Kommandoran Björklund

I dagarna avslöjade TV4-nyheterna fall av bristande tillsyn i hemtjänsten i Sundsvall som ska ha lett till till två åldringars död. I dag kom ytterligare rapporteringar från Ronneby där en kvinna blivit ihjälkörd när hon cyklade på en motorväg fem mil från hemmet som en följd av att hemtjänstpersonalen inte rapporterat till kvinnans barn om att hon lämnat hemmet. Säkerligen kommer rapporteringen att fortsätta från en urspårad äldreomsorg där det går 20 åldringar på ett dussin i dagens Sverige och personalen ständigt är de som tvingas ta de yttersta konsekvenserna av den djupt rotade nedskärningspolitiken; Färre ska ta hand om fler, stressen ökar och möjligheterna för Sveriges omsorgsarbetare och äldrevårdare att göra sitt jobb så bra de är kapabla till, monteras ned dag för dag. Så har det varit länge nu.

Allt eftersom arbetet inom vården och omsorgen mer och mer börjar likna arbetet vid det löpande bandet, desto oftare kommer det som rapporterats de senaste dagarna att rapporteras igen. Ytterligare tragedier är att vänta.

Kommunminister Sven-Erik Österberg intervjuades i kvällens TV4-nyheter, Österberg menade att svensk äldreomsorg och äldrevård fortfarande går att lita på och i jämförelse med vad Folkpartiets Jan Björklund hade att komma med, var det ett ganska rimligt påstående.

Björklunds och Folkpartiets medicin på ett problem som otvivelaktigt - till hundra procent - hänger ihop med att regeringen fört just en sådan politik som Folkpartiet själva förespråkat, i lightvariant, var att äldreomsorgen ska privatiseras och kommunerna återöppna de gamla ålderdomshemmen igen.

Trots att dessa dödsfall är grovt tragiska och sannolikt kunde förhindrats med mer personal och mer resurser i hemtjänsten, är det viktigt att kunna bedöma rapporteringen utifrån dagens vridna mediala läge. Hade inte udden kunnat riktas mot regeringen för att undergräva Socialdemokraternas trovärdighet som regeringsparti, likt rapporteringen kring Tsunamin och de senaste dagarnas vansinnesrapportering kring en fuskande departementstjänsteman, hade dessa tragedier förmodligen inte fått lika stort medialt genomslag. Media bekräftar på sätt och vis den mekanisering av våra åldringar till följd av en nyliberal omsorgspolitik, dessa tragiska dödsfall fyller en viktigare funktion som spjutspetsar mot regeringen och tillmäts inget annat egentligt värde i svensk media. Även här tycks människovärdet vara satt på undantag.

Folkpartiets förslag väcker som alltid otäcka känslor. Det kanske minst liberala partiet i Sverige idag har på kortare tid än jag någonsin vågat tro, på löpande band presenterat förslag som får 30-talsfascismen att kännas obehagligt nära. I samband med terrorattentaten i London var det dags att glömma militärens mord på 5 demonstrerande arbetare i Ådalen 1931, dagarna efter var det dags att återupprätta åsiktsregistreringen genom SÄPO som kostat tusentals människor i Sverige både arbete och medborgerlig frihet, idag är det fattighuset som dammas av.

För det är vad det i grunden handlar om. När Folkpartiet vill sälja ut äldreomsorgen och samtidigt säger att kommunerna ska stå för ålderdomshem(för de som är för sjuka eller inte har råd med den ny och moderna, läs: privatiserade, åldringsvården) är det så solklart vad som är på gång. För oss som själva aldrig kommer att ha en chans att köpa oss till en vettig äldreomsorg när den dagen väl kommer, eller har släktingar som idag helt enkelt inte skulle ha råd, trots det enorma behovet, vi ska samlas på de kommunala ålderdomshemmen - resursmässigt urvattnade likt kommunala skolor idag p.g.a. friskolereformen - på ålderns höst.

För alla oss är det fattighuset och väntan välgörenheten som gäller. Fattighuset som det gestaltas i Emil i Lönneberga, känns på fullt allvar inte särskilt långt borta. Framförallt inte när Jan Björklund står i TV-rutan och gormar som en annan kommandora. För kommandoran har människovärdet alltid kommit i andra hand.

Fy fan för Folkpartiet.