Mental enpartistat

De reformer som nu ska genomföras som ett resultat av den borgerliga regeringens första budgetmotion, är i sig inget nytt under solen. Varken det faktum att högern under valrörelsen uppenbarligen högst medvetet spred lögner om sin egen politik och sina avsikter med ett innehav av regeringsmakten eller det faktum att den politik de i verkligheten nu har för avsikt att genomföra är direkt hälsovådlig för de flesta, borde vara nyheter för någon.

Om de många olika reformerna har spaltmeter skrivits av andra, om den sämre och för färre gällande men dyrare arbetslöshetsförsäkringen, om den kvinnofientliga vårdnadsbidraget som trots valrörelsens löften om annat likafullt ska betalas med en försvagad föräldraförsäkring och de lögnaktigt utlovade 1000 kronorna mer i fickan varje månad. Det kommer givetvis att finnas alla anledning att i den närmaste framtiden skriva mycket och analyserande om detta och mer i den borgerliga politiken men tills vidare får det vila.

I övrigt är värt att notera de borgerliga debattörernas extremt övertydliga vilja att strypa den politiska debatten, att minska tankeutrymmet. Avsikterna och effekterna av detta har givetvis bestämda politiska funktioner, främst att göra terrängen mer lättframkomlig för framtida attacker på välfärdsstaten, arbetarrörelsen och avgörande segrar för kvinnors rättigheter, i syfte att cementera systemskiftet. På snart sagt varje politisk blogg, insändar- och debattsida där dessa omfattande reformer med tydlig udd mot vanligt folk debatteras, finner borgerliga debattörer som likt "ivriga bävrar"(sic!) försöker sabla ned varje försök till politisk debatt om vem som förlorar på högerpolitiken med olika schatteringar av argumentet att "folket har röstat på denna politik, så varför klagar ni?".

Det är tydligen viktigt för samma personer som i valrörelsen utmålade socialdemokratin och Göran Persson för maktfullkomlig och beredda att ta till vilka fula knep som helst för att behålla makten, att under en borgerlig regering förhindra varje försök att debattera och ifrågasätta den politik som ska genomföras och prägla folks liv, i sak. Det är givetvis i sin ordning för en regering som vill cementera och fördjupa ett omfattande systemskifte efter i huvudsak amerikansk modell där våra gemensamma tillgångar och resurser ska upplåtas för plundring av internationella aktieklippare, utan störande inblandning från vanligt folk, men inte för en regering vars huvudnummer i valrörelsen var att utmåla den svenska arbetarrörelsen som regeringsoduglig p.g.a. långtida återvunnet förtroende i allmänna och demokratiska val.

Det är förståeligt men vämjeligt.

Förresten, var det nån som sa "mental enpartistat"?

Vad jag behöver: Mindre Littorin

I dagens DN kommenterar arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin den fackliga kritiken emot sänkningen av nivåerna i arbetslöshetsersättningen och höjningen av avgiften till densamma. På numer klassiskt vis formulerar Littorin den borgerliga dogmen som alla de som tvingas leva med krympande marginaler till följd av sänkta ersättningsnivåer, brutalt kommer få kastat i ansiktet:

- Jag tycker inte att man ska behöva 70 eller 80 procent i a-kassa. Man ska 100 procent av en lön.

No offense men vad Littorin tycker att man "ska behöva" och inte, spelar faktiskt ganska liten roll i dagsläget. Det är riktigt att folk behöver arbete. För sig själva, för samhället, för välfärden. Typ. Folk behöver arbete. Under tiden de inte har arbete behöver människor en trygg och stabil inkomst - i Sverige i form av en gemensam försäkring - för att kunna söka nya arbeten och utmaningar. Sänks erästtningsnivåerna i dessa försäkringar betyder det givetvis att människor får mindre att leva för varje månad. Alldeles oavsett vad Littorin tycker att man "ska behöva".

Samma fascister här som där

Hos Ali Esbati ser jag den minst sagt skrämmande nyheten att den tjeckiska regeringen bestående av bl.a. kristdemokrater, fattat beslut om att förbjuda landets största ungdomsorganisation KCM - ungkommunisterna. Likheterna mellan 1930-talets brunskrudade diktaturfasoner och de förföljelser och utlysta tankeförbud som utfärdats av statliga myndigheter i vår närtid, borde få varje hederlig demokrat att vämjas och uppröras. Man undrar ju hur Göran Hägglund reagerar men rimligast är ändå att kräva att Carl Bildt på något sätt ska fördöma förbudet.

Allra mest upprörande är den flagranta relativisering av detta bigotta angrepp på grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, som försigkommer främst i kommentarsutrymmet på Alis blogg. När man läser de allra värsta inläggen från de allra djupaste hålorna i den borgerliga ideologigrottan inser man snabbt att relativisering av demokratisja fri- och rättigheter inte är undantag hos högern - det är normalitet.

För det är ett angrepp på något av det mest grundläggande för fungerande och faktiska demokratiska fri- och rättigheter, nämligen organisationsfriheten. Sätter man folks rätt att organisera sig för vad man anser viktigt och avgörande på undantag, har man också börjat gräva demokratins grav. Ännu värre är att vi sannolikt har att vänta oss är att den svenska högern vill hålla en begravning utan ceremoni.

Läs också Hanna Löfqvists blogg för mer löpande uppdateringar.

Med lögnen som verktyg

Under valrörelsen debatterades de generella trygghetssystemen och en borgerligt maktskiftes effekter på dessa, livligt. Vareneda gång man från något av de tre samarbetspartierna framförde att den samlade borgerligheten de facto ville försämra försäkringarna i såväl nivå, tak som längd haglade anklagelserna om maktfullkomligt spridande av lögner och förtal. Framförallt (s) och Göran Persson anklagades för att i desperation använda vilka knep som helst för att få behålla makten.

Dagens regeringsförklaring ger en glimt av de verkliga förhållandena. Främst att dessa anklagelser mot arbetarrörelsen och Göran Perssons person i sig var ett väl utmejslat taktiskt spel för att just nå makten.

Det kanske tydligaste och närmast till hands liggande exemplet, är debatten om förlädraförsäkringen. Gång på gång lyftes att Alliansen inte skulle försämra, "vi tar inte bort, bara lägger till" hette det.

Tills imorse, då föredrog Fredrik Reinfeldt sin regeringsförklaring. Beskedet var entydigt. Återställ föräldraförsäkringen till 7,5 basbelopp från dagens 10.

Budskapet under valrörelsen var ett annat än det i dagens regeringsförklaring. Skillnaden är att nu blir den politiken lögnen syftade till att mörka, verklighet. För oss.

Länge leve Norrskensflamman!

Jag kommenterar Flammans 100-årsjubileum på Ung Vänsters hemsida. Läs också Tora Breitholtz kommentar här.

Bor du i Luleå-trakten och har några timmar över imorgon kväll borde du pallra dig till Stadsbiblioteket kl. 18.00. Då är det bläddermingel där tidningens jubileumsnummer släpps först i hela landet.

Kom och mingla med vänsterfolk och upplev nåt historiskt vetja!

Och ta en prenumeration för böfvelen!

Mesig men träffsäker satir

I dagens Aftonbladet "läser" den västerbottniske stå-upparen Jan Bylund, alliansledarnas tankar. Rätt mesig satir i och för sig men icke desto mindre träffsäker.

Eller vad sägs om Lars Leijonborgs "Tanke":

Nej, min räddning är nog att bli den blåaste politikern. Extremsporter är inne, dags för extrempolitik!

Läs alla partiledarnas "tankar" här.

Fingerfärdigt

Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly gör vad ungefär vem som helst skulle göra i samma situation. Och det är så jävla bra.

Ända sedan hösten 2004 har Lars Ohly tvingats löpa ett nästintill oupphörligt politiskt gatlopp i svenska medier. Det svenska medieetablissemanget hat effektivt och målmedvetet försökt att magpumpa både Lars Ohly och Vänsterpartiet gång på gång.

Det bästa av allt är att delar av den valrörelse som Vänsterpartiet bedrivit i år är som klifrön i samma medieetablissemangs kallingar. För det är genom fotarbete och politiskt tydlighet som vänstern kan ta göra andra vägval än politiska återvändsgränder och i förlängningen.

När etablerade proffstyckare som positionerar sig strax till höger om Djingis Khan på den politiska skalan, kastar sådan skit över Ohly vill de åstadkomma något med det. Främst att diskvalificera vänstern från att kunna spela en central roll i arbetet mot den nyvalda grotthögerregeringen.

Jag kan inget annat säga än, fan vad bra gjort Lasse! Låt oss nu göra politisk verklighet av Lasses fingerfärdighet i hela partiet. Nästa valdag sparkar vi ut Allianzen med fingret i högsta hugg.

Avgörandet är här

Vi är många som slitit hårt i årets valrörelse. Vi är många som sovit lite, debattera mycket och delat ännu fler flygblad än nånsin tidigare. Ändå känns det nervöst och minst sagt otäckt att de sista timmarna innan valvakan, ännu inte kunna känna i ryggmärgen om vi vinner eller förlorar.

För det är till syvende och sist vad valet handlar om. Vem som vinner och förlorar. Inte främst vilken koalition som vinner valet och får bilda regering utan vem som vinner och förlorar på de olika politiska alternativen. Detta och vem som får bilda regering hänger givetvis ihop men förtjänar givetvis också särskild förståelse också var för sig.

För vem som vinner på lönesänkar-Alliansens politik är uppenbart. Vem som förlorar ännu mer. För hur mycket de än tjatar om att de "har en politik för fler jobb" finns inga som helst garantier för att så är fallet. Ger inte deras genomgående försämringar av våra gemensamma försäkringar som i grund och botten betalas av löneutrymme som de som jobbar avstår ifrån, några fler jobb är vi likförbannat många som får lägre a-kassa, sämre sjukförsäkring och lägre pensioner. Visst ger alliansen garantier. Men bara när det gäller försämringar.

Imorgon bitti kan Sveriges integrationsminister heta Lars Leijonborg. Samme man som slaktat det liberala arvet i medborgarbegreppet och vill införa svenska grammatikkunskaper som grund för medberliga rättigheter och i klassiskt exotiserande manér hyllar diktaturens Kina med allmänt tal om "arbetsvilliga kineser med känsla för företaget".

Imorgon bitti kan Sveriges arbetsmarknadsminister heta Maud Olofsson. Kvinnan som utmärkt sig som arbetsrättens värsta fiende. Samma person som påstår att framtiden för ungdomar på arbetsmarknaden ligger i att göra gårdagens och dagens problem ännu värre genom att öppna upp YTTRLIGARE för arbetsgivare att utnyttja ungdomar på otrygga och rättslösa anställningar.

Imorgon bitti kan Sveriges familjeminister heta Göran Hägglund. Samme man som oförblommerat menar att det är fullt normalt att ta pengar från den gemensamma barnomsorgen och ge till överklassfamiljer med städhjälp och au pair.

Imorgon bitti kan Sveriges regering bestå av den allians av borgare som under hela valrörelsen konsekvent vägrat prata om konsekvenserna av den egna politiken och enbart talat om Göran Perssons personliga skuld i den svenska arbetslösheten trots att de själva alltid varit de första att försvara arbetslöshetens verkliga orsaker.

Imorgon bitti kan vara början på en ny tid i Sverige. En ny tid som tvingar arbetar- och kvinnorörelsens landvinnigar ännu längre bakåt. En tid då hemmafrunormen återlanseras och underkvalificerade yrkeskategorier i ännu större utsträckning ska domineras av invandrarkvinnor som hunsat städar överklassens palatskorridorer.

Jag är livrädd för en borgerlig regering. För vad de kan åstadkomma oh vilka konsekvenser det får. För mig men också för min familj och vänner.

Jag vet att när borgarna sänker a-kassan, förlorar de flesta jag känner, på det.

Jag vet att när borgarna sänker sjukersättningen, förlorar de flesta jag känner, på det.

Jag vet att när borgarna kommer till makten, är det vi som är villebrådet för de närmaste fyra åren.

Därför röstade jag på Vänsterpartiet idag. Jag hoppas verkligen att du också gör det.

Or else, may god have mercy on our souls.