Mental enpartistat

De reformer som nu ska genomföras som ett resultat av den borgerliga regeringens första budgetmotion, är i sig inget nytt under solen. Varken det faktum att högern under valrörelsen uppenbarligen högst medvetet spred lögner om sin egen politik och sina avsikter med ett innehav av regeringsmakten eller det faktum att den politik de i verkligheten nu har för avsikt att genomföra är direkt hälsovådlig för de flesta, borde vara nyheter för någon.

Om de många olika reformerna har spaltmeter skrivits av andra, om den sämre och för färre gällande men dyrare arbetslöshetsförsäkringen, om den kvinnofientliga vårdnadsbidraget som trots valrörelsens löften om annat likafullt ska betalas med en försvagad föräldraförsäkring och de lögnaktigt utlovade 1000 kronorna mer i fickan varje månad. Det kommer givetvis att finnas alla anledning att i den närmaste framtiden skriva mycket och analyserande om detta och mer i den borgerliga politiken men tills vidare får det vila.

I övrigt är värt att notera de borgerliga debattörernas extremt övertydliga vilja att strypa den politiska debatten, att minska tankeutrymmet. Avsikterna och effekterna av detta har givetvis bestämda politiska funktioner, främst att göra terrängen mer lättframkomlig för framtida attacker på välfärdsstaten, arbetarrörelsen och avgörande segrar för kvinnors rättigheter, i syfte att cementera systemskiftet. På snart sagt varje politisk blogg, insändar- och debattsida där dessa omfattande reformer med tydlig udd mot vanligt folk debatteras, finner borgerliga debattörer som likt "ivriga bävrar"(sic!) försöker sabla ned varje försök till politisk debatt om vem som förlorar på högerpolitiken med olika schatteringar av argumentet att "folket har röstat på denna politik, så varför klagar ni?".

Det är tydligen viktigt för samma personer som i valrörelsen utmålade socialdemokratin och Göran Persson för maktfullkomlig och beredda att ta till vilka fula knep som helst för att behålla makten, att under en borgerlig regering förhindra varje försök att debattera och ifrågasätta den politik som ska genomföras och prägla folks liv, i sak. Det är givetvis i sin ordning för en regering som vill cementera och fördjupa ett omfattande systemskifte efter i huvudsak amerikansk modell där våra gemensamma tillgångar och resurser ska upplåtas för plundring av internationella aktieklippare, utan störande inblandning från vanligt folk, men inte för en regering vars huvudnummer i valrörelsen var att utmåla den svenska arbetarrörelsen som regeringsoduglig p.g.a. långtida återvunnet förtroende i allmänna och demokratiska val.

Det är förståeligt men vämjeligt.

Förresten, var det nån som sa "mental enpartistat"?