafiska profil. Självklart är det en stor anledning till att besökarantalet ökat avsevärt. Men något sjukt måste ju ha hänt trots det, att så jävla mycket folk vill läsa vad som skrivs på den här bloggen verkar ju ändå lite misstänkt märkligt. Nåväl, det är er tid som går åt. Inte min.

Hur som helst är det såklart roligt att någon läser det som skrivs här. Periodvis skrivs det massor och ibland lite mindre. Förhoppningsvis har någon fått ut något av det hela och kanske har t.o.m. någon hittat något intressant. Well, jag ska fortsätta så gott jag jan i samma stil. Vill också passa på att tipsa om en riktigt bra blogg som jag läser regelbundet men fastnat lite extra för på sistone, Urban Lindstedts s-blogg.

Rankad på plats 33, strax efter rasisten Björn Söders blogg. Man kan undra om det är hedrande eller inte.

Omvändelse under galgen?

2005-11-22T22:05:00.000+01:00

Jag har tidigare skrattat väldigt gott åt LUF-ordförande Fredrik Malms personvalssajt och den kampanjlogga som ursprungligen togs fram. Det riktigt illustrativa med den sidan och framförallt loggan var ju hur väl det syntes att politiken jippoiseras och reduceras till flashiga hemsidor med urholkade proklamationer som antingen ingen eller alla kan ställa upp på.

Efter att Ung Vänsters Ida Gabrielsson - som också noterat den lustiga och tragiska med Malms Kallefiering - i P3 gett en rejäl och klockren känga till såväl LUF som andra liknande företeelser bland de andra ungdomsförbunden, har nu LUF med handlingskraft fixat till det pinsamma misstaget. Innebar det någon repressalie för PR-byrån som jobbat med Malms personvalskampanj måntro? Hur som helst är det riktigt roligt och man börjar ju fundera på om inte den numer utnötta anklagelsen som riktats mot vänsterpartiet om "omvändelse under galgen" inte passar bäst för att beskriva denna tragikomik.

Go ahead and see for yourself.

Den första bilden, som snodd från en Kalle Anka-pocket.

Den nya, justerade och inte fullt lika Disneyaktiga loggan.

En klockren till!

2005-11-22T15:39:00.000+01:00

Nu har en av Sveriges bästa politiskt aktiva personer startat en egen blogg. Läs den på http://annaherdy.blogspot.com varje dag, minst.

Anna är en av mina allra bästa vänner och en god kamrat. Även om hennes bloggprojekt sannolikt inte blir lika pretentiöst och proklamatoriskt som mitt, vet jag att just den här bloggen kommer att vara ett absolut måste att läsa. Eller kanske just därför.

Som ett drev på posten

2005-11-18T12:20:00.000+01:00

Försöket till torr ordvits till trots, är de senaste dagarnas s.k. rapportering om "krisen" i Vänsterpartiets ledning i främst SvD riktigt beklämmande och i slutändan ytterligare ett bevis på hur konkreta omständigheter som formar människors handlade reduceras och anpassas till en redan förutbestämd mediedramaturgi. Särskilt när det gäller Vänsterpartiet.

Rapporteringen har i stort gått ut på att ledamöterna i Vänsterpartiets Partistyrelse fått besvara en enkät framtagen av Vänsterpartiets valberedning. Vänsterpartiet har kongress i början av januari nästa år så man kan utan att överdriva påstå att den här processen - att folk som innehar förtroendeposter inom en organisation får utvärera sin och ledningens arbete under den gånga perioden inför kommande kongress - är normalt förekommande. Den här enkäten fylldes i av Partistyrelsens ledamöter för ett drygt halvår sedan och har sedan dess utgjort en del i den kongressvalda valberedningens arbetsmaterial inför den kommande kongressen. Sådant material brukar av respekt för de som besvarat frågorna och valberedningens arbetsro, vara hemligt. Där fanns både positiv och negativ kritik emot bland annad Verkställande Utskottet. Det är allt annat än märkligt och än mindre uppseendeväckande.

Att det i media påbörjas ett drev mot Vänsterpartiet inför kongressen är att vänta. Att detta drev är välregisserat likaså. Precis som inför, under och efter förra kongressen, 2004 i Stockholm, är det att vänta att enskilda partimedlemmar och företrädare för en helt annan politik än den som en förkrossande majoritet av partiets medlemmar gång på gång slagit fast och bekräftat i interna samlinga och forum, kommer att agera med det mediala drev som vill framställa Vänsterpartiet som ett parti i kris.

I allt väsentligt kan inte Vänsterpartiets kris - i den mån man bör tala om en - förklaras med enkla slagordmässiga proklamationer om att "traditionalisterna tagit över" och att "väljarna inte vill ha överbudspolitik". I allt väsentligt beror den svenska vänsterns nedgång i opinionen och i stort, på oförmågan att mobilisera och aktivera kring sin egen politik.

En stark vänster är en vänster som är politiskt självständig och vågar utmana, ställa in siktet på konflikten mellan vänster och höger - på de intressekonflikter i samhället där eliterna står mot folkflertalet och männens intressen står mot kvinnornas - ta ställning och utifrån det, mobilisera.

Som ett brev på posten

2005-11-18T11:59:00.000+01:00

Den politiska debatten i Sevrige ser inte ut som den gjorde för säg 4 år sedan. I stort sett varje tanke som tänks och som det sedan "produceras idéer" kring på diverse påstått liberala tankesmedjor, borgerliga partihögkvarter och storföretagens lobbyorganisationer - ofta i skrämmande fas med varandra - kretsar kring en dagordning i debatten, som i grunden förändrats på mycket kort tid. Till skillnad från för 4 år sedan då ledarsidor, politiska kommentatorer och den allmäna opinionen mer eller mindre fnös hånfullt åt den svenska högerns flirt med tveksamma politiska yttringar på yttersta högerkanten, har i stort samma proffstyckare och politiska företrädare som stod för högdragna proklamationer och högfärdigt fnysande själva övertagit just denna auktoritära och repressiva dragning. Ali Esbati kallar träffande denna utveckling för "Fascistiseringens anatomi" i ett av sina många bra inlägg.

Det senaste i raden av exempel på just dessa försök av svenska borgerliga företrädare att under påstått liberala, toleranta och demokratiskt renhåriga etiketter - dock oförblommerat - överta den yttersta högerns tvivelaktiga problemformulering och introducera dem som utgångspunkter i den svenska debatten, är kapitalismens kanske främste korgosse Johan Norbergs grumliga debattisats i frågan om upploppen i de franska förorterna. Ett ämne på vilket även Thaher Pelaseyed tillsammans med Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson skrivit en mycket träffande artikel.

Via Ali Esbatis blogg har sedan debatten om orsakerna till de franska upploppen rasat vidare. I detta inlägg publicerar Esbati en artikel av Flammans chefredaktör Aron Etzler och den debatt som pågår i kommentarsutrymmet till denna blogpost är väl värd att läsa igenom. Främst för att Aron Etzler väldigt träffsäkert punkterar Johan Norbergs islamofobi och grunliga resonemang och blottlägger den kanske viktigaste insikten i den tid av upptrissade koloniala stämningar mot förtryckta folk i såväl social som geografisk periferi, att det är frågan om klass.

Storebror Bodström kikar in

2005-11-13T22:49:00.000+01:00

Noterar att kvällens Rapport innehöll ett relativt balanserat inslag som handlar om regeringens nya lagförslag rörande utökade och på alla vis mer omfattande möjligheter till avlyssning och kontroll av svenska medborgare. I kvällens reportage får vi faktiskt för första gången på länge i svenska nyheter de konkreta förslag som regeringen med den stolt brunkravattade Tomas Bodström i spetsen vill genomföra, uppräknade och granskade ur ett någorlunda kritiskt perspektiv(för att vara just svenska kvällsnyheterna måste det ses som något särdelest visst...).

I sak ser vi att om detta lagförslag blir verklighet kommer den utveckling vi ser på många håll runtom i världen men EU på många sätt måste ses som världsledande, att institutionaliseras och bli vardag även i Sverige. Utökade möjligheter för säkerhetspolisen att avlyssna och konrtollera medborgare för potentiella brott som man inte ens kan styrka koppling till blir inte undantag utan norm, detsamma med myndigheters utökade befogenheter att lagra e-post- och sms-korrespondens i betydligt längre perioder för att i framtiden kunna utgöra bevisning i eventuella rättsprocesser. Dett alagförslag kan inte ses som något annat än en rå och brutal våldtäkt på de juridiska normer som ligger till grund för en rättsstat värd namnet.

Lägg därtill den tilltagande kompakta konsensusen i det politiska etablissemanget om att samarbetet mellan militär och polis i situationer där polis idag har ansvaret, även det bör utökas och bli norm. Jag kan knappt föreställa mig vad det skulle kunna innebära i en situation likt EU-toppmötet i Göteborg till exempel.

Justitieminister Tomas Bodström intervjuas kort och får lägga ut texten, nåt i stil med:

Vi vet att det finns kritik mot det här förslaget och att såna här åtgärder kan
urholka rättssäkerheten, därför ska vi föreslå också andra saker för att stärka upp rättssäkerheten. T.ex. kan kontrollen av det här ske genom en ny myndighet[...]

Ja, jag vet ju inte om jag är den enda som har funderingar kring Bodströms envetna "försvar" av rättssäkerheten, hoppas verkligen inte det, men att en ny myndighet med uppdrag att kolla så att "rättssäkerheten uppehålls" verkar ju lite onödigt och framförallt tandlöst när det inte kommer att finnas någon rättssäkerhet att upprätthålla!

Jan Guilliou skrev i en krönika om just detta att "Bodström är farligare än bin Laden". På många sätt är det en jävligt träffande beskrivning, hur kan man försvara demokratin och rättssamhället genom att avskaffa det?

Nya vänsterbloggar

2005-11-11T22:23:00.000+01:00

Noterar via Ali Esbatis eminenta blogg att ytterligare en partikamrat startat en blogg. Denna gång är det Patrik Renfors från Oxelösund som jag tyvärr inte haft nöjet att arbeta med i partiet men som förmodligen kommer kunna bidra med bra och vettiga blogginlägg, som anstår en partimedlem.

Vill också pusha för den nya bloggdomänen för Vänsterpartiets Riksdagsledamöter www.riksdagsvanstern.org där bara ett fåtal ledamöter lagt upp bloggar än så länge. Klart värt att bevaka!

Rak vänster motar Reinfeldt i grind

2005-10-06T11:40:00.000+02:00

Nu är det dags för mig att liva upp den här bloggen igen. Anledningen till att det skrivits i princip ingenting under en dryg månads tid är arbete. När man är 23 år är det kutym för arbetsgivarna att anta att man antingen vill göra praktik på företaget - med vilken den enda fördelen idag är att man slipper tugga ner på a-kassedagarna - eller vill ha en jävligt otrygg och anställning av någon form. Tillsvidareanställningar finns inte idag, inte för oss ungdomar och framförallt inte för kvinnor i olika åldrar. Det finns så otroligt många orättvisor på svensk arbetsmarknad som är uppenbart könsrelaterade men som väldigt få verkar vilja ta tag i ur ett feministiskt perspektiv. Att frågan om visstidsanställningar är och skulle kunna vara en av de främsta feministiska strdisfrågorna i vår tid faller till föga för äldre män i fackföreningarnas och socialdemokratins övre skikt som hellre får prata om hur osäkra anställningar försvagar arbetarklassens ställning.

Vad jag vill komma till är egentligen bara det här; att när den borgerliga alliansen år framåt och byter retorik fortare än en kameleont byter färg i Amazonas, är dte viktigt att den svenska vänstern och arbetarrörelsens organisationer förstår att nyckeln til att mota Olle i grind - den här gången fyra Ollar alla med olika lyteskomiska drag - är att sätta frågor som rör makten i samhälet på dagordningen. Det måste givetvis handla om makten på arbetsplatserna och hur arbetarklassens redan idag utsatta och relativt maktlösa ställning på jobbet förvärras men också att den makt man faktiskt vill att svenska arbetare ska kunna utöva på jobbet inte ska vara reserverad för männen. Och det här hänger ihop med vilka typer av anställningsformer som är förhärskande på svensk arbetsmarknad.

Otryggare anställningar gör att folk kniper käft och att de som i störst utsträckning tjänar på arbetsplatsdemokrati och arbetarinflytande, tystnar och hamnar längst bak i ledet.

Frågan om otrygga anställningar och visstider är en av den svenska borgerlighetens absolut svagaste punkter, idag och historiskt. När borgarna ska "problematiser" situationen på svensk arbetsmarknad sträcker de sig till att på sin höjd betrakta projektanställningar som dåligt och drar sedan slutsatsen det är turordningsreglerna som är problemet.

Här har den svenska arbetarrörelsens alla organisationer enormt mycket att vinna. Inte bara för att det är en av "Alliansens" riktigt svaga punkter utan för att det är frågor som direkt handlar om att ta ställning; För mer makt till de som jobbar eller mindre?

Frågan måste upp på dagordningen nu, hur länge ska vi tillåta att den grupp som dagligen tvingas till tystnad genom osäkra anställningar, är kvinnor?

Sätt de feministiska arbetsmarknadsfrågorna på dagordningen nu, en rak vänster Reinfeldt aldrig klarar av att parera.

TILLÄGG -------------------------
Det är samtidigt av yttersta vikt att förstå att kvinnoförtrycket inte bara ställer maktfrågor som rör arbetsmarknaden på dagordningen. Parallellt med en tydligt vänsteroffensiv för en könsneutral och i övrigt progressiv arbetsmarknad är det absolut nödvändigt att förstå att det sexualiserade våldet och den alltmer alarmerande normeringen av en kvinnosyn som inte ens hör hemma så sent som på 1800-talet, måste ske. Därför är en av de allra viktigaste uppgifterna för en feministisk vänster värd namnet, att samtidigt som man ser och förstår arbetsmarknaden ur ett feministiskt perspektiv också förstå att könsförtrycket har sin egen logik och sina egna förtrycksmekanismer som måste motarbetas målmedvetet och att detta är minst lika viktigt om inte ännu viktigare. Därför borde en del av en tydlig vänsteroffensiv också innefatta en nationell satsning på feministiskt självförsvar på skolor, ungdomsgårdar och arbetsplatser i hela landet.

Borgerlig ordlek i DN

2005-08-30T10:15:00.000+02:00

I dagens DN finne en artikel med rubriken "Sänkt ersättning ger minskad sjukfrånvaro". Den refererar till forskning som bedrivits och lagts fram på Växjö Universitet som visar att när karensdagen infördes och varje gång nivåerna i sjukersättningarna sänkts så har antalet sjukskrivningar minskat påtagligt. Nationalekonomen Maria Nilsson vid Växjö Universitet får också stöd av OECD som menar att det är genomgående är så i samtliga industriländer att högre sjukersättningar ger högre sjukskrivninsgfrekvens.

Personligen tycker jag att det är lustigt att det överhuvudtaget kan bedrivas någon sorts "forskning" kring ett samband som är så uppenbart som det mellan sjukersättningsnivåerna och sjukskrivningarna. För låt oss inte hyckla, det är klart att fler sjukskriver sig om de har råd att göra det.

Men är de slutsatser som dras vid Växjö Universitet så uppseendeväckande egentligen? Onekligen ifall de slutsatserna bär med sig krav på sänkta ersättningsnivåer men det vill enligt artikeln i DN inte ekonomen uttala sig om, "det är en politisk fråga".

Frågan man egentligen borde ställa sig - som verkligen skulle kunna tillföra någon nyhet i den här numer ganska inkörda och människofientliga debatten - är om frisknärvaron stigit motsvarande del som sjukfrånvaron sjunkit vid de tillfällen som universitetets nationalekonom och OECD radat upp? Jag vågar sticka ut hakan och påstå att så inte är fallet. Frågan som en debatt värd namnet på det här ämnet borde ställa är, hur många är det som egentligen går till jobbet sjuka fast de egentligen inte borde vara tvungna, i Sverige och resten av Europa?

Och om det nu mot förmodan är så att delar av de som är sjukskrivna idag sjukskriver på korttidsbasis utan någon egentlig diagnos eller sjukdom - influensa, halsfluss, depression o.s.v. - så borde man kanske istället ställa frågan om ifrån vad och varför folk sjukskriver sig? är det i sig orimligt att folk inte vill arbeta på ett ställe där man mår dåligt, där arbetsmiljön påverkar en själv och ens arbete negativt?

Det egentliga problemet - som inte alls diskuteras - är minst tvådelat. Dels är reallönerna alldeles för låga - och ännu på nedgång om jag inte är felunderrättad - och utgifterna alldeles för höga för vanligt folk och dels är sjukersättningen redan idag hutlöst låg. Det problemet är det givetvis idag allra främst kvinnor som tvingas genomleva, för inte ökar möjligheterna att vara hemma om man är sjuk om man samtidigt med största sannolikhet har en otrygg visstidsanställning eller jobbar deltid och samtidigt tjänar mindre än sina manliga kollegor med samma anställningstid och villkor? Sänkta ersätningsnivåer innebär inte bara en klassresa tillbaka till 30-talet, det är ett hårt och medvetet slag mot landets förvärvsarbetande kvinnor.

I artikeln nämns också att Sverige och Norge som har de högsta nivåerna i sjukersättningarna också har högst sjukfrånvaro av alla OECD:s medlemsstater och säkerligen kan vi förvänta oss att budet från det borgerliga grill- och fotopartyt on the Hägglund Farm i Bankeryd blir att "om fransmännen klarar av att hålla sjuktalen nere med låga ersättningsnivåer så kan väl vi göra det också?".

Givetvis borde man inte bli förvånad. Snarare bekräftar inte bara DN:s oblyga kampanjjournalistik utan också det bud som förmodligen komma skall från de borgerligas sammansvärjning om ersättningsnivåerna, att det inte är den egentliga frågan - kvaliteten på arbetslivet, en värdig arbetsmiljö och rimliga arbetsförhållanden - borgarna är intresserade av att sätta fokus på. För de fyras gäng i Bankeryd är det viktigare att till varje pris sänka kostnaderna försjukfrånvaron - för att ha råd med skattesänkningar istället - oavsett vad det får för konsekvenser. Att höja frisknärvaron är däremot inget för det borgerlika bunkergänget, det är tydligt.

Uppgiften i det här läget måste för en vänster värd namnet och en fackföreningsrörelse som vill ta sitt uppdrag på allvar, givetvis vara att motarbeta att denna borgerliga verklighetsbeskrivning får ytterligare fäste i debatten. Istället för Bankeryds-bunkerns stela och verklighetsfrånvända världsåskådning måste en verklighetsbeskrivning som utgår från vanligt folks levnadsvillkor och intressen, utgöra grund för debatten.

Det är dags för främst LO att vara offensiva, ställ borgarna mot väggen - vad tänker DE göra för att höja frisknärvaron?

Ställ sinte de rätta frågorna så kan vi nog räkna med att vi sitter där, i träsket utanför Bankeryd med utslitna ryggar och nedslitna sinnen. Sjukersättningen avskaffad för länge sedan.

-------------------------------------------
UPPDATERING: I det sista numret av Kommunalarbetaren finns en artikel om ovan nämnda forskningsrapport. Där är rubriken istället "Lägre bidrag ökar inte arbetsviljan". Det säger väl en del om vilkas verklighet som sätter dagordning på respektive tidning?

"Same procedure as every year, James"

2005-08-29T22:34:00.000+02:00

Idag har rapporterats från i princip samtliga medier om att Byggarbetsgivarnas branschorganisation med ordförande Bo Antoni i spetsen, kräver att riksdagen ska besluta om lagstadgade minimilöner i byggsektorn. Givetvis är det något man har tyckt väldigt länge men det är väl åtminstone två saker som avgör valet av tillfälle:

1) Arbetarrörelsen är tillbakapressad och de borgerligas dagordning får mer och mer genomslag. Näringslivets toppar går mer och mer på offensiven, vanligt folks intressen sätts på undantag för att till slut utrotas helt i det politiska livet. Arbetsgivarna tar den chans de väntat på, helt enkelt.

2) Borgarna har ett stort försprång i opinionen och håller det i sig tills efter valet 2006 är det rätt uppenbart vad som kommer ske med den lagstadgade minimilönen, inget av de borgerliga partierna har ju som bekant gjort sig särskilt kända för att vara några hjärtevänner av den - ganska moderata kan tilläggas - lönebildning som fackföreningsrörelsen drivit på.

Officiellt är anledningarna till Byggarbetsgivarnas krav om lagstadgad minimilön att man på så sätt säger sig vilja förhindra lönedumpning; "Företag som inte har avtal bryter då mot lagen om de betalar lägre än minimilönen" heter det. Problemet för byggjobbarna är ju givetvis att det då inte finns någon som helst anledning för byggarbetsgivarna att teckna kollektivavtal. Varför ska de göra det när de lika gärna kan betala betydligt lägre minimilöner utan att bryta mot lagen?

Man kunde ju förstås tycka att Bosse Antoni och grabbarna grus i branschorganisationens styrelse skulle göra sitt yttersta för att övertyga de medlemföretag som hittills inte tecknat kollektivavtal att göra det, om man nu var så oroade över lönedumpning men istället väljer man alltså att kräva denna statliga lönepolitik av väl uppenbara anledningar. Återigen skiner de svenska industrikapitalisternas oförblommerade fackföreningshat igenom.

För själva poängen med det fackliga löftet och kollektivavtalen är att de är en lönekartell arbetare emellan och att den därmed i praktiken får ett förhandlingsmonopol gentemot arbetsgivarna. Det är inte första och säkerligen inte sista gången arbetsgivarparten för fram krav och förslag som syftar till att bryta sönder detta förhandlingsmonopol, men vi ska vara jävligt medvetna om att det är syftet och inget annat.

Anledningen till Byggarbetsgivarnas krav är allså helt uppenbart inget annat än oblyga krav på statlig sanktionering av då med största sannolikhet ännu mer utbredd lönedumpning. Så det där med att statlig inblandning och "politikervälde" är något "frihetstörstande" företrädare för arbetsgivarna principiellt är emot kan vi ju konstatera enbart är opportunistiskt trams.

Inte sällan förklär arbetsgivarnas företrädare i branschorganisationer och parlamentariska församlingar sitt tydliga arbetarförakt och vilka intressen de i grund och botten företräder, i ord om "sund lönekonkurrens" och "lika villkor" för arbetare "oavsett hemland". Men om det nu var lönekonkurrens man var ute efter på arbetarnas villkor och deras intressen som t.ex. Fredrik Reinfeldts "nya arbetarparti" företräder, varför kan inte hertigen från Täby och hans polare i Svenskt Näringslivs femtielva branschorganisationer gå med på att lönekonkurrensen förmodligen skulle funka betydligt bättre för arbetarna om det var de höga kollektivavtalslönerna som var normen och inte de låga utländska? Funkar det inte bättre att höja lönerna om även lettiska byggjobbare har möjlighet att säga till entreprenörerna att de inte jobbar för lägre löner än vad avtalen säger? Förstår Reinfeldt och Antoni den här intressekinflikten och vilken sida de tar ställning för?

Givetvis förstår arbetsgivarnas gunstlingar precis detta. De företräder bara inte arbetarnas intressen och ästa års val lär inte direkt bjuda på några överraskningar i någon annan riktning.

Det kan ju förtjänas att änga en tanke åt under nyårsstuten med julskinka och senap.

- Same procedure as last year, Antoni?
- Same procedure as every year, Fredde

Hotet mot demokratin stavas B O R G A R E

2005-08-26T10:55:00.000+02:00

På SvD Brännpunkt idag replikerar LUF:s ordförande Fredrik Malm på svaret som gavs av Ung Vänsters ordförande Tove Fraurud på Malms vettvilliga ursprungsartikel som inte bara innehöll en rad ganska allvarliga faktafel men också stank historielöshet och ideologisk charlatanism lång väg.

Malms trumfkort i alla sammanhang är gulit by association. Det är överhuvudtaget liberalernas grej - det märks på exempelvis tydligt Major Jan Björklund och den halsstarrige despoten Lars Leijonborg när de snackar om araber och terrormisstankar, myndigheter ska kunna utdela straff redan innan den rättsliga processen genomförts och araber och muslimer i allmänhet får utgöra mallen för vad som ses som grund för "misstanke" - och så är det med den tics-drabbade Fredrik Malm också.

Förutom att Malms beskrivning av grundandet av Demokratisk Ungdoms Världsfederation, DUV eller WFDY, är helt barockt uppåt väggarna och på tydliga vis även böjer sig från de progressivt antifascistiska liberaler som själva aktivt deltog i grundandet av organisationen är det ytterligare ett exempel på hur företrädare för den svenska borgerligheten graviterar bort från det som en gång haft progressiva drag hos dem själva för att istället inta mer och mer reaktionära ställningstaganden med klart fascistiska förtecken. Malm är givetvis inget undantag.

Det tål att sägas att Ung Vänster inte är medlemmar i WFDY, förbundet lämnade federationen 1992 och beslutet fattades ånyo vid förbundets 42:a kongress i Uppsala 2003 om jag inte minns helt fel, efter en ganska ordentlig debatt där de flesta olika ståndpunkterna fick sitt sagt. Ung Vänster kan alltså rimligen inte anses ha något som helst samarbete med Nordkoreanska ung-Il Sungister som Malm underförstått syftar på.

Rimligare vore väl att Malm vände udden mot sitt eget parti och de organisationer som domineras av hans egna partikamrater. Såhär skrev Björn Blomberg 031027 i artikeln "Svenska liberaler och deras exilkubanska vänner" i tidningen Yelah:

SILC (Swedish International Liberal Center), en Sida-finansierad organisation som domineras av folkpartister, bjöd under 2003 in den exilkubanska organisationen CANF till Sverige. CANF har flera kopplingar till terrorism, framförallt riktad mot Kuba. Enligt den exilkubanske terroristen
Luis Posada Carriles finansierades en serie bombattentat han utförde mot turisthotell i Havanna bland annat med 200 000 dollar från CANF. En italiensk turist mördades i attentaten. CANF har också anställt en av de män som mördade den chilenske utrikesministern under Allende Orlando Letelier. Samme man står också anklagad för att ha planerat att utlösa en gigantisk sprängladdning i en universitetsaula där Castro skulle hålla ett tal för studenterna.

För att inte tala om Folkpartiets och de svenska "liberalernas" historiska kappsäck, fylld med deltagande och stöd för ett av Sveriges absolut värsta politiska attentat någonsin - sprängningen av Norrskensflamman i Luleå 3:e mars 1940. Eller varför inte aktivt deltagande i beslutet att belägga kommunistiska och antifascistiska tidningar med transportförbud under nazitysklands frammarsch?

Om inte detta vore nog för den obehaglige Hr. Malm så kan man ju fundera på vilka organisationer det ungdomsförbund och hans eget parti samarbetar med i exempelvis den borgerliga alliansen "Allians för" Sverige. Det kanske förtjänar att nämnas att det idag finns moderater - och folkpartiet! se Mauricio Rojas exempelvis - som fortfarande förnekar de fruktansvärda brott som begicks mot folket och oppositionella under och efter den borgerliga statskuppen i Chile 1973? Det kanske hör till historien att Moderata Samlingspartiet just i detta nu ingår i höger"internationalen" IDU där bl.a. följande "demokratikämpar" ingår:

- ADN i Bolivia, den förre militärdiktatorn Hugo Banzers parti
- ARENA i El Salvador, som var dödskvadronernas parti under inbördeskriget
- RENAMO i Mocambique, en USA-stödd terrorgrupp
- DTA i Namibia, det apartheidparti som styrde Namibia under den sydafrikanska ockupationen
- Kuomintang i Kina, som regerade Kina innan revolutionen
- New National Party i Sydafrika, regeringspartiet under apartheidtiden

En sak är säker, med borgerlighetens tydliga dragningar mot klartextrema ståndpunkter högerut idag i kombination med deras smutsiga historia, ger svenska borgare betydligt större problem med sin framtid än den svenska vänstern någonsin kommer att ha eller ens behöva ha. För hur man än vrider och vänder på det så kvarstår faktum, varenda inskränkning i demokratiska och medborgerliga fri- och rättigheter som genomförts i det här landet har genomförts och försvarats av den svenska borgerligheten och/eller socialdemokratin. Inte en enda gång har den svenska vänstern varit delaktiga i detta. Aldrig någonsin.

Att man sedan kan samanfatta denna vänsters historia som "ett ständigt hot mot demokratin" eller annan liknande borgerlig plattityd, säger i grund och botten mer om hur djupt rotad historielösheten är hos svenska borgare, både gamla som unga.

Det är bara att konstatera, hotet mot demokratin fanns inte på Världsungdomsfestivalen i Venezuela. Hotet mot demokratin stavas Folkpartiet och Allians för Sverige.

"Lönsamt" arbete eller svindyr arbetslöshet, två sidor av samma mynt

2005-08-24T21:24:00.000+02:00

Borgarnas ständiga bud i frågan om arbetslösheten är numer att "det ska bli mer lönsamt att arbeta" genom att sänka nivåerna i a-kassan och socialförsäkringarna. "Det lönar sig helt enkelt inte att stiga upp fem dagar i veckan fyra veckor i månaden" är MUF-ordföranden Johan Forsells bud och det är jävligt lurigt formulerat. Lurigt, dock inte bra för oss vanligt folk.

Vem håller inte med om att de tjänar för lite för sitt idoga slit varje dag, veckan ut, året om? Att MUF och den borgerliga alliansen pratar om arbetslöshet och vad folk tjänar så att man på fullt allvar kan tro att de tycker att folk tjänar för lite, känns ändå faktiskt mest som en redig snorloska i ansiktet på svenska arbetare, studenter och arbetslösa. För det är väl ingen slump att man inom den borgerliga alliansen ändå samarbetar med Svenskt Näringsliv som då varje tillfälle ges slåss med näbbar och klor mot varje rörelse uppåt i lönenivåerna?

Om borgarna faktiskt menade allvar med att det inte lönar sig tillräckligt att arbeta så kunde man ju tycka att de skulle vara för en drastisk höjning av de svenska lönerna - alltså inte ett drastiskt vidgande av lönespridningen - och inte sänkta ersättninsgnivåer.

Nu är det ju inte så. För människor måste ha stålar att käka för, att pröjsa hyra, telefon och fritid med. I teorin kan säkert någon borgerlig partistrateg med ett jävligt saftigt lönekuvert och ett ruggigt fast jobb få fram att det går att leva på existensminimum hur länge som helst, säkert lite som att man kan bota cancer genom att ut och knalla med hunden...

Men på riktigt - i verkligheten - svälter folk ihjäl med mindre pengar i fickan. Människors liv demonteras målmedvetet med mindre på kontot varje månad och det innebär både ökad otrygghet och hunsade människor. Givetvis finns det lösningar ifall folk inte har råd att köpa mat men det påminner snarare om 1800-talet än om 2000-talet. Slutsatsen är uppenbar, nedlåtande och disciplinerande välgörenhet blir melodin.

Välj själv, mössan i handen med tack och bock eller rätten till 4/5 av din senaste lön?

Att vara arbetslös må anses vara ett heltidsjobb men det är fan inte lönsamt. Det kommer borgarna aldrig ifrån.

Historielöshet och ideologisk humbug

2005-08-22T23:20:00.000+02:00

Jag har inte skrivit något på den här bloggen på nästan 2 veckor nu. Dels för att mitt skrivande tog sig lite obehagligt frenetiska uttryck - det blev lite som en drog att pumpa fram texter hit och dit - och dels för att tiden knappt funnits till. Det blir lätt så att tiden bara rinner iväg.

Det har inte gått en dag utan att jag verkligen tänkt att "men så jävla sjukt, det där måste jag fan skriva nåt om..." utan att det blivit något av det. Ta bara brevväxlingen mellan Reinfeldt och Leijonborg, vilket svammel! Eller varför inte den ideologiske charlatanen Fredrik Malms debattartikel på SvD Brännpunkt 17/8 om Ung Vänsters deltagande på Världsungdomsfestivalen i Venezuela.

Malm briljerar med formuleringar som

Alldeles för många kids hade valt Hitlerjugend framför kommunisterna i Tyskland, och misstaget skulle inte upprepas. Så föddes Världsungdomsfestivalen, som ett led i att ingjuta kamplust hos ungdomarna och dupera socialister i väst om kommunismens förträfflighet

Och förväntar sig på fullaste allvar att det ska gå hem i stugorna. Visst, det säger en del om varifrån Fredrik Malm kommer men ännu mer om hur den politiska debatten ser ut i Sverige idag. LUF-ordföranden Fredrik Malm har på fullaste allvar mage att kritisera Ung Vänster "i demokratifrågan" när hans eget moderparti gång på gång - nästintill på veckobasis - driver på med alltmer antidemokratiska, rasistiska och antimedborgerliga ställningstaganden. Eller Malm kanske inte tycker att åsiktsregistrering av skolelever är något problem eller ens i närheten av att urholka någorn demokratisk fri- och rättighet?

Det roligaste med Fredrik Malms artikel är - utöver Malms slående och genomgående historielöshet - att han kallar Ung Vänster för "ungvänstern". Det blir nästan ett sorts 100 höjdare-tillfälle när jag kan konstatera att Liberala Ungdomsförbundets ordförande kallar Unmg Vänster för samma sak som en förståndshandikappad kille i Piteå. Lägg därtill att Malms obehagliga röst låter som kopierad från någon med halsproblem och nervösa stamningar, så har vi ett humorpaket utöver det vanliga.

Jag är inte sådär jätteför att göra politiska poänger på att ens politiska motståndare oftast är ohyggligt fula, men i Fredrik Malms fall vore annat än ärlig lyteskomik ett brott mot allt vad vett och sans heter.

I de tider där sådana som just Fredrik Malm - vars moderpartis ideologiska förflackning bäst kan illustreras med samma sak som honom själv; en enda stor tic - är de som sätter standarden och ramarna för debatten, kan den öppna och demokratiska debatten inget annat än skrumpna och förruttna. När sådana "liberaler" är förnuftets röst behövs ett motgift, ett frö för motattack i debatten. Jag har därför - för säkert hundraelftefjärde gången - börjat läsa boken Utan Heder. Som vanligt rekommenderas RED PLANET-butiken varmt.

När dagordning stavas dynga

2005-08-12T20:37:00.000+02:00

Aftonbladet är en tidning man verkligen kan tycka mycket om. En tidning som - likt övriga kvällspressen - som mer och mer hänfaller till skjutjärnsjournalistiskt slask och bisarrt snedvriden rubriksättning. Så är det i princip varje dag, med några få undantag givetvis.

Dagens Aftonbladet var sannerligen inget undantag. Tidningens politiska "kommentator" Lena Mellin tar med sin artikel idag med ruberiken "Ohlysekten" första pris i kategorin "Omotiverat dålig och slaskig journalistik". Denna artikel är - med vissa få undantag - något av det absolut bisarraste och sämsta jag någonsin läst som utges för att vara en analys av inrikespolitiken i Sverige.

Som brukligt är numer när två ledamöter i Partistyrelsen meddelat att de inte vill ställa upp till omval på kongressen om ett halvår, presenterar också Aftonbladet Amelia Morey-Strömbergs och Pernilla Zethraeus' tillkännagivanden för - just det... - att de "lämnat sina uppdrag". Pernilla Zethraeus beslut presenteras till och med som "ett i raden av tunga avhopp".

Det absolut slaskigaste och sämsta med Mellins s.k. politiska kommentar är att på fullaste allvar kalla vänsterpartiet - Sveriges idag femte största parti med närmare 12 000 medlemmar över hela landet - för en sekt. Argumentationen är lika dålig och unken som den uppenbart är konstruerad för att i ett läge då det är etablerat legitimt i medierna, frångå allt vad intellektuell hederlighet och vett och sans innebär.

Givetvis fortsätter Mellin i sin "analys" på den av politiskt "sakkunniga" och "experter" i övriga medier redan inslagna vägen; Under Gudrun Schymans ledning var partiet jättestort och fler ville rösta på partiet, när Lars Ohly blev vald och även då fortsatte att kalla sig kommunist rasade partiet till 5,5% och massavhopp bland partiets företrädare. Kvar blir bara en handfull stenhårda moskvastalinister som bara sysslar med plakatpolitik.

Denna bild är direkt felaktig i väldigt mycket, i bästa fall en upprepning av fakta som att opinionsundersökningarna inte pekar åt Vänsterpartiets håll. Det är den analys som en av Sveriges mest inflytelserikaste politiska kommentatorer lyckas haspla ur sig. Är det konstigt att valdeltagandet och tilltron till demokratin sjunker och försvagas när en sådan vriden och journalistiskt pervererad bild av det politiska livet presenteras av samstämmiga media? Jag är inte förvånad.

Denna bild är som sagt helt uppåt väggarna av ett antal anledningar. Det kanske bör nämnas att Vänsterpartiets nedgång i valet 2002 skedde med Gudrun Schyman som partiledare? Att opinionssiffrorna för Vänsterpartiet låg på närmare 11% och vid några tillfällen t.o.m. över efter att Lars Ohly blev vald till partiordförande vid kongressen i Stockholm 2004? Att de parlamentariker som lämnat partiet är dryga 25 till antalet och således utgör cirka 2,3% av partiets 1045 folkvalda i kommuner runtom i landet? Att dessa uteslutande gjort det i protest mot den politik som partiets medlemmar slagit fast i demokratisk ordning på partikongressen? Att det lilla fåtal "traditionalister" som blir kvar i partiet är dryga 12 000 till antalet fortfarande?

Frågorna är många men vad som är rätt och riktigt är helt uppenbart satt på undantag med dagens förutbestämda mediedramaturgi - som Ali Esbati så precist uttryckt det - och ingenting tillåts att falla utanför dessa ramar för rapporteringen som är lika snäva som de är propagandistiska.

Samtidigt är detta läge absolut ingen återvändsgränd för partiet. Denna rörelse har överlevt betydligt svårare prövningar och till och med gått stärkta ur striden. Den absolut viktigaste insikten för ett parti som på allvar vill driva vänsterpolitik och åstadkomma konkret förändring - är inte att som Mellins paradgosse Stig Henriksson i Fagersta, börja prata om att bryta sönder partistrukturen för "nya" och "vågade allianser" lokalt - utan att putsa de marxistiska och feministiska glasögonen och ta sikte på basarbete, aktivism och organisering istället för att lägga krutet på det klart ouppnåeliga målet om beröm från borgerliga och socialdemokratiska ledarsidor.

Det enda som kan mota den direkt felaktiga bilden av partiet i media och lägga grunden för ett effektivt opinionsarbete, är att istället för att gå via lena Mellin och company, gå rakt förbi dem - till den klara majoritet av den svenska befolkningen som tjänar på partiets politik. För det krävs basarbete, aktivism och organisering och det är precis vad som krävs för att proffstyckareliten med Lena Mellin och hennes likar vid rodret ska ha så lite makt som möjligt att påverka bilden av partiet och dess opinion.

För sålänge den politiska dagordningen i Sverige stavas dynga är det basarbete, aktivism och organsering som krävs för att vänstern inte ska utplåna sig själv. Mellan detta och den av Lena Mellin till skyarna höjde Stig Henrikssons s.k. förnyelse, en avrgund.

Mellin vill att Vänsterpartiet i allt väsentligt ska lämna den grund som lagts av medlemmarna för en stark och slagkraftig vänster till förmån för en strikt parlamentarisk organisation utan utmaningar, förändrande visioner och förmåga att förändra samhället. Lena Mellin vill att Vänsterpartiet ska bli en sekt, en Henrikssonsk sekt. Det vill inte jag och förmodligen väldigt få av partiets kvarvarande 12 000 medlemmar.

D som i dynga, det är nåt för Timbro att ta fasta på och "producera" idéer om.

------------------------------
Uppdatering: Den mycket skarpsinte Wiklund på Wiklund navelskådar har också kommenterat Lena Mellins dynga. Rekommenderas.

Sanningsägande borgare

2005-08-12T16:08:00.000+02:00

Ja, det har hänt igen. Även om det hör till ovanligheterna. En borgare som säger ett sanningens ord. Den här gången är det ingen av Högerpartiets riksdagsmän på 20-talet som spydde galla över den allmänna och lika rösträtten jag tänker på. Nej, via bloggen Utsikt från höjden kom jag över en rätt kul grej som har att göra med Fredrik Rheinfeldts senaste steg i mysifieringen av Sveriges "nya arbetarparti", nämligen den moderata partiordföringens avståndstagande från marknadshyror.

P1 Morgon intervjuade moderaternas och den borgerliga alliansens ekonomiske talesman Mikael Odenberg som förklarade Rheinfeldts velourpolitiska svängning med att "[ordet marknadshyror] används egentligen bara av Hyresgäströrelsen och Moderata Ungdomsförbundet".

Socialdemokraten Anders Ygeman upplyste då om att det så sent som igår fanns artiklar där "marknadshyror" användes regelbundet för att beskriva moderaternas politik.

Då svarar Odenberg - och det här är faktiskt jättekul;

Jag kan be både dig och lyssnarna om ursäkt för att det finns
massor av felaktigheter på vår hemsida. Tyvärr gäller det inte bara
bostadspolitiken.

Men det skulle faktiskt inte alls förvåna mig om - ifall det blev någon medial spinoff överhuvudtaget - media hakar på och moderaterna faktiskt lyckas använda detta för att stärka sin image som ett nytt och snällt velourtöntsparti som inte vill vår välfärd illa. Vem skulle egentligen bli förvånad ifall DN eller Svenska Dagbladet inom några dagar smäller upp några artiklar som handlar om hur moderaternas migrationspolitik "egentligen" är snäll go och jävligt human.

Så man undrar ju när Janne Josefsson och Uppdrag Granskning ska slå ner på att det Moderata Samlingspartiet skriver på sin hemsida, inte är sant. Kanske kan han då - tillsammans med Odenberg möjligtvis - kalla den moderata bostadspolitiken för snällhöger?

Muslimhets fortsatt god moderat tradition

2005-08-11T17:14:00.000+02:00

Som många säkert minns gjorde Janne Josefsson ett valstugereportage inför valet 2002 där de skickade ut folk utrustade med dolda kameror i de olika partiernas valstugor och där hasplade ur sig en massa rasistiskt dravel. Bortsett från att detta reportage med största sannolikhet producerades med samma propagandistiska ådra som de två avsnitten i höstas om Vänsterpartiets historia och Lars Ohly, blev folk rättmätigt förbannade.

Att moderater förtroendevalda på riksnivå hetsar mot muslimer och chilenare är helt enkelt inte okej.

På Krigskrönikan publicerades nyligen en text med rubriken "Smyghögern och islamhatet" som väcker en viss känsla av obehag. Skribenten har nämligen avslöjat att en av de drivande bakom sidan www.finn59fel.com - med syfte att smutskasta Michael Moores Fahrenheit 9/11, Marcus Åvall - tillika aktiv i Fria Moderata Studentförbundet och medlem i MUF- också är en av initiativtagarna till hemsidan fomi.se - Forum Mot Islamisering och är den som registrerat hemsidan. fomi.se är en av de sidor som används allra flitigast av exempelvis Sverigedemokrater som vill hänvisa till "oberoende källor" som bekräftar deras rasistiska schabloner av muslimer.

Är det kanske dags att rensa upp lite i leden MUF?

(v)rickad mediebild

2005-08-11T16:26:00.000+02:00

Medierapporteringen kring Vänsterpartiets partisekreterare Pernilla Zethraeus' beslut att inte ställa upp till omval till partistyrelsen eller partisekreterare till kongressen i Göteborg veckan efter årsskiftet, förbryllar.

Inte helt oväntat maler den borgerliga och i viss mån den socialdemokratiska pressen, på om hur Lars Ohly fortsatt "misslyckars att ena och leda partiet" genom "sitt kommunistvurmande". ungefär så.

Man beskriver Pernilla Zethraeus som ytterligare en av det lilla fåtal av partiets parlamentariker - företrädesvis i Västra Götalandsregionen och Skåne - som lämnat partiet för att de inte lyckats övertyga partiets medlemmar om att deras - i bästa fall - vänsterliberala "pragmatism" är det bästa sättet av föra vänsterpolitik på.

Sanningen är väl snarare den att Pernilla Zethraeus är en av de som tillsammans med Lars Ohly varit kompromissvilliga in absurdum gentemot just dessa nu avhoppade halvmiljöpartister.

Det säger dessutom en hel del om hur det borgerliga mediefiltret funkar när det enda Pernilla Zethraeus mig veterligen gjort, är att meddela att valberedningen får försöka hitta någon annan som är lämplig som partisektreterare tills kongressen. hur det kan bli att hon "hoppar av och lämnar partiet i kris" som uppenbart är bilden som media vill ge.

Förvånad någon?

------------------------------
Uppdatering: Idag har ett drev liknande det som handlat om Pernilla Zethraeus val att inte ställa upp till omval till Partistyrelsen vid kongressen i Januari, gått rörande Amelia Morey-Strömberg från Gävle. Precis som Pernilla Zethraeus väljer hon att inte ställa upp till omval eftersom de anse att de gjort sitt i partiledningen med ett antal kongressperioder i bagaget. De varken lämnar partiet ELLER sina uppdrag i förtid, de meddelar enbart att de inte vill bli omvalda. Så funkar den borgerliga medielogiken. Snacka om förutbestämd dramaturgi.

Det var till och med värre...

2005-08-11T16:10:00.000+02:00

Jag har tidigare skrivit ett antal inlägg om Folkpartiets sjukt auktoritära förslag om att lärarna i Stockholms ska vara tvungna att rapportera in ungdomar med "extremistiska" åsikter till SÄPO. Det senaste finns här. Jan Björklund som lanserade förslaget sparkade bakut när det beskrevs som ett förslag om åsiktsregistrering i SVT:s Sommardebatt för en vecka sedan.

I det sammanhang som den här typen av förslag förs fram finns också klara rasistiska förtecken. Som exempel i argumentationen för sitt åsiktsregistreringsförslag använde Björklund på fullt allvar en 19-årig muslimsk grabb som "vill åka på koranskola i Pakistan". Via Jonas Morians blogg - som jag förvisso kan känna ett visst besvär inför i annat - har jag stött på att Morian hittat skrivelsen där (fp) för fram förslaget och citerar:

[...]att hamna under inflytande av en extrem muslimsk rörelse måste
räknas bland de allvarligare hot en ung människa kan råka ut för.

Min starka avsmak mot "Folk"partiet till trots blev jag faktiskt förvånad. De högerbloggare som ojat sig över de invektiv som riktats från bl.a. den här bloggen mot (fp):s rasistiska och auktoritära linjedrivande borde ta sig en rejäl funderare. Det råder ingen tvekan längre, för "Folk"partiet är islam=terrorism.

Återigen bekräftas denna ideologiska beteendestörning kalld liberalism.

å ja ba syntax error liksom...

2005-08-10T21:06:00.000+02:00

Den senaste veckan har jag haft säkert hundra grejer som jag tänkt att jag ska skriva nåt tänkvärt om här på bloggen. Säkert 6-7 har jag börjat skriva inlägg för att sedan lämna dem halvskrivna och ofullständiga, sparade på databasen.

Nåt inlägg var om Göran Perssons sommartal i Björkvik, de försöktiga försöken att vända den kompakt ensidiga mediebilden av regeringens arbetsmarknadspolitik till förmån för den borgerliga "alliansen" och varför det är märkligt för en socialdemokrat som vill gå på offensiven att tala om att man under tryck av en arbetslöshet som "även med svenska mått mätt är på tok för hög" ska hitta på nya jobb - s.k. Fixar-Maltetjänster - inom exempelvis äldreomsorgen och hemtjänsten istället för att prata om regelrätta nyanställningar.

Nåt inlägg skulle handla om Tony Blairs riktigt ruggiga uttalanden under den presskonferens han höll där "skärpningarna av terroristlagstiftningen" aviserades. "Det är ingen mänsklig rättighet att komma till England men gör man det så ska man respektera vårt sätt att leva[...]" Tony Blairs utläggningar - som dessutom kablades ut i svensk etermedia helt okommenterat - var som tagna från Sverigedemokraternas retorikskola. Tony Blair ger mig kalla kårar.

Idag började dessutom någon totalt sinnesförvirrad borgerlig rättshaverist att klutta ner kommentarsutrymmet till inlägget "om de finner det nödvändigt..." genom att bl.a. hävda att bloggaren Jinge är antisemit. Något som tydligen inte är första gången. Den här lilla historien som på många sätt bekräftar och sätter fingret på det man känt från första gång totalitarismen började sitt återtåg; Det finns en sorts ideologisk beteendestörning som stavas liberalism á la 20th Century.

"om de finner det nödvändigt..."

2005-08-05T17:50:00.000+02:00

Den offentliga debatten om den klart utomrättsliga avrättningen av den oskyldige engelsk-brasilianske elektrikern J.C. de Menez i London för två veckor sedan har bjudit på många bisarra inslag i den mån den ens förekommit.

I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om de svenska högerbloggarnas principfasta försvar av den doktrin Londonpolisen utropat som uppenbart var det som legitimerade avrättningen av de Menez, snarare blev ännu mer hårdnackat efter dödsskjutningen.

Jag har skrivit det förut och jag kan göra det igen, det skrämmer att svenska borgare går så förbannat långt i försvaret av den amerikanska neocon-agendan, att de inte ens förmår att försvara Londonpolisens våldsdoktrin TROTS avrättningen utan faktiskt gör det PÅ GRUND AV den. Det är riktigt skrämmande.

I senaste numret av Flamman skriver Lena Gunnarsson en kommentar med hänvisning till den brittiska tidningen Times. Den brittiska tidningens nätupplaga avslöjar nämligen i veckan att de skäl Londonpolisen angett efter dödsskjutningen för att försvara avrättningen var helt konstruerade på alla punkter.

Bilden av det skeende som enligt Londonpolisens utsago ska ha lett fram till dödsskjutningen som också en rad svenska högerbloggare kastat upp på respektive ingrodda internethåla, stämmer inte på någon punkt alltså.

Elektrikern bar ingen "bylsig jacka" som "mycket väl kunnat skyla ett bombbälte", han varken sprang från de civilklädda poliserna eller ens hoppade över tunnelbanespärrarna. Han betedde sig överhuvudtaget inte misstänkt på något vis, uppger Times nätupplaga enligt Gunnarsson.

Gunnarsson kallar Londonpolisen hånfullt för "fantasifull" och det är träffande. Men det är ytterst skrämmande att man alltså kan summera det hela ganska enkelt; Vem som helst får räkna med att kunna bli avrättad på väg till eller från jobbet med tunnelbanan. Jag hoppas verkligen att det finns svenska borgare som inte tycker att det är en rimlig definition av hur en svensk rättsstat ska fungera.

I det här läget kan det vara på sin plats att påminna om vad Londonpolisen uppgav direkt efter dödsskjutningen:

[...]trots denna tragedi kvarstår ordern till alla poliser i Storbritannien att skjuta misstänkta självmordsbombare i huvudet, om de finner det nödvändigt[...]

Frågan man skulle vilja ha svar på från de som till varje pris försvarat såväl polisens agerande som den uppenbart godtyckliga och rasistiska doktrin som legat till grund för detta övergrepp på rättstaten och en helt oskyldig person, är vad det är som krävs för att man ska misstänkas för terrorism?

Bevisligen ingenting, det räckte med att Jean Charles de Menez inte såg ut som mönsterbritten för att en av Londons poliser skulle tömma ett magasin i skallen på honom.

Bye, bye rättsstaten. Jag längtar inte till en borgerlig regering, det är ett som är säkert.

Mohammed Omar i Aftonbladet

2005-08-05T11:34:00.000+02:00

Essäisten och poeten Mohammed Omar skriver idag en krönika på Aftonbladets kultursidor med rubriken "Jag trodde det var en bomb in jävel!".

Mycket av vad jag fått läsa av Omars alster - företrädesvis publicerat i Flamman - har varit förbannat bra, nästan lysande. Det är vad jag läst av Omar.

Den här korta krönikan säger ändå en hel del om hur krigsretoriken och de rasistiska schablonerna slår igenom. Ena studen kan de handla om att en arab blir nersparkad på öppen gata av ett gäng white kids, i andra stunden kan det handla om att få nervösa och stirriga blickar från texichauffören. För det råder ingen tvekan om att taxichauufören i Omars krönika är ärligt och uppriktigt rädd för att hans passagerare ska spränga sig själv och honom i luften. Det är faktiskt helt bisarrt.

Det säger en del om hur samhället ser ut och hur väl krigshetsarnas koloniala projicering av araber och muslimer som potentiella terrorister slagit igenom, allt enligt planerna får man anta. Det är såna som Mohammed Omar som besökt sin släkt och den brasilianske elektrikern som är försenad till jobbet, som får skörda det som Bush och Blair sår.

Rekommenderar en lysande bloggpost från Ali Esbati på samma tema.

Urspårad sommardebatt

2005-08-04T22:57:00.000+02:00

Har nyss sett SVT:s program Sommardebatt där ämnet "Terroristhotet mot Sverige" där nybrunkravattade justitieminister Thomas Bodström, (fp):s vice ordförande tillika åsiktsregistreringsivrarnde Jan Björklund och Jonas Sjöstedt, vänsterpartistisk EU-parlamentariker deltog.

Debatten handlade mestadels om de olika förslag som lagts fram företrädesvis av just Folkpartiet och jusititeministern under förespeglingen att terrorismen ska bekämpas, med det uppenbara resultatet att våra medborgerliga rättigheter och rättstatens fundament undergrävs kraftigt.

Föga förvånande var Jonas Sjöstedt den balanserade och rimlige i debatten. Såväl Bodström som Björklund ville tona ned betydelsen av de olika förslagen och menade att framförallt de förslag som ligger på EU:s bord om bl.a. ytterligare avlyssningsmöjligheter för säkerhetspolis o.s.v. alls inte innebär någon skärpning eller dramatisk förändring av den praxis som gäller i Sverige idag.

När det gäller ökade avlyssningsmöjligheter för polisen och större befogenheter att lagra e-postkorrespondens, sms och telefonsamtal råder det ingen tvekan om att skillnaden mot dagens lagstiftning är milsvida. Idag krävs brottsmisstanke för sådana åtgärder annars skall det ses som en grov kränkning av den personliga integriteten och de medborgerliga rättigheterna, denna praxis vill alltså inte bara EU utan också Sveriges justitieminister och Jan Björklund avskaffa. Att påstå att det är en förändring utan betydelse är ungefär lika rimligt som att försöka marknadsföra en loppcirkus som Cirkus Bronett. Å andra sidan är det väl just vad Folkpartiet är idag, en organiserad loppcirkus.

Repressionsivrarnas andra käpphäst kring statlig lagring av information om medborgarnas privatliv var att telebolagen redan idag lagrar information om våra telefonsamtal. I Rapports 19-sändning ikväll intervjuades en representant för telebolagens branschorganisation som menade att de förändringar av regelverket som Bodström och EU vill genomföra på avgörande sätt skulle utöka omfattningen av den lagring som förekommer idag och därmed öka bolagens kostnader. Detta viftade Bodström bort som någon lobbyingbluff som Sjöstedt och de andra repressionsskeptikerna i EU-parlamentet blivit itutade. Ein kunschaft, en minister, Bodström ser dig.

Debattens andra spår handlade om Folkpartiets förslag om skyldighet för lärare att rapportera in elever med "extremistiska" åsikter till SÄPO. Som vanligt axlade Björklund rollen som den genuint brunskjortade majoren som åberopar ordning och reda, ty den som inte har något fuffens den har inget att oroa sig för! Bodströms hållning var väl snarast taktiserat avståndstagande om ens det. Björklund hävdade med bestämdhet att det är en "grov förvanskning" av hans och (fp):s förslag om lärarnas rapporteringsskyldighet för åsiktsregistrering. Jag är en av de som mer än gärna sett ett klargörande från Björklunds sida, vad ska man kalla det om inte åsiktsregistrering?

Som exempel hade Björklund en 19-årig muslimsk grabb som sagt att han ville åka på koranskola i Pakistan och att han ville störta det svenska samhället med våld. "Ska man inte få ta i med hårdhandskarna mot sådant slödder?!" hasplade Björklund halsstarrigt ur sig och menade att istället för att vänta på att den här grabben verkligen begår ett brott är det ju lika bra att sätta honom bakom lås och bom direkt. Men man kan ju fundera på exakt vad det är i dagens lagstiftning som inte räcker för Folkpartiet och den så ordningssamme majoren när man redan idag kan häkta någon om brottsmisstanke föreligger.

Bortsett från att Björklunds auktoritära hasplande och Bodströms opportunistiska instämmande andades otäcka 30-talsvibbar osade det islamofobi lång väg. Varför inte smaka på Janne Björklunds ack så rasistiska uttalande att "tänk om de svenska trupperna tar fast Usama bin Ladin imorgon, då blir ju Sverige målet för all terrorism i hela världen helt plötsligt!".

Just det. All terroristisk verksamhet som bedrivs på hela denna jord, märk väl: ALL, är alltså enligt Björklund en del av den världstäckande muslimska terroristkonspirationen. Putins hänsynslösa härjningar i Vitryssland, Israels rasistiska ockupation och etniska rensning i Palestina, stadskupper runtom i världen och företrädesvis latinamerika som uppställda på rad skulle få kinesiska muren att rodna av avundsjuka och paramilitärers slakt av fackföreningsaktivister i Colombia är alla svartmuskiga arabers ondsinta verk. Eller så är det helt enkelt inte terrorism i Björklunds ögon. Det är bara att välja, det ena förhållningssättet mindre smickrande än det andra.

Den verkligt stora frågan i det här läget blir ändå, vem ska definiera vem som är terrorist och när? Är det Björklunds och USA:s uppenbart rasistiska och godtyckliga utdefiniering av alla som inte är födda med silversked i munnen? Är det Bodströms lätt undvikande men ändå fullt lika rasistiska avfärdande av de två egyptierna 2003 som gäller?

Ett är dock jävligt säkert, håll i hatten när den organiserade loppcirkusen Folkpartiet kommer till stan. Får de chansen kommer de göra livet jävligt surt för de flesta av oss.

-----------------------------
KLARGÖRANDE
Jag har vid eftertanke varit ovanligt slarvig i återgivandet av ett av Jan Björklunds islamofobiska inlägg i den debatt jag kommenterar i detta blogginlägg. Syftet var inte att det skulle verka som att Jan Björklund sagt "Ska man inte få ta i med hårdhandskarna mot sådant slödder?!" utan snarare ett försök att sätta ord på just det han så uppenbart syftade på. Det är uppenbart att även om (fp) ännu inte kallar araber för slödder så hänger det i luften, det är inte en fråga om om, det är en fråga om när.

"Thomas dödgrävaren"

2005-08-04T10:59:00.000+02:00

I gårdagens Aftonbladet hade skribenterna Erik Wijk och Åsa Lindeborg återigen en otroligt skarp och träffande debattartikel som analyserar och kommenterar rättsläget i Sverige och världen i kölvattnet efter "kriget mot terrorismen".

Artikeln är inte särskilt lång men är likförbannat väldigt klargörande. Lindeborg och Wijk sätter fingret på precis det som de så skämtsamt illustrerar i artikelns rubrik; Thomas Bodström är en av demokratins främsta dödgrävare.

Tillsammans med EU:s övriga justitieministrar går Bodström i bräschen för ökad repression och mer auktoritär myndighetsutövning. I förslag till ny lagstiftning om terroristbekämpning vill Thomas dödgrävaren ge staten större möjligheter att avlyssna medborgarna utan att behöva ha brottsmisstanke som grund, all mobiltelefonihistorik och e-post som medborgarna idkar ska lagras på obestämd tid, ideella organisationer ska kunna kontrolleras av staten. Det gär är bara ett axplock, det skrämmer rejält.

Men det som är det riktigt skrämmande i den här situationen är inte bara den klart fascistiska och auktoritära ådran i förslagen som sådana, utan själva förhållningssättet från regering och "opposition" där varje uns av skepsism mot den här galenskapen vänds och används som ett sätt att misskreditera och i praktiken måla ut skeptikerna - och vi är ganska många, nog en klar majoritet av det svenska folket - som potentiella brottslingar själva.

Det är ganska allvarligt att på det sättet inte bara försöka åsidosätta den svenska rättstaten genom att institutionalisera en neofascistisk ordning utan att redan innan det s.a.s. vunnit laga kraft förkasta själva det förhållningssätt till rättsväsende och rättsprocesser som den svenska rättsstaten på sätt och vis förutsätter av myndigheter och organisationer. Rättstaten bygger på ett antal principer, i det här fallet är det givetvis den kanske mest grundläggande - att man ä oskyldig tills motsatsen bevisats - som attackeras kraftigast.

För det känns igen, varken regering eller "opposition" missar ett tillfälle att utmåla motståndarna till 2000-talets ideologiska motsvarighet till marschen mot Rom, som terrorister eller terroristkramare själva.

Wijks och Lindeborgs artikel är förbannat bra. Den främsta förtjänsten som jag ser med den är att skribenterna tar upp ett par exempel där Sverige redan nu visat undfallenhet inför stormakten USA:s ambitioner att slopa mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter i exempelvis fallet med de två avvisade egyptierna och de fängslade Irak-svenskarna, så ställer de också den avgörande frågan;

Om Thomas dödgrävaren och hans apostlar inom EU får som de vill, vad händer då?

Vem går säker?

Ode till jamtelagen

2005-08-01T11:44:00.000+02:00

Jag är uppvuxen i en ganska liten by dryga 3 mil utanför Östersund i Republiken Jamtland. Byn heter Fåker och är idag på många sätt ett monument över den offensiva avfolknings- och nedrustningspolitik som förts i det här landet de senaste 30 åren. Fan, skillnaderna mot när jag var liten är enorma!

Idag har byn ungefär 600 invånare. För 15 år sedan säkerligen närmare det dubbla. Dessutom fanns där två rätt stora butiker i Konsum och ICA Matvaruhus, Sparbanken, Tågstation med reguljärtrafik på rälsbuss, ett av få kvarvarande högproducerande inlandssågverk i Ålsta och mycket mer. Dagisbyggnaden finns fortfarande kvar precis bredvid skolan och är fortfarande i bruk, skolans elevunderlag sviktar avsevärt inte bara från byn utan också från de kringliggande byarna som också bidragit med en del till elevunderlaget. För något år sedan talades det om nedläggning, hur det gick vet jag inte. Jag tror att politikerna av någon anledning beslutade att inte lägga ned.

Fåker var definitivt ingen fin liten inlandsidyll nånstans i Norrland. Det var mycket skit som pågick i den byn. Den där byn var vid vissa tillfällen nog summan av det absolut sämsta med att bo i en liten, liten by där alla känner alla. Men skitsnacket var inte bara omotiverat skitsnack. Det hade en betydligt viktigare funktion än bara vara allmänt grisig, det separerade och delade upp byn; De som stod på storbondefamiljernas sida och vi andra.

Storbönderna var själva jävligt få, typ 3 familjer eller nåt sånt, men sen finns det ju alltid de där som gör allt för att få hänga med på tåget, allt för att inte bli offret för pennalismen och godtyckligheten. Lite dramatiskt skulle man kunna säga att Fåker till och från var storböndernas diktatur. Därtill kom ju också familjen som ägde sågen borta i Ålsta.

Alla vi andra, vi var en jävligt brokig skara. Jag och min familj, de flesta som jobbade på sågen, de som knegade på ICA och Konsum och de flesta av ungarnas föräldrar var i alla fall inte storbönder eller sågverksägare. Jag minns det såväl, hur dte tog sig uttryck. Tisslet och tasslet man hörde i klassrummet och skolkorridårerna från böndernas och sågverksägarnas ungar var med största sannolikhet en direkt kopia av diskussionerna som deras föräldrar och deras lilla hov förde kring fikabordet.

Särskilt minns jag diskussionerna om klassresor och utflykter. Det fanns de i klassen som hade det jävligt tufft. Någon hade en långtidssjukskriven morsa och en styvfarsa som i princip var svartlistad från jobb i byn, nån hade fan inte ens råd att köpa mjölk till frukost, nån var det tveksamt om de ens skulle ha råd att bo kvar i kåken de ärvt från sina föräldrar. Sådär var det och så är det väl nu också, antar jag. När det var som värst minns jag att vi had een borgerlig regering.

De välbärgade ungarna och ungarna till de som ville hänga med storbönderna och sågverksägarna, låg alltid på samma linje; Stålarna är det minsta problemet. Har man inte råd får man väl se till att skaffa pengar på ett eller annat sätt, det är ju faktiskt ingen som tvingar vissa elevers föräldrar att vara hemma hela dagarna och inte tjäna pengar.

Jag minns hur en kompis, Julius, satt och led i bänken snett mittemot mig. Hans morsa hade inte kunnat jobba på nästan 10 år, farsan stack för ungefär lika länge sedan. De hade knappt råd att käka om dagarna. Vi hade det inte riktigt lika knapert men nog var det nära ett par gånger att vi skulle åkt ut på gatan. Klassamhällets pennalism och tyranneri tog sig uttryck i några få snorungars översitteri, deras föräldrars överlägsna "jag är faktiskt bättre än dig"-attityd och klumpar i magen och gråt i halsen för många av oss andra. När borgarna ångar på med att den svenska skolan är alldeles för odisciplinerad och därför ineffektiv vet jag att det bara är skitsnack. Det finns inget som disciplinerar och inordnar så mycket som klassamhället och dess medföljande översitteri och pennalism. Det är verklighet.

Men trots den här skiten, är jag förbannat stolt över att komma från Republiken Jamtland. Det är något ryggradsmässigt man fått med sig sen barnsben. Inte på så vis att jag är stolt eller ens glad över hur svineriet i Fåker såg ut, snarare att jag är förbannat stolt över det som historiskt varit typiskt för folket som bott i republiken. På ett humoristiskt men ändå träffande sätt sammanfattas detta i den s.k. Jamtelagen.

När jag tänker efter så är det nog det lilla motstånd mot det där översitteriet som jag, min familj och några till tog tag i somk göt att jag är så förbannat stolt ändå. Det vi gjorde var i grunden att vi pratade om hur förbannade vi var över hur ordningen var, att Hallqvistarna och Göranssons alltid skulle vara så förbannat präktiga och översittaraktiga, och när det brände till på Hem&Skola-möten eller i diskussioner i klassrummet faktiskt sa ifrån, ställde dem mot väggen.

Det är vad Jamtelagen handlar om. Att försvara oss ooch vår rätt mot översitteri och pennalism, att vårda sig själv och andra på ett sådant sätt att framtida generationer kan ta vid med bättre förutsättningar än oss. Kanske bäst känns i det här sammanhanget det sjätte budordet:

Du skall icke döma någon för att de inte begriper bättre

Därför kan jag säga: Jeg e jamt och jeg e huskut stolt öve ne. På samma sätt har jag känt under de år jag bott i Piteå med Jenny. Känslan av piteborna är på många sätt densamma som jag får när jag tänker på motståndet i Fåker, kampen mot översitteriet.

Det sägs att det finns ett folk av en särskild sort, nere vid Pite Älva. Så är det utan tvekan. Precis som hemma i Republiken finns det klart progressiva drag i den tydliga och väldigt uttalade lokalpatriotism som finns i Pitebygden. Bortsett från att jamskan och pitmåle rent språkligt står varandra nära är folklynnet nästan identiskt. Därför är det med ganska stor sorg min första sejour i Pite nu är slut. Nu är det Seskarö som gäller. Det återstår att se vad Bottenvikens pärla har att erbjuda.

På det hela taget är det otroligt tydligt att den typ av lokalpatriotism som finns i Jamtland och Pitebygden, är förbannat progressiv. Ingen ska komma hit och sätta sig på oss, vi klarar oss bättre utan experter och proffstyckare; He kan ve göra schölva, Ne kan ma gära själv.

Det är dags att den svenska vänstern inser allvaret. Inte bara måste framförallt vänsterpartiet inse att den slätstrukenhet och allmängiltighet inför de attacker partiet självt och den svenska välfärdsstaten i synnerhet utsätts för, är en egenhändigt utstakad väg till marginalisering. Istället för tystnad måste vi göra motstånd, organisera och protestera.

Motståndet finns bland ståndaktiga jamtar och upproriska pitebor. En riktig vänster är den som förmår att förena detta motstånd med socialismen, som någon rysk gubbe med skägg en gång skrev.

Dags att bryta Kaunisvaaramalmen!

2005-07-28T00:13:00.000+02:00

I dagens NSD finns en stor artikel om att det amerikanska prospekteringsbolaget Northlands resources är intresserade av att återuppta driften av den gamla malmgruvan i Kaunisvaara, några mil norr om Pajala.

Sedan driften stannade av i Kaunisvaara har Vänsterpartiet och Ung Vänster i kampanj efter kampanj drivit kravet om att staten genom LKAB skulle återuppta driften. Så sent som under 2004 drev Ung Vänster Norrbotten en omfattande kampanj för upprustning av välfärden och fler arbetstillfällen i Norrbotten, kampanjen fick namnet "Rusta upp Norrbotten!". Även i denna kampanj diskuterades kravet om att återuppta gruvdriften i Kaunisvaara. reaktionerna från etablissemangets håll lät inte vänta på sig. "Orimligt och ogenomtänkt!" skrek man. Det var då det.

Den kampanjen knöt i sin tur an till en av de kanske viktigaste och mest genomarbetade politiska kampanjer någonsin, som drevs av Kommunistisk Ungdom och VPK i Norrbotten. Den kampanjen hette "Skriet från Norrbotten" och berörde även den avfolkningen och nedrustningen av välfärden. Med hjälp av sakkunniga från bl.a. Luleå Universitet arbetades ett länsutvecklingsprogram fram med det huvudsakliga målet att lyfta fram förslag för fler arbetstillfällen och högre standard på välfärden i Norrbotten.

Ett av dessa krav var återigen börja bryta Kaunisvaaramalmen. Då hette det från regeringshåll och andra belackare att Kaunisvaaramalmen var otjänlig, för liten andel malm och för stor andel magnetit. Om jag är korrekt underrättad ger det alltför stor magnetisk laddning i malmen som därför inte gåt att nyttja i kulsinterprocesser o.s.v. Mina kunskaper kring malmutvinning är i och för sig inte poängen, poängen är att när kravet gång på gång lyfts fram har det viftats bort. Som om makthavarna velat men ändå låtit bli, att säga "vi skiter i om det är möjligt att bryta malmen i Kaunisvaara, vi vill ändå inte driva någon verksamhet där".

Men nu, när det amerikanska privatkapitalet bankar på dörren är helt plötsligt Kaunisvaara en vilande fyndighet. Det är tydligen den fina blandningen av malm, koppar och guld som hägrar för amerikanarna. Det ska tydligen vara den bästa "blandningen" för gruvbolag vars enda intresse stavas vinstmaximering.

Och det är ju rätt uppenbart att det är jävligt få bolag som inte strävar efter att maximera vinsten så man kan ju med tånageln räkna ut hur långsiktig en eventuell satsning från jänkarnas sida på Kaunisvaara, kan bli. Här lär det knappast bli tal om förädling inom länet inte. Blir det ens tal om egna kulsinterverk?

Det här sätter fingret på något väldigt viktigt. Det här är ett ABC-exemel på hur kapitalismen fungerar i ett samhälle som Sverige där den offentliga sektorn haft en mycket stark ställning som arbetsgivare även inom industrisektorn. Domänverket eller LKAB har aldrig varit några mönsterarbetsgivare, inte heller SSAB. Det är väl i princip samma som med varenda satans kommun och landsting i det här landet. De allra flesta är riktigt usla arbetsgivare. Skillnaden mot privata arbetsgivare är att vi som jobbar kan ställa krav på staten och kommunerna som arbetsgivare. Eller rättare sagt, ska kunna ställa krav. För det är ju när de offentliga arbetsgivarna agerar som de privata folk blir förbannade. Med rätta.

Hur som helst, ta Kaunisvaara som exempel. Staten har tidigare haft - och har sedan lång tid tillbaka också kunnat återgi till - drift av Kaunisvaaragruvan. istället har man - som i hela det svenska samhället - dragit det offentliga tillbaka. Arbetslösheten stiger, den offentliga konsumtionen minskar avsevärt under överskådlig tid och den offentliga servicen förämras rejält. Dessutom minskar det offentligas möjligheter att leva upp till alla de förväntningar och krav folk har utifrån den politik vi röstar på i allmänna och fria val.

Istället lämnas det till det amerikanska kopparkapitalisterna att sörja för arbeten i Tornedalen. Snacka om att det offentliga lämnar öppet mål, genom att aktivt dra sig tillbaka är det ju det offentliga som i slutändan gett de bästa argumenten till privatintressenas favör, inte privatiseringarnas och avregleringarnas faktiska konsekvenser.

Vågar man väcka liv i idén om ett nytt Stålverk 80?

SVT fortsätter hetsjakten på muslimer

2005-07-26T23:25:00.000+02:00

I dagens nyhetssändingar fanns rapportering om att den som mördat den holländske filmaren Theo van Gogh nu erkänt. Mördaren är muslim och framställs som en fanatisk islamist som lika gärna kunde sprängt sig själv och ett par oskyldiga mitt ljusan dag mitt i Amsterdam. Van Gogh framställs däremot som en ganska hyvens kille som bara gjorde film som ville granska muslimska kvinnors situation sådär i allmänhet. SVT:s hallåa avslutar nyheten med att "mordet har inneburit starkare etniska och kulturella motsättningar i Holland".

Det rimliga vore ju givetvis att åtminstone ägna en sekund åt att Theo van Goghs s.k. dokumentär hyllades av högerextremister runtom i Europa för att den ska ha bekräftat vad "de sagt hela tiden" om de där otäcka araberna. Rimligt vore väl att dra slutsatsen att utsattheten för Hollands arabiska befolkning var enorm redan innan Theo van Gogh mördades, att hans propagandistiska rasistrulle snarare var det som fick bägaren att rinna över, en spark på någon som redan ligger ned så att säga.

Men vad ska man förvänta sig av den media som dagligen gör sitt allt för att framställa araber och muslimer världen över som inget annat än självmordsförhärligande attentatsmän med skägg, för bylsiga kläder mitt i sommaren och konstiga namn, för att i förlängningen rättfärdiga de övergrepp på mänskliga och demokratiska fri- och rättigheter som är vardag i de ockuperade länderna och i rasande fart är på väg att bli normgivande i hur tanken om det "västerländska samhället" ska se ut.

Man vem vet, kanske Sten Andersson har börjat jobba på SVT:s nyhetsredaktion helt plötsligt?

Allianzen presenterar...

2005-07-26T01:37:00.000+02:00

I senaste numret av Röd Press finns en hysteriskt rolig skämtannons som driver med de borgerligas Allians för Sverige. Artikeln som annonsen hör till har titeln "Drag under galoscherna" och handlar om de borgerligas försök att mysifiera sin brutala 1800-talsromantik. Hela tidningen rekommenderas varmt, den har dessutom fått en schysst "take no crap"-känsla sedan Anna Herdy tillträtt som redaktör. Röd Press alltså, din bensin på elden.

Bloggaren Tobias Lindberg skriver i ett inlägg på sin blogg att Allians för Sverige beslutat att presentera sin gemensamma valplattform först i Augusti 2006 och att det verkar jävligt misstänksamt. Förutom den hysteriskt roliga korrespondensen mellan Lindberg och några politiska sekreterare för Kristdemokraterna är artikelns huvudfråga väl tänkvärd: "Försöker borgarna 'kuppa' till sig makten 2006?".

Som vanligt är reaktionerna i kommentarsutrymmet förutsägbart korkade. Det vanliga snacket om att de tre partier som idag samarbetar minsann inte har en gemensam plattform prånglas ut som någons sorts sanningsserum som tycks ha smittat medier och proffstyckare var man än vänder sig. Å andra sidan kan man ju konstatera att de tre samarbetspartierna har ett 121-punktsprogram där man slår fast vilken politik som ska gälla under mandatperioden. Detta program är ett resultat av förhandlingar som lika gärna kunde gått annorlunda om exempelvis Vänsterpartiet varit ståndaktigare, de två mindre partierna samlat fler röster eller whatever.

Dessutom var det väl aldrig tal om återinförandet av tvåpartisystemet från icke-borgerligt håll inför och under valrörelsen 2002? Idag går man ju ut med att man ska vara en enad borgelig allians som alternativ till dagens regering. Fine, men är man inte beredd att få sin politik granskad i samma utsträckning som sina politiska motståndare inför ett val får man räkna med spekulationer om "kuppmakeri".

Det är väl heller inte särskilt svårt att se redan nu hur valrörelsen under den sista månaden kommer att se ut. Medierna ska "granska" partiernas politik utifrån - minst - samma bisarra skevhet till borgerlig favör som idag där de tre icke-borgerliga partierna nagelfars regelbundet beorende på de olika förslagen som förs fram. Samtidigt kan varje enskilt parti i alliansen vifta bort den skit media eventuellt kan vara intresserade att plocka fram genom att hänvisa till alliansens gemensamma valplattform som ändå inte innehåller såna dumheter. När plattformen väl presenteras haussas den upp som tydlig, kraftfull och tyder på handlingskraftighet när valplattformen i själva verket med största sannolikhet kommer att bekräfta och befästa den grymt obehagliga politik vi sett skymten av det senaste året med åsiktsregistreringar och ökad social repression programmatiskt.

Kom ihåg var ni läste det först när Allianzen presenterar "Drag under galoscherna"...

Tusen fasta viljor

2005-07-25T22:03:00.000+02:00

I lördags började jag läsa boken Tusen fasta viljor, skriven av Anders Ehnmark och Annika Hagström och utgivet på Arbetarkultur förlag 1974. Man kan ha synpunkter på kanske framförallt Ehnmarks insatser i den svenska vänstern sedan tiden på VPK:s tidning Ny Dag men den här boken är förbannat bra. Men det är kanske rent Annika Hagströms förtjänst till hundra 100%? Ehnmark är hur som helst varken den förste eller siste som fallit offer för ideologiska barnsjukdomar inom vänstern på äldre dagar intagit "modernare" ståndpunkter, i allt väsentligt det rakt motsatta till de ställningstaganden som uppenbart måste göras för en vänster värd namnet.

Nog nu om Ehnmarks ideologiska haveri. Tusen fasta viljor är en klar och känsloladdad skildring av arbetarrörelsens framväxt och utveckling i Norrbotten, de avgörande striderna på arbetsmarknaden och såväl inom och utom fackföreningsrörelsen och de olika partierna. Framförallt handlar boken om Norrskensflammans unika ställning bland arbetarna i Norrbotten. Genom små korta artiklar baserade på intervjuer med kommunister och fackföreningsfolk av olika schatteringar, målas bilden av ett smahällsklimat jävligare än jävligast upp. Tusen fasta viljor är en dokumentation av det samhälle som drev tusentals norrbottniska arbetare in i det fackliga och politiska arbetet för att ens kunna överleva.

Särskilt gillar jag de stycken av boken som handlar om gruvarbetarstrejken 1969-70. Här finns referat från strejkmöten från Malmberget där uppslutningen till fackmötena var dålig om 150 personer hasat sig till Folkets Hus! Här finns intervjuer med Anna Sjöholm från Malmberget vars far var laestadian och mor drev bastu för LKAB-arbetarna som mot sin mors vilja röstade på kommunisterna i sitt första val och sedan gjorde det livet ut. Hon kom i kontakt med kommunistiska partiet när dåvarande ordförande för Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund, Filip Forsberg från Kiruna, nyttjade bastun och då diskuterade det politiska läget.

Den kanske allra starkaste känslan efter att ha läst ungefär 2/3 av boken är den gråa och utsikts- och framtidslösa bilden av Norrbottens län som målas upp. Jag menar inte på det vis att det är en falsk bild eller ens överdriven. Avfolkningen av Norrbotten - beskrivningen kunde lika gärna gälla idag i Jämtland likväl som Norrbotten - gestaltas av de snabbt försvunna jobben längs malmbanan, utvinningen av de enorma naturtillgångarna men att vidareförädlingen sker annorstädes, vilket gäller ännu idag trots SSAB i Luleå.

För den som vill känna en god dos av jävlar anamma och varför motståndet mot privatiseringar och avregleringar måste fortsätta, rekommenderas Tusen fasta viljor varmt.

Förresten, ta en prenumeration på världens näst äldsta vänstersocialistiska nyhetstidning, när du ändå håller på!

Idiotin fortsätter

2005-07-24T19:43:00.000+02:00

Det har redan skrivits massvis på andra bloggar om den brittiska polisens inställning till avrättningen av en oskyldig man i London, som ett resultat av "hårda tag" mot potentiella terrorister med klart rasistiska undertoner;

Enligt TT har alltså Londonpolisens Ian Blair lagt ut texten på följande vis:

[...]trots denna tragedi kvarstår ordern till alla poliser i Storbritannien att skjuta misstänkta självmordsbombare i huvudet, om de finner det nödvändigt[...]

Ali Esbati analyserar som vanligt situationen föredömligt. Jag ska därför inte ägna tid till att upprepa vad han skrivit. Istället ska jag i all hast notera att ett flertal av de högerbloggande bombromantikerna som med jämna mellanrum brukar lusa ner vänsterbloggares kommentarsutrymmen med högar av kvasifascistoid smörja, använt det faktum att den utomrättsligt avrättade - oskyldige - mannen i London inte var asiatisk eller arabisk terrorist - utan en brasiliansk elektriker, som ett argument för en fortsatt utveckling med just denna bisarra "skjut först och skit i att fråga-policyn", hos den brittiska polisen.

Den svenska bloggsfärens självutnämnda proffstyckarelit vältrar sig med andra ord i sitt eget intellektuella träck hos diverse vänsterbloggare och lyckas med bedriften att inför sig själva rättfärdiga slutsatsen att den brittiska polisens insats och den fortsatt totalitära utvecklingen är riktigt - inte trots utan på grund av - att en oskyldig knegare från Brasilien fått sätta livet till i en av många händelser som manifesterar den gryende godtyckliga polisstatens intåg.

Vad kan detta vara annat än de svenska, europeiska och internationella makteliternas våta dröm? Under det påstådda hotet om terrorism genomför man just de inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter de man målar upp att man kämpar emot vill genomföra, med en klart rasistisk touch givetvis.

Idiotin fortsätter och Sveriges borgerligt sinnade proffstyckare bekräftar den fortsatta utvecklingen genom sitt demokratiska moras; Idiotin fortsätter.

Grumlig "liberal" hållning

2005-07-23T21:23:00.000+02:00

Sedan jag nyligen startade den här bloggen har jag skrivit i princip enbart i förhållande till fascistiseringen i Sverige och världen och Folkpartiets sätt att agera spjutspets mot vanligt folk och våra demokratiska och medborgerliga fri- & rättigheter. Man kan nog tro att den här bloggen är dedikerad Folkpartiet, Jan Björnklund eller någon annan medelålders vit man med halsproblem och 30-talsåsikter.

Så är lyckligtvis inte fallet. Det kommer givetvis inte hindra mig från att i fortsättningen protestera mot den "liberala" 2000-talets ideologiska variant av marschen mot Rom.

I ett tidigare inlägg om Folkpartiets utspel om att lärare ska göras skyldiga att rapportera in elever med s.k. extremistiska åsikter, till SÄPO, gjorde jag referenser till inte bara den allmänna utvecklingen men också borgerlighetens historiska arv under fascismens framfart.

Det är en sak att Folkpartiet i diverse sammanhang försöker rättfärdiga sina förslag med hänvisning till konspirationsteoretiska föreställningar om den svartmuskige och bombromantiske araben, närmast sprunget ur en total intellektuell härdsmälta. Frågan man borde ställa sig är ifall Folkpartiet de facto anser att åsiktregistrering, övervakning av medborgarnas tele- och datakommunikation, kartläggning av religiös och politisk aktivitet, rätten att via GPS spåra medborgares rörelser o.s.v. kränker eller strider emot grundläggande demokratiska fri- & rättigheter.

Att Folkpartiet i sak alltid hittar orimliga förevändningar för att inta demokratiskt grumliga ståndpunkter är inget nytt, därför borde Folkpartiet tala ur skägget och klart deklarera var man står.

Frågan för oss som är intresserade av ett samhälle byggt på demokratisk grundbult, borde vara glasklar; Vad är Folkpartiets principiella hållning?

Är den fortsatt grumlig i demokratifrågan eller entydigt i försvar av våra demokratiska rättigheter? Svaret hittar man i närmaste dagstidning eller på TV-nyheterna och det är obehagligt tydligt inte det senare alternativet.

Att gå en obehaglig tid till mötes

2005-07-23T18:53:00.000+02:00

Den som inte redan idag känner det instinktivt kommer inom kort få ett obehgligt uppvaknande; Vi går emot obehagligare tider, helt klart.

Den politiska utvekclingen i Sverige där en enad borgerlighet lovar repression och förföljelser vid ett eventuellt maktövertagande är inte något som sker i ett nationellt, avgränsat sammahang. Den internationella och framförallt europeiska kontexten är minst lika tydlig, snarare är den svenska borgerligheten eftersläntrare i internationellt jämförelse. Men det beror givetvis på att det var länge sedan svensk borgerlighet hade ett så tydligt grepp om problemformuleringsinitiativet och dagordningssättandet i debatten.

DN rapporterar idag om att den asiatiska man som enligt rapporteringen blivit beskjuten och dödad av den brittiska polisen på grund av de grovt godtyckliga s.k. terrormisstankarna, idag frias från samtliga misstankar om delaktighet i såväl planerandet och genomförandet av terrorattentat. Man beklagar det inträffade och ska låta utreda händelsen.

So far so good?

Denna tragiska och totalt onödiga avrättning av en oskyldig man sätter fingret på den rasistiska och fascistoida karaktär hela det s.k. kriget emot terrorismen bär med sig. Det inte banar väg för reda nuttalat rasistiska praktiker i det politiska och sociala rummet, det lyfter upp och institutionaliserar rasistiska föreställningar om araber och allt "icke västerländskt" som en förevändning för tat kränka och kringskära våra medborgerliga fri- och rättigheter. I slutändan en total nedmontering av det liberala arvet från franska revolutionen; rättsstaten och medborgerlighet som något som står över etnicitet och arv.

Vad var det som fick den brittiska polisen att avrätta denne man? Det har talats om att denne man flydde från polisen bärandes ett bälte av bomber som en förevänding för att polisens agerande var rätt men har samtidigt uteslutit att polisen överbemannade mannen och avfyrade fem skott sittandes ovanpå honom.

Det är inget annat än en utomrättslig avrättning.

Denna utomrättslighet och undergrävandet av rättsstaten är just det som öppnar grinden för fascismen. När godtycklighet och rättsröta råder följer nästa steg tätt inpå.

I vilken fungerande rättsstat som helst vore frågan solklar; På vilka grunder kan polisen aktivt misstänka medborgare för delaktighet i terrorattentat utan att behöva presentera några som helst bevis?

Nästa fråga vore också den lika självklar; Hade denna kalla avrättning skett om den misstänkte inte varit asiat eller muslim? Svaret behöver inte ens uttalas för att vara självklart men förklarar ändå den antidemokratiska utvecklingen i samhället både nationellt och internationellt.

Summa summarum är resultatet av det s.k. kriget emot terrorismen inget annat än ett kapitalt misslyckande. Man invaderade och bombade Afghanistan och Irak med den påstådda ambitionen att förhindra terroristattentat liknande de i New York 2001. Attentaten i London - s.a.s. på hemmaplan - torde vara en väckarklocka men kommer knappast så bli. Snarare är de rasistiska strömningar och föreställningar om allt som inte påstås vara västerländskt något som används för att legitimera övergrepp på våra rättigheter och i slutändan mord på medborgare som inte ens ställts inför rättslig prövning.

Med den svenska borgerlighetens och justitieminister Thomas Bodströms ivriga förslag om en utveckling i just denna riktning - som Jinge och Ali Esbati förtjänstfullt kommenterat tidigare - varvat med de övriga förslag om återupptagen åsiktsregistrering via SÄPO målar upp en riktigt obehaglig bild av Sverige om några år. Jag är inte rädd för ett nytt Ådalen, med den här utvecklingen riskerar vi något mycket värre.

Storebror letar efter dig, särskilt om du är muslim. Och Folkpartiet gillar det.

Kommandoran Björklund

2005-07-21T22:12:00.000+02:00

I dagarna avslöjade TV4-nyheterna fall av bristande tillsyn i hemtjänsten i Sundsvall som ska ha lett till till två åldringars död. I dag kom ytterligare rapporteringar från Ronneby där en kvinna blivit ihjälkörd när hon cyklade på en motorväg fem mil från hemmet som en följd av att hemtjänstpersonalen inte rapporterat till kvinnans barn om att hon lämnat hemmet. Säkerligen kommer rapporteringen att fortsätta från en urspårad äldreomsorg där det går 20 åldringar på ett dussin i dagens Sverige och personalen ständigt är de som tvingas ta de yttersta konsekvenserna av den djupt rotade nedskärningspolitiken; Färre ska ta hand om fler, stressen ökar och möjligheterna för Sveriges omsorgsarbetare och äldrevårdare att göra sitt jobb så bra de är kapabla till, monteras ned dag för dag. Så har det varit länge nu.

Allt eftersom arbetet inom vården och omsorgen mer och mer börjar likna arbetet vid det löpande bandet, desto oftare kommer det som rapporterats de senaste dagarna att rapporteras igen. Ytterligare tragedier är att vänta.

Kommunminister Sven-Erik Österberg intervjuades i kvällens TV4-nyheter, Österberg menade att svensk äldreomsorg och äldrevård fortfarande går att lita på och i jämförelse med vad Folkpartiets Jan Björklund hade att komma med, var det ett ganska rimligt påstående.

Björklunds och Folkpartiets medicin på ett problem som otvivelaktigt - till hundra procent - hänger ihop med att regeringen fört just en sådan politik som Folkpartiet själva förespråkat, i lightvariant, var att äldreomsorgen ska privatiseras och kommunerna återöppna de gamla ålderdomshemmen igen.

Trots att dessa dödsfall är grovt tragiska och sannolikt kunde förhindrats med mer personal och mer resurser i hemtjänsten, är det viktigt att kunna bedöma rapporteringen utifrån dagens vridna mediala läge. Hade inte udden kunnat riktas mot regeringen för att undergräva Socialdemokraternas trovärdighet som regeringsparti, likt rapporteringen kring Tsunamin och de senaste dagarnas vansinnesrapportering kring en fuskande departementstjänsteman, hade dessa tragedier förmodligen inte fått lika stort medialt genomslag. Media bekräftar på sätt och vis den mekanisering av våra åldringar till följd av en nyliberal omsorgspolitik, dessa tragiska dödsfall fyller en viktigare funktion som spjutspetsar mot regeringen och tillmäts inget annat egentligt värde i svensk media. Även här tycks människovärdet vara satt på undantag.

Folkpartiets förslag väcker som alltid otäcka känslor. Det kanske minst liberala partiet i Sverige idag har på kortare tid än jag någonsin vågat tro, på löpande band presenterat förslag som får 30-talsfascismen att kännas obehagligt nära. I samband med terrorattentaten i London var det dags att glömma militärens mord på 5 demonstrerande arbetare i Ådalen 1931, dagarna efter var det dags att återupprätta åsiktsregistreringen genom SÄPO som kostat tusentals människor i Sverige både arbete och medborgerlig frihet, idag är det fattighuset som dammas av.

För det är vad det i grunden handlar om. När Folkpartiet vill sälja ut äldreomsorgen och samtidigt säger att kommunerna ska stå för ålderdomshem(för de som är för sjuka eller inte har råd med den ny och moderna, läs: privatiserade, åldringsvården) är det så solklart vad som är på gång. För oss som själva aldrig kommer att ha en chans att köpa oss till en vettig äldreomsorg när den dagen väl kommer, eller har släktingar som idag helt enkelt inte skulle ha råd, trots det enorma behovet, vi ska samlas på de kommunala ålderdomshemmen - resursmässigt urvattnade likt kommunala skolor idag p.g.a. friskolereformen - på ålderns höst.

För alla oss är det fattighuset och väntan välgörenheten som gäller. Fattighuset som det gestaltas i Emil i Lönneberga, känns på fullt allvar inte särskilt långt borta. Framförallt inte när Jan Björklund står i TV-rutan och gormar som en annan kommandora. För kommandoran har människovärdet alltid kommit i andra hand.

Fy fan för Folkpartiet.

The knights who no longer say "Ni!"...

2005-07-19T01:28:00.000+02:00

Debatten om arbetslösheten i Sverige har sedan länge varit så urspårad att man knappt kunnat tro att det kan bli värre. Gång på gång har man dock tvingats inse att gränsen för vad som är okej att - uttalat eller bara subtilt men ändå jävligt tydligt - påstå och presentera som fakta i granskning och den allmänna debatten, konstant förflyttas. För två år sedan hade borgerlighetens nu självklart hånfulla angrepp på oss som inte har ett fast jobb att gå till varje dag, knappast kunnat föras fram med samma uppbackning från etablerade medier. Om man tänker efter rådde nästan revolutionsstämning i arbetarleden och de fackliga organisationerna när regeringen och samarbetspariterna sänkte ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen till 78%. Skala av 13% till så har vi borgarnas utgångsbud. Oavsett vad en handfull dussinliberaler till proffstyckare i TV4:s morgonsoffor tycker så spelar de totalt 15 procenten jävligt stor roll för om folk ska ha möjligheten till ett någorlunda drägligt liv. När jag varit arbetslös skulle de 15 procenten vara över tusen spänn mindre i månaden!

Men det är klart, den som får den anskrämligt höga lönen betald av annonspengar från Svenskt Näringsliv och Timbro, behöver inte bry sig om den där tusingen mer eller mindre varje månad. Vi med vanliga inkomster och behov av att inte svälta eller frysa ihjäl den dagen vår anställning tar slut, vi torskar rejält på borgarnas linje.

Samtidigt som Uppdrag Granskning och Dokument Inifrån presenterar inslag efter inslag som på beställning från Stora Nygatan i Stockholm, kan förslag vars enda effekt är att en ansenlig mängd av landets befolkning skulle tvingas närmare och slutligen över svältgränsen presenteras som en "reaktion" mot de "avslöjanden" som "görs" av korvöresjournalister som vill bli nästa Janne Josefsson. Det säger en del om det svenska medielandskapet och hur dagordningen sätts.

Men vad blir resultatet i förlängningen? Uppenbart är att fler kommer att tvingas söka socialbidrag och liknande försörjningsstöd. Det vill borgarna å andra sidan också dra ner på avsvevärt så där finns knappast någon överlevnad att hämta. Det andra som händer är givetvis att fler blir tvungna att vara beredda att ta de osäkra visstidsjobben med pisslåga löner som med jämna mellanrum dyker upp på ams.se trots att det troligen innebär lägre inkomst än a-kassan. Borgarna hävdar att det ska löna sig att gå från arbetslöshet till arbete, men vem av de fyra borgerliga partiernas partiledare är det som ska stå på barrikaderna med oss och kräva högre löner och framförallt rätten till heltid?

För det är här skiljelinjen går. Mellan oss som vill försvara, upprätthålla och utveckla det fackliga löftet om att ingen utan arbete ska vara beredd att ta mitt eller någon annans arbete till lägre lön än vad vårt avtal slår fast och de som vill att arbetare i Sverige och världen ska konkurrera med varandra om de uppenbart färe arbetstillfällen som idag formellt finns. För detta får jag som sysselsatt också betala via min a-kasseavgift. Det är bra av minst tre anledningar;

1) dels för att den som tvingas gå arbetslös inte behöver svälta
2) dels för att den som tvingas gå arbetslös aldrig då ska vara tvungen att gå från arbetslöshet till otryggare anställning med lägre lön än tidigare mot sin vilja
3) dels för att jag som sysselsatt inte behöver oroa mig för att någon av de tiotusentals som står och bankar på arbetsförmedlingens port tar mitt jobb för en lägre penning än jag.

Så är det tänkt att människovärdet ska upprätthållas på svenskt arbetsmarknad. Borgarna vill något helt annat. Författaren Arne Isaksson har skrivit en rad böcker om arbetarrörelsens framväxt i Tornedalen. Böcker som Eldsjälar och Det goda samhället är två mycket läsvärda alster. De illustrerar väl hur arbetsmarknaden såg ut med restriktiv - ja rent auktoritär - arbetslöshetspolitik(se bl.a. Stripa-direktiven) och utan kollektivavtal. I Pajala var gången den att någon godsherre låtit utropa auktion någon dag. Dit fick arbetarna komma och bjuda. De s.k. auktionerna i Pajala var på den tiden inga tillställningar man gick man ur huse för att bjuda högst på något tjusigt att smycka ut pörtet med. Här var det lägstbjudande som tog hem det hela, billigaste arbetaren fick jobbet. Blev arbetarna förbannade var polis och militär snabba att skingra folksamlingen med piskor och sablar.

Även om dagens godsherrar inte ropar ut utdikning, vedspåntning och flisskyffling från en välpolerad droska är vi på god väg tillbaka dit. Idag är det Duni i Skåpafors och Volvo i Trollhättan som sköter utropandet och dess ivrigaste försvarare stavas "Allians för Sverige". Och nu vill ju Folkpartiet som bekant att vi ska kunna ha valfriheten att åter uppleva ett Ådalen. Those were the days... eller nåt.

Med allt det här på ett bräde, är det märkligt att borgarna och framförallt moderaterna börjar putsa sin päls? Men tänker man efter är borgarnas försök till total make over är lite grann som de där jävligt knepiga riddarna i skogen i Monthy Pythons "Search for the holy graal".

We are no longer the knights who say "Ni!". We are now the knights who say "Ecki, Ecki ftpang, woopftang!"

Från ett sammelsurim av obegripligheter till ett annat. Same shit, different day helt enkelt.

Fascism, i ditt vardagsrum

2005-07-18T14:38:00.000+02:00

Att Folkpartiet sedan ett antal år tillbaka totalt slagit över i reaktion mot både egna påstått demokratiska ideal och uppenbart liberal progressivitet, är ganska känt vid det här laget. Men även om man inte längre blir förvånad över de halvfascistoida utspelen från Leijonkungen, Janne Björklund, Johan Pehrson m.fl. upphör man inte att känna den där rysande känslan längs ryggraden. Folkpartiets lovligt bruna försvar av imperialistiska övergrepp och där tillhörande rasistiska schabloner av "ociviliserade araber" är ungefär som ett sånt där pissrys vi killar kan få ibland. Obehagligt ända ut i fingerspetsarna.

Nu har Folkpartiet såklart gjort det igen. Den här gången handlar det inte om att i ett lite taskigt opinionsläge i en valrörelse sno rasisternas politik och presentera den som sin egen och inte i skuggan av unken kampanjjournalistisk från de borgerligas hovjournalister på SVT:s samhällsredaktion föra föra fram förslag som skulle svepa undan alla möjligheter till försörjning för tiotusentals arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade.

Folkpartiets senaste grepp är att de vill göra lärare på Sveriges grundskolor enligt lag skyldiga att rapportera in elever med "extremistiska åsikter" till SÄPO. För den som någon gång tvivlat på allvaret i Folkpartiets uppenbara utveckling till att bli borgerlighetens främsta 1800-talsalibi, borde det här vara klargörande. Det senaste förslaget är inte bara ett i ledet av många bisarra förslag hemmahörande på medeltiden, det bekräftar det som gång på gång synliggjorts; När imperialistiska övergrepp blir till vardag och måste försvaras för att systemet ska kunna legitimeras, är Folkpartiet de första att sälja ut det som en gång varit liberalernas flaggskepp - de demokratiska fri- och rättigheterna.

I samband med de hemska terrordåden i London fick Lars Leijonborg otäckt mycket medialt utrymme. Han hävdade att vi i Sverige sedan militärens mord av demonstrerande arbetare i Ådalen 1931(på order av den liberala statsministern CG Ekman...), lider av en beröringsskräck för samarbete mellan polis och militär. Som ett brev på posten kommer nu förslaget om åsiktsregistrering av Sveriges Säkerhetspolis.

Lars Leijonborg kanske siktar på att bli nästa CG Ekman? Bevare oss väl för Folkpartiet.

Här står en av vår tids absolut viktigaste strider. Kan borgerligheten i Sverige och andra länder helt legitimt och rumsrent föra fram direkt antidemokratiska förslag i skuggan av imperialistiska aggressioner och övergrepp med backup från etablerade media måste vi till varje pris protestera och debattera. Får denna utveckling pågå i den halvt fördolda och halvt av medier och näringsliv påhejade debatten utan att möta något motstånd är det uppenbart vilket samhälle som väntar och vilka som tjänar på det.

[...]ogräset växer och frodas, så slipa och vässa din kniv. Om du låter det spridas med vinden över världen får du plikta för din tvekan med ditt liv[...]

Valet är tydligt. Tar vi inte striden nu har vi inte en chans i framtiden. Vem vet, en vacker dag kanske du stöter på fascismen i dett eget vardagsrum?

Tro inte så jävla mycket Forsell...

2005-07-18T11:32:00.000+02:00

Alla bloggar nuförtiden. Inte bara MUF:s och CUF:s osnutna förbundsordföringar utan också (m):s partisekreterare och en massa annat löst folk. Som tur är finns det hopp i det brunblå bloggrastret, det finns vettigt folk som bloggar också.

Den kanske förnuftigaste av alla bloggare är Ali Esbati, http://esbati.blogspot.com är helt klart rekommenderad för de som inte redan upptäckt sidan. Klockrena analyser och en klarsynthet som sällan skådats.

En annan mycket förnuftig bloggare är den s.k. Fotolasse, http://www.fotolasse.se.

Vem vet, dagen då den där conehead-liknande Räjnfelt borjar blogga är kanske inte så lång borta. Han skulle kunna döpa sin blogg till "Betraktelser från en vingård" eller varför inte "Recensioner från den säkra sidan"...