Dags att bryta Kaunisvaaramalmen!

I dagens NSD finns en stor artikel om att det amerikanska prospekteringsbolaget Northlands resources är intresserade av att återuppta driften av den gamla malmgruvan i Kaunisvaara, några mil norr om Pajala.

Sedan driften stannade av i Kaunisvaara har Vänsterpartiet och Ung Vänster i kampanj efter kampanj drivit kravet om att staten genom LKAB skulle återuppta driften. Så sent som under 2004 drev Ung Vänster Norrbotten en omfattande kampanj för upprustning av välfärden och fler arbetstillfällen i Norrbotten, kampanjen fick namnet "Rusta upp Norrbotten!". Även i denna kampanj diskuterades kravet om att återuppta gruvdriften i Kaunisvaara. reaktionerna från etablissemangets håll lät inte vänta på sig. "Orimligt och ogenomtänkt!" skrek man. Det var då det.

Den kampanjen knöt i sin tur an till en av de kanske viktigaste och mest genomarbetade politiska kampanjer någonsin, som drevs av Kommunistisk Ungdom och VPK i Norrbotten. Den kampanjen hette "Skriet från Norrbotten" och berörde även den avfolkningen och nedrustningen av välfärden. Med hjälp av sakkunniga från bl.a. Luleå Universitet arbetades ett länsutvecklingsprogram fram med det huvudsakliga målet att lyfta fram förslag för fler arbetstillfällen och högre standard på välfärden i Norrbotten.

Ett av dessa krav var återigen börja bryta Kaunisvaaramalmen. Då hette det från regeringshåll och andra belackare att Kaunisvaaramalmen var otjänlig, för liten andel malm och för stor andel magnetit. Om jag är korrekt underrättad ger det alltför stor magnetisk laddning i malmen som därför inte gåt att nyttja i kulsinterprocesser o.s.v. Mina kunskaper kring malmutvinning är i och för sig inte poängen, poängen är att när kravet gång på gång lyfts fram har det viftats bort. Som om makthavarna velat men ändå låtit bli, att säga "vi skiter i om det är möjligt att bryta malmen i Kaunisvaara, vi vill ändå inte driva någon verksamhet där".

Men nu, när det amerikanska privatkapitalet bankar på dörren är helt plötsligt Kaunisvaara en vilande fyndighet. Det är tydligen den fina blandningen av malm, koppar och guld som hägrar för amerikanarna. Det ska tydligen vara den bästa "blandningen" för gruvbolag vars enda intresse stavas vinstmaximering.

Och det är ju rätt uppenbart att det är jävligt få bolag som inte strävar efter att maximera vinsten så man kan ju med tånageln räkna ut hur långsiktig en eventuell satsning från jänkarnas sida på Kaunisvaara, kan bli. Här lär det knappast bli tal om förädling inom länet inte. Blir det ens tal om egna kulsinterverk?

Det här sätter fingret på något väldigt viktigt. Det här är ett ABC-exemel på hur kapitalismen fungerar i ett samhälle som Sverige där den offentliga sektorn haft en mycket stark ställning som arbetsgivare även inom industrisektorn. Domänverket eller LKAB har aldrig varit några mönsterarbetsgivare, inte heller SSAB. Det är väl i princip samma som med varenda satans kommun och landsting i det här landet. De allra flesta är riktigt usla arbetsgivare. Skillnaden mot privata arbetsgivare är att vi som jobbar kan ställa krav på staten och kommunerna som arbetsgivare. Eller rättare sagt, ska kunna ställa krav. För det är ju när de offentliga arbetsgivarna agerar som de privata folk blir förbannade. Med rätta.

Hur som helst, ta Kaunisvaara som exempel. Staten har tidigare haft - och har sedan lång tid tillbaka också kunnat återgi till - drift av Kaunisvaaragruvan. istället har man - som i hela det svenska samhället - dragit det offentliga tillbaka. Arbetslösheten stiger, den offentliga konsumtionen minskar avsevärt under överskådlig tid och den offentliga servicen förämras rejält. Dessutom minskar det offentligas möjligheter att leva upp till alla de förväntningar och krav folk har utifrån den politik vi röstar på i allmänna och fria val.

Istället lämnas det till det amerikanska kopparkapitalisterna att sörja för arbeten i Tornedalen. Snacka om att det offentliga lämnar öppet mål, genom att aktivt dra sig tillbaka är det ju det offentliga som i slutändan gett de bästa argumenten till privatintressenas favör, inte privatiseringarnas och avregleringarnas faktiska konsekvenser.

Vågar man väcka liv i idén om ett nytt Stålverk 80?