Dags att bryta Kaunisvaaramalmen!

I dagens NSD finns en stor artikel om att det amerikanska prospekteringsbolaget Northlands resources är intresserade av att återuppta driften av den gamla malmgruvan i Kaunisvaara, några mil norr om Pajala.

Sedan driften stannade av i Kaunisvaara har Vänsterpartiet och Ung Vänster i kampanj efter kampanj drivit kravet om att staten genom LKAB skulle återuppta driften. Så sent som under 2004 drev Ung Vänster Norrbotten en omfattande kampanj för upprustning av välfärden och fler arbetstillfällen i Norrbotten, kampanjen fick namnet "Rusta upp Norrbotten!". Även i denna kampanj diskuterades kravet om att återuppta gruvdriften i Kaunisvaara. reaktionerna från etablissemangets håll lät inte vänta på sig. "Orimligt och ogenomtänkt!" skrek man. Det var då det.

Den kampanjen knöt i sin tur an till en av de kanske viktigaste och mest genomarbetade politiska kampanjer någonsin, som drevs av Kommunistisk Ungdom och VPK i Norrbotten. Den kampanjen hette "Skriet från Norrbotten" och berörde även den avfolkningen och nedrustningen av välfärden. Med hjälp av sakkunniga från bl.a. Luleå Universitet arbetades ett länsutvecklingsprogram fram med det huvudsakliga målet att lyfta fram förslag för fler arbetstillfällen och högre standard på välfärden i Norrbotten.

Ett av dessa krav var återigen börja bryta Kaunisvaaramalmen. Då hette det från regeringshåll och andra belackare att Kaunisvaaramalmen var otjänlig, för liten andel malm och för stor andel magnetit. Om jag är korrekt underrättad ger det alltför stor magnetisk laddning i malmen som därför inte gåt att nyttja i kulsinterprocesser o.s.v. Mina kunskaper kring malmutvinning är i och för sig inte poängen, poängen är att när kravet gång på gång lyfts fram har det viftats bort. Som om makthavarna velat men ändå låtit bli, att säga "vi skiter i om det är möjligt att bryta malmen i Kaunisvaara, vi vill ändå inte driva någon verksamhet där".

Men nu, när det amerikanska privatkapitalet bankar på dörren är helt plötsligt Kaunisvaara en vilande fyndighet. Det är tydligen den fina blandningen av malm, koppar och guld som hägrar för amerikanarna. Det ska tydligen vara den bästa "blandningen" för gruvbolag vars enda intresse stavas vinstmaximering.

Och det är ju rätt uppenbart att det är jävligt få bolag som inte strävar efter att maximera vinsten så man kan ju med tånageln räkna ut hur långsiktig en eventuell satsning från jänkarnas sida på Kaunisvaara, kan bli. Här lär det knappast bli tal om förädling inom länet inte. Blir det ens tal om egna kulsinterverk?

Det här sätter fingret på något väldigt viktigt. Det här är ett ABC-exemel på hur kapitalismen fungerar i ett samhälle som Sverige där den offentliga sektorn haft en mycket stark ställning som arbetsgivare även inom industrisektorn. Domänverket eller LKAB har aldrig varit några mönsterarbetsgivare, inte heller SSAB. Det är väl i princip samma som med varenda satans kommun och landsting i det här landet. De allra flesta är riktigt usla arbetsgivare. Skillnaden mot privata arbetsgivare är att vi som jobbar kan ställa krav på staten och kommunerna som arbetsgivare. Eller rättare sagt, ska kunna ställa krav. För det är ju när de offentliga arbetsgivarna agerar som de privata folk blir förbannade. Med rätta.

Hur som helst, ta Kaunisvaara som exempel. Staten har tidigare haft - och har sedan lång tid tillbaka också kunnat återgi till - drift av Kaunisvaaragruvan. istället har man - som i hela det svenska samhället - dragit det offentliga tillbaka. Arbetslösheten stiger, den offentliga konsumtionen minskar avsevärt under överskådlig tid och den offentliga servicen förämras rejält. Dessutom minskar det offentligas möjligheter att leva upp till alla de förväntningar och krav folk har utifrån den politik vi röstar på i allmänna och fria val.

Istället lämnas det till det amerikanska kopparkapitalisterna att sörja för arbeten i Tornedalen. Snacka om att det offentliga lämnar öppet mål, genom att aktivt dra sig tillbaka är det ju det offentliga som i slutändan gett de bästa argumenten till privatintressenas favör, inte privatiseringarnas och avregleringarnas faktiska konsekvenser.

Vågar man väcka liv i idén om ett nytt Stålverk 80?

SVT fortsätter hetsjakten på muslimer

I dagens nyhetssändingar fanns rapportering om att den som mördat den holländske filmaren Theo van Gogh nu erkänt. Mördaren är muslim och framställs som en fanatisk islamist som lika gärna kunde sprängt sig själv och ett par oskyldiga mitt ljusan dag mitt i Amsterdam. Van Gogh framställs däremot som en ganska hyvens kille som bara gjorde film som ville granska muslimska kvinnors situation sådär i allmänhet. SVT:s hallåa avslutar nyheten med att "mordet har inneburit starkare etniska och kulturella motsättningar i Holland".

Det rimliga vore ju givetvis att åtminstone ägna en sekund åt att Theo van Goghs s.k. dokumentär hyllades av högerextremister runtom i Europa för att den ska ha bekräftat vad "de sagt hela tiden" om de där otäcka araberna. Rimligt vore väl att dra slutsatsen att utsattheten för Hollands arabiska befolkning var enorm redan innan Theo van Gogh mördades, att hans propagandistiska rasistrulle snarare var det som fick bägaren att rinna över, en spark på någon som redan ligger ned så att säga.

Men vad ska man förvänta sig av den media som dagligen gör sitt allt för att framställa araber och muslimer världen över som inget annat än självmordsförhärligande attentatsmän med skägg, för bylsiga kläder mitt i sommaren och konstiga namn, för att i förlängningen rättfärdiga de övergrepp på mänskliga och demokratiska fri- och rättigheter som är vardag i de ockuperade länderna och i rasande fart är på väg att bli normgivande i hur tanken om det "västerländska samhället" ska se ut.

Man vem vet, kanske Sten Andersson har börjat jobba på SVT:s nyhetsredaktion helt plötsligt?

Allianzen presenterar...

I senaste numret av Röd Press finns en hysteriskt rolig skämtannons som driver med de borgerligas Allians för Sverige. Artikeln som annonsen hör till har titeln "Drag under galoscherna" och handlar om de borgerligas försök att mysifiera sin brutala 1800-talsromantik. Hela tidningen rekommenderas varmt, den har dessutom fått en schysst "take no crap"-känsla sedan Anna Herdy tillträtt som redaktör. Röd Press alltså, din bensin på elden.

Bloggaren Tobias Lindberg skriver i ett inlägg på sin blogg att Allians för Sverige beslutat att presentera sin gemensamma valplattform först i Augusti 2006 och att det verkar jävligt misstänksamt. Förutom den hysteriskt roliga korrespondensen mellan Lindberg och några politiska sekreterare för Kristdemokraterna är artikelns huvudfråga väl tänkvärd: "Försöker borgarna 'kuppa' till sig makten 2006?".

Som vanligt är reaktionerna i kommentarsutrymmet förutsägbart korkade. Det vanliga snacket om att de tre partier som idag samarbetar minsann inte har en gemensam plattform prånglas ut som någons sorts sanningsserum som tycks ha smittat medier och proffstyckare var man än vänder sig. Å andra sidan kan man ju konstatera att de tre samarbetspartierna har ett 121-punktsprogram där man slår fast vilken politik som ska gälla under mandatperioden. Detta program är ett resultat av förhandlingar som lika gärna kunde gått annorlunda om exempelvis Vänsterpartiet varit ståndaktigare, de två mindre partierna samlat fler röster eller whatever.

Dessutom var det väl aldrig tal om återinförandet av tvåpartisystemet från icke-borgerligt håll inför och under valrörelsen 2002? Idag går man ju ut med att man ska vara en enad borgelig allians som alternativ till dagens regering. Fine, men är man inte beredd att få sin politik granskad i samma utsträckning som sina politiska motståndare inför ett val får man räkna med spekulationer om "kuppmakeri".

Det är väl heller inte särskilt svårt att se redan nu hur valrörelsen under den sista månaden kommer att se ut. Medierna ska "granska" partiernas politik utifrån - minst - samma bisarra skevhet till borgerlig favör som idag där de tre icke-borgerliga partierna nagelfars regelbundet beorende på de olika förslagen som förs fram. Samtidigt kan varje enskilt parti i alliansen vifta bort den skit media eventuellt kan vara intresserade att plocka fram genom att hänvisa till alliansens gemensamma valplattform som ändå inte innehåller såna dumheter. När plattformen väl presenteras haussas den upp som tydlig, kraftfull och tyder på handlingskraftighet när valplattformen i själva verket med största sannolikhet kommer att bekräfta och befästa den grymt obehagliga politik vi sett skymten av det senaste året med åsiktsregistreringar och ökad social repression programmatiskt.

Kom ihåg var ni läste det först när Allianzen presenterar "Drag under galoscherna"...

Tusen fasta viljor

I lördags började jag läsa boken Tusen fasta viljor, skriven av Anders Ehnmark och Annika Hagström och utgivet på Arbetarkultur förlag 1974. Man kan ha synpunkter på kanske framförallt Ehnmarks insatser i den svenska vänstern sedan tiden på VPK:s tidning Ny Dag men den här boken är förbannat bra. Men det är kanske rent Annika Hagströms förtjänst till hundra 100%? Ehnmark är hur som helst varken den förste eller siste som fallit offer för ideologiska barnsjukdomar inom vänstern på äldre dagar intagit "modernare" ståndpunkter, i allt väsentligt det rakt motsatta till de ställningstaganden som uppenbart måste göras för en vänster värd namnet.

Nog nu om Ehnmarks ideologiska haveri. Tusen fasta viljor är en klar och känsloladdad skildring av arbetarrörelsens framväxt och utveckling i Norrbotten, de avgörande striderna på arbetsmarknaden och såväl inom och utom fackföreningsrörelsen och de olika partierna. Framförallt handlar boken om Norrskensflammans unika ställning bland arbetarna i Norrbotten. Genom små korta artiklar baserade på intervjuer med kommunister och fackföreningsfolk av olika schatteringar, målas bilden av ett smahällsklimat jävligare än jävligast upp. Tusen fasta viljor är en dokumentation av det samhälle som drev tusentals norrbottniska arbetare in i det fackliga och politiska arbetet för att ens kunna överleva.

Särskilt gillar jag de stycken av boken som handlar om gruvarbetarstrejken 1969-70. Här finns referat från strejkmöten från Malmberget där uppslutningen till fackmötena var dålig om 150 personer hasat sig till Folkets Hus! Här finns intervjuer med Anna Sjöholm från Malmberget vars far var laestadian och mor drev bastu för LKAB-arbetarna som mot sin mors vilja röstade på kommunisterna i sitt första val och sedan gjorde det livet ut. Hon kom i kontakt med kommunistiska partiet när dåvarande ordförande för Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund, Filip Forsberg från Kiruna, nyttjade bastun och då diskuterade det politiska läget.

Den kanske allra starkaste känslan efter att ha läst ungefär 2/3 av boken är den gråa och utsikts- och framtidslösa bilden av Norrbottens län som målas upp. Jag menar inte på det vis att det är en falsk bild eller ens överdriven. Avfolkningen av Norrbotten - beskrivningen kunde lika gärna gälla idag i Jämtland likväl som Norrbotten - gestaltas av de snabbt försvunna jobben längs malmbanan, utvinningen av de enorma naturtillgångarna men att vidareförädlingen sker annorstädes, vilket gäller ännu idag trots SSAB i Luleå.

För den som vill känna en god dos av jävlar anamma och varför motståndet mot privatiseringar och avregleringar måste fortsätta, rekommenderas Tusen fasta viljor varmt.

Förresten, ta en prenumeration på världens näst äldsta vänstersocialistiska nyhetstidning, när du ändå håller på!

Idiotin fortsätter

Det har redan skrivits massvis på andra bloggar om den brittiska polisens inställning till avrättningen av en oskyldig man i London, som ett resultat av "hårda tag" mot potentiella terrorister med klart rasistiska undertoner;

Enligt TT har alltså Londonpolisens Ian Blair lagt ut texten på följande vis:

[...]trots denna tragedi kvarstår ordern till alla poliser i Storbritannien att skjuta misstänkta självmordsbombare i huvudet, om de finner det nödvändigt[...]

Ali Esbati analyserar som vanligt situationen föredömligt. Jag ska därför inte ägna tid till att upprepa vad han skrivit. Istället ska jag i all hast notera att ett flertal av de högerbloggande bombromantikerna som med jämna mellanrum brukar lusa ner vänsterbloggares kommentarsutrymmen med högar av kvasifascistoid smörja, använt det faktum att den utomrättsligt avrättade - oskyldige - mannen i London inte var asiatisk eller arabisk terrorist - utan en brasiliansk elektriker, som ett argument för en fortsatt utveckling med just denna bisarra "skjut först och skit i att fråga-policyn", hos den brittiska polisen.

Den svenska bloggsfärens självutnämnda proffstyckarelit vältrar sig med andra ord i sitt eget intellektuella träck hos diverse vänsterbloggare och lyckas med bedriften att inför sig själva rättfärdiga slutsatsen att den brittiska polisens insats och den fortsatt totalitära utvecklingen är riktigt - inte trots utan på grund av - att en oskyldig knegare från Brasilien fått sätta livet till i en av många händelser som manifesterar den gryende godtyckliga polisstatens intåg.

Vad kan detta vara annat än de svenska, europeiska och internationella makteliternas våta dröm? Under det påstådda hotet om terrorism genomför man just de inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter de man målar upp att man kämpar emot vill genomföra, med en klart rasistisk touch givetvis.

Idiotin fortsätter och Sveriges borgerligt sinnade proffstyckare bekräftar den fortsatta utvecklingen genom sitt demokratiska moras; Idiotin fortsätter.

Grumlig "liberal" hållning

Sedan jag nyligen startade den här bloggen har jag skrivit i princip enbart i förhållande till fascistiseringen i Sverige och världen och Folkpartiets sätt att agera spjutspets mot vanligt folk och våra demokratiska och medborgerliga fri- & rättigheter. Man kan nog tro att den här bloggen är dedikerad Folkpartiet, Jan Björnklund eller någon annan medelålders vit man med halsproblem och 30-talsåsikter.

Så är lyckligtvis inte fallet. Det kommer givetvis inte hindra mig från att i fortsättningen protestera mot den "liberala" 2000-talets ideologiska variant av marschen mot Rom.

I ett tidigare inlägg om Folkpartiets utspel om att lärare ska göras skyldiga att rapportera in elever med s.k. extremistiska åsikter, till SÄPO, gjorde jag referenser till inte bara den allmänna utvecklingen men också borgerlighetens historiska arv under fascismens framfart.

Det är en sak att Folkpartiet i diverse sammanhang försöker rättfärdiga sina förslag med hänvisning till konspirationsteoretiska föreställningar om den svartmuskige och bombromantiske araben, närmast sprunget ur en total intellektuell härdsmälta. Frågan man borde ställa sig är ifall Folkpartiet de facto anser att åsiktregistrering, övervakning av medborgarnas tele- och datakommunikation, kartläggning av religiös och politisk aktivitet, rätten att via GPS spåra medborgares rörelser o.s.v. kränker eller strider emot grundläggande demokratiska fri- & rättigheter.

Att Folkpartiet i sak alltid hittar orimliga förevändningar för att inta demokratiskt grumliga ståndpunkter är inget nytt, därför borde Folkpartiet tala ur skägget och klart deklarera var man står.

Frågan för oss som är intresserade av ett samhälle byggt på demokratisk grundbult, borde vara glasklar; Vad är Folkpartiets principiella hållning?

Är den fortsatt grumlig i demokratifrågan eller entydigt i försvar av våra demokratiska rättigheter? Svaret hittar man i närmaste dagstidning eller på TV-nyheterna och det är obehagligt tydligt inte det senare alternativet.

Att gå en obehaglig tid till mötes

Den som inte redan idag känner det instinktivt kommer inom kort få ett obehgligt uppvaknande; Vi går emot obehagligare tider, helt klart.

Den politiska utvekclingen i Sverige där en enad borgerlighet lovar repression och förföljelser vid ett eventuellt maktövertagande är inte något som sker i ett nationellt, avgränsat sammahang. Den internationella och framförallt europeiska kontexten är minst lika tydlig, snarare är den svenska borgerligheten eftersläntrare i internationellt jämförelse. Men det beror givetvis på att det var länge sedan svensk borgerlighet hade ett så tydligt grepp om problemformuleringsinitiativet och dagordningssättandet i debatten.

DN rapporterar idag om att den asiatiska man som enligt rapporteringen blivit beskjuten och dödad av den brittiska polisen på grund av de grovt godtyckliga s.k. terrormisstankarna, idag frias från samtliga misstankar om delaktighet i såväl planerandet och genomförandet av terrorattentat. Man beklagar det inträffade och ska låta utreda händelsen.

So far so good?

Denna tragiska och totalt onödiga avrättning av en oskyldig man sätter fingret på den rasistiska och fascistoida karaktär hela det s.k. kriget emot terrorismen bär med sig. Det inte banar väg för reda nuttalat rasistiska praktiker i det politiska och sociala rummet, det lyfter upp och institutionaliserar rasistiska föreställningar om araber och allt "icke västerländskt" som en förevändning för tat kränka och kringskära våra medborgerliga fri- och rättigheter. I slutändan en total nedmontering av det liberala arvet från franska revolutionen; rättsstaten och medborgerlighet som något som står över etnicitet och arv.

Vad var det som fick den brittiska polisen att avrätta denne man? Det har talats om att denne man flydde från polisen bärandes ett bälte av bomber som en förevänding för att polisens agerande var rätt men har samtidigt uteslutit att polisen överbemannade mannen och avfyrade fem skott sittandes ovanpå honom.

Det är inget annat än en utomrättslig avrättning.

Denna utomrättslighet och undergrävandet av rättsstaten är just det som öppnar grinden för fascismen. När godtycklighet och rättsröta råder följer nästa steg tätt inpå.

I vilken fungerande rättsstat som helst vore frågan solklar; På vilka grunder kan polisen aktivt misstänka medborgare för delaktighet i terrorattentat utan att behöva presentera några som helst bevis?

Nästa fråga vore också den lika självklar; Hade denna kalla avrättning skett om den misstänkte inte varit asiat eller muslim? Svaret behöver inte ens uttalas för att vara självklart men förklarar ändå den antidemokratiska utvecklingen i samhället både nationellt och internationellt.

Summa summarum är resultatet av det s.k. kriget emot terrorismen inget annat än ett kapitalt misslyckande. Man invaderade och bombade Afghanistan och Irak med den påstådda ambitionen att förhindra terroristattentat liknande de i New York 2001. Attentaten i London - s.a.s. på hemmaplan - torde vara en väckarklocka men kommer knappast så bli. Snarare är de rasistiska strömningar och föreställningar om allt som inte påstås vara västerländskt något som används för att legitimera övergrepp på våra rättigheter och i slutändan mord på medborgare som inte ens ställts inför rättslig prövning.

Med den svenska borgerlighetens och justitieminister Thomas Bodströms ivriga förslag om en utveckling i just denna riktning - som Jinge och Ali Esbati förtjänstfullt kommenterat tidigare - varvat med de övriga förslag om återupptagen åsiktsregistrering via SÄPO målar upp en riktigt obehaglig bild av Sverige om några år. Jag är inte rädd för ett nytt Ådalen, med den här utvecklingen riskerar vi något mycket värre.

Storebror letar efter dig, särskilt om du är muslim. Och Folkpartiet gillar det.

Kommandoran Björklund

I dagarna avslöjade TV4-nyheterna fall av bristande tillsyn i hemtjänsten i Sundsvall som ska ha lett till till två åldringars död. I dag kom ytterligare rapporteringar från Ronneby där en kvinna blivit ihjälkörd när hon cyklade på en motorväg fem mil från hemmet som en följd av att hemtjänstpersonalen inte rapporterat till kvinnans barn om att hon lämnat hemmet. Säkerligen kommer rapporteringen att fortsätta från en urspårad äldreomsorg där det går 20 åldringar på ett dussin i dagens Sverige och personalen ständigt är de som tvingas ta de yttersta konsekvenserna av den djupt rotade nedskärningspolitiken; Färre ska ta hand om fler, stressen ökar och möjligheterna för Sveriges omsorgsarbetare och äldrevårdare att göra sitt jobb så bra de är kapabla till, monteras ned dag för dag. Så har det varit länge nu.

Allt eftersom arbetet inom vården och omsorgen mer och mer börjar likna arbetet vid det löpande bandet, desto oftare kommer det som rapporterats de senaste dagarna att rapporteras igen. Ytterligare tragedier är att vänta.

Kommunminister Sven-Erik Österberg intervjuades i kvällens TV4-nyheter, Österberg menade att svensk äldreomsorg och äldrevård fortfarande går att lita på och i jämförelse med vad Folkpartiets Jan Björklund hade att komma med, var det ett ganska rimligt påstående.

Björklunds och Folkpartiets medicin på ett problem som otvivelaktigt - till hundra procent - hänger ihop med att regeringen fört just en sådan politik som Folkpartiet själva förespråkat, i lightvariant, var att äldreomsorgen ska privatiseras och kommunerna återöppna de gamla ålderdomshemmen igen.

Trots att dessa dödsfall är grovt tragiska och sannolikt kunde förhindrats med mer personal och mer resurser i hemtjänsten, är det viktigt att kunna bedöma rapporteringen utifrån dagens vridna mediala läge. Hade inte udden kunnat riktas mot regeringen för att undergräva Socialdemokraternas trovärdighet som regeringsparti, likt rapporteringen kring Tsunamin och de senaste dagarnas vansinnesrapportering kring en fuskande departementstjänsteman, hade dessa tragedier förmodligen inte fått lika stort medialt genomslag. Media bekräftar på sätt och vis den mekanisering av våra åldringar till följd av en nyliberal omsorgspolitik, dessa tragiska dödsfall fyller en viktigare funktion som spjutspetsar mot regeringen och tillmäts inget annat egentligt värde i svensk media. Även här tycks människovärdet vara satt på undantag.

Folkpartiets förslag väcker som alltid otäcka känslor. Det kanske minst liberala partiet i Sverige idag har på kortare tid än jag någonsin vågat tro, på löpande band presenterat förslag som får 30-talsfascismen att kännas obehagligt nära. I samband med terrorattentaten i London var det dags att glömma militärens mord på 5 demonstrerande arbetare i Ådalen 1931, dagarna efter var det dags att återupprätta åsiktsregistreringen genom SÄPO som kostat tusentals människor i Sverige både arbete och medborgerlig frihet, idag är det fattighuset som dammas av.

För det är vad det i grunden handlar om. När Folkpartiet vill sälja ut äldreomsorgen och samtidigt säger att kommunerna ska stå för ålderdomshem(för de som är för sjuka eller inte har råd med den ny och moderna, läs: privatiserade, åldringsvården) är det så solklart vad som är på gång. För oss som själva aldrig kommer att ha en chans att köpa oss till en vettig äldreomsorg när den dagen väl kommer, eller har släktingar som idag helt enkelt inte skulle ha råd, trots det enorma behovet, vi ska samlas på de kommunala ålderdomshemmen - resursmässigt urvattnade likt kommunala skolor idag p.g.a. friskolereformen - på ålderns höst.

För alla oss är det fattighuset och väntan välgörenheten som gäller. Fattighuset som det gestaltas i Emil i Lönneberga, känns på fullt allvar inte särskilt långt borta. Framförallt inte när Jan Björklund står i TV-rutan och gormar som en annan kommandora. För kommandoran har människovärdet alltid kommit i andra hand.

Fy fan för Folkpartiet.

The knights who no longer say "Ni!"...

Debatten om arbetslösheten i Sverige har sedan länge varit så urspårad att man knappt kunnat tro att det kan bli värre. Gång på gång har man dock tvingats inse att gränsen för vad som är okej att - uttalat eller bara subtilt men ändå jävligt tydligt - påstå och presentera som fakta i granskning och den allmänna debatten, konstant förflyttas. För två år sedan hade borgerlighetens nu självklart hånfulla angrepp på oss som inte har ett fast jobb att gå till varje dag, knappast kunnat föras fram med samma uppbackning från etablerade medier. Om man tänker efter rådde nästan revolutionsstämning i arbetarleden och de fackliga organisationerna när regeringen och samarbetspariterna sänkte ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen till 78%. Skala av 13% till så har vi borgarnas utgångsbud. Oavsett vad en handfull dussinliberaler till proffstyckare i TV4:s morgonsoffor tycker så spelar de totalt 15 procenten jävligt stor roll för om folk ska ha möjligheten till ett någorlunda drägligt liv. När jag varit arbetslös skulle de 15 procenten vara över tusen spänn mindre i månaden!

Men det är klart, den som får den anskrämligt höga lönen betald av annonspengar från Svenskt Näringsliv och Timbro, behöver inte bry sig om den där tusingen mer eller mindre varje månad. Vi med vanliga inkomster och behov av att inte svälta eller frysa ihjäl den dagen vår anställning tar slut, vi torskar rejält på borgarnas linje.

Samtidigt som Uppdrag Granskning och Dokument Inifrån presenterar inslag efter inslag som på beställning från Stora Nygatan i Stockholm, kan förslag vars enda effekt är att en ansenlig mängd av landets befolkning skulle tvingas närmare och slutligen över svältgränsen presenteras som en "reaktion" mot de "avslöjanden" som "görs" av korvöresjournalister som vill bli nästa Janne Josefsson. Det säger en del om det svenska medielandskapet och hur dagordningen sätts.

Men vad blir resultatet i förlängningen? Uppenbart är att fler kommer att tvingas söka socialbidrag och liknande försörjningsstöd. Det vill borgarna å andra sidan också dra ner på avsvevärt så där finns knappast någon överlevnad att hämta. Det andra som händer är givetvis att fler blir tvungna att vara beredda att ta de osäkra visstidsjobben med pisslåga löner som med jämna mellanrum dyker upp på ams.se trots att det troligen innebär lägre inkomst än a-kassan. Borgarna hävdar att det ska löna sig att gå från arbetslöshet till arbete, men vem av de fyra borgerliga partiernas partiledare är det som ska stå på barrikaderna med oss och kräva högre löner och framförallt rätten till heltid?

För det är här skiljelinjen går. Mellan oss som vill försvara, upprätthålla och utveckla det fackliga löftet om att ingen utan arbete ska vara beredd att ta mitt eller någon annans arbete till lägre lön än vad vårt avtal slår fast och de som vill att arbetare i Sverige och världen ska konkurrera med varandra om de uppenbart färe arbetstillfällen som idag formellt finns. För detta får jag som sysselsatt också betala via min a-kasseavgift. Det är bra av minst tre anledningar;

1) dels för att den som tvingas gå arbetslös inte behöver svälta
2) dels för att den som tvingas gå arbetslös aldrig då ska vara tvungen att gå från arbetslöshet till otryggare anställning med lägre lön än tidigare mot sin vilja
3) dels för att jag som sysselsatt inte behöver oroa mig för att någon av de tiotusentals som står och bankar på arbetsförmedlingens port tar mitt jobb för en lägre penning än jag.

Så är det tänkt att människovärdet ska upprätthållas på svenskt arbetsmarknad. Borgarna vill något helt annat. Författaren Arne Isaksson har skrivit en rad böcker om arbetarrörelsens framväxt i Tornedalen. Böcker som Eldsjälar och Det goda samhället är två mycket läsvärda alster. De illustrerar väl hur arbetsmarknaden såg ut med restriktiv - ja rent auktoritär - arbetslöshetspolitik(se bl.a. Stripa-direktiven) och utan kollektivavtal. I Pajala var gången den att någon godsherre låtit utropa auktion någon dag. Dit fick arbetarna komma och bjuda. De s.k. auktionerna i Pajala var på den tiden inga tillställningar man gick man ur huse för att bjuda högst på något tjusigt att smycka ut pörtet med. Här var det lägstbjudande som tog hem det hela, billigaste arbetaren fick jobbet. Blev arbetarna förbannade var polis och militär snabba att skingra folksamlingen med piskor och sablar.

Även om dagens godsherrar inte ropar ut utdikning, vedspåntning och flisskyffling från en välpolerad droska är vi på god väg tillbaka dit. Idag är det Duni i Skåpafors och Volvo i Trollhättan som sköter utropandet och dess ivrigaste försvarare stavas "Allians för Sverige". Och nu vill ju Folkpartiet som bekant att vi ska kunna ha valfriheten att åter uppleva ett Ådalen. Those were the days... eller nåt.

Med allt det här på ett bräde, är det märkligt att borgarna och framförallt moderaterna börjar putsa sin päls? Men tänker man efter är borgarnas försök till total make over är lite grann som de där jävligt knepiga riddarna i skogen i Monthy Pythons "Search for the holy graal".

We are no longer the knights who say "Ni!". We are now the knights who say "Ecki, Ecki ftpang, woopftang!"

Från ett sammelsurim av obegripligheter till ett annat. Same shit, different day helt enkelt.

Fascism, i ditt vardagsrum

Att Folkpartiet sedan ett antal år tillbaka totalt slagit över i reaktion mot både egna påstått demokratiska ideal och uppenbart liberal progressivitet, är ganska känt vid det här laget. Men även om man inte längre blir förvånad över de halvfascistoida utspelen från Leijonkungen, Janne Björklund, Johan Pehrson m.fl. upphör man inte att känna den där rysande känslan längs ryggraden. Folkpartiets lovligt bruna försvar av imperialistiska övergrepp och där tillhörande rasistiska schabloner av "ociviliserade araber" är ungefär som ett sånt där pissrys vi killar kan få ibland. Obehagligt ända ut i fingerspetsarna.

Nu har Folkpartiet såklart gjort det igen. Den här gången handlar det inte om att i ett lite taskigt opinionsläge i en valrörelse sno rasisternas politik och presentera den som sin egen och inte i skuggan av unken kampanjjournalistisk från de borgerligas hovjournalister på SVT:s samhällsredaktion föra föra fram förslag som skulle svepa undan alla möjligheter till försörjning för tiotusentals arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade.

Folkpartiets senaste grepp är att de vill göra lärare på Sveriges grundskolor enligt lag skyldiga att rapportera in elever med "extremistiska åsikter" till SÄPO. För den som någon gång tvivlat på allvaret i Folkpartiets uppenbara utveckling till att bli borgerlighetens främsta 1800-talsalibi, borde det här vara klargörande. Det senaste förslaget är inte bara ett i ledet av många bisarra förslag hemmahörande på medeltiden, det bekräftar det som gång på gång synliggjorts; När imperialistiska övergrepp blir till vardag och måste försvaras för att systemet ska kunna legitimeras, är Folkpartiet de första att sälja ut det som en gång varit liberalernas flaggskepp - de demokratiska fri- och rättigheterna.

I samband med de hemska terrordåden i London fick Lars Leijonborg otäckt mycket medialt utrymme. Han hävdade att vi i Sverige sedan militärens mord av demonstrerande arbetare i Ådalen 1931(på order av den liberala statsministern CG Ekman...), lider av en beröringsskräck för samarbete mellan polis och militär. Som ett brev på posten kommer nu förslaget om åsiktsregistrering av Sveriges Säkerhetspolis.

Lars Leijonborg kanske siktar på att bli nästa CG Ekman? Bevare oss väl för Folkpartiet.

Här står en av vår tids absolut viktigaste strider. Kan borgerligheten i Sverige och andra länder helt legitimt och rumsrent föra fram direkt antidemokratiska förslag i skuggan av imperialistiska aggressioner och övergrepp med backup från etablerade media måste vi till varje pris protestera och debattera. Får denna utveckling pågå i den halvt fördolda och halvt av medier och näringsliv påhejade debatten utan att möta något motstånd är det uppenbart vilket samhälle som väntar och vilka som tjänar på det.

[...]ogräset växer och frodas, så slipa och vässa din kniv. Om du låter det spridas med vinden över världen får du plikta för din tvekan med ditt liv[...]

Valet är tydligt. Tar vi inte striden nu har vi inte en chans i framtiden. Vem vet, en vacker dag kanske du stöter på fascismen i dett eget vardagsrum?

Tro inte så jävla mycket Forsell...

Alla bloggar nuförtiden. Inte bara MUF:s och CUF:s osnutna förbundsordföringar utan också (m):s partisekreterare och en massa annat löst folk. Som tur är finns det hopp i det brunblå bloggrastret, det finns vettigt folk som bloggar också.

Den kanske förnuftigaste av alla bloggare är Ali Esbati, http://esbati.blogspot.com är helt klart rekommenderad för de som inte redan upptäckt sidan. Klockrena analyser och en klarsynthet som sällan skådats.

En annan mycket förnuftig bloggare är den s.k. Fotolasse, http://www.fotolasse.se.

Vem vet, dagen då den där conehead-liknande Räjnfelt borjar blogga är kanske inte så lång borta. Han skulle kunna döpa sin blogg till "Betraktelser från en vingård" eller varför inte "Recensioner från den säkra sidan"...