Borgerlig ordlek i DN

I dagens DN finne en artikel med rubriken "Sänkt ersättning ger minskad sjukfrånvaro". Den refererar till forskning som bedrivits och lagts fram på Växjö Universitet som visar att när karensdagen infördes och varje gång nivåerna i sjukersättningarna sänkts så har antalet sjukskrivningar minskat påtagligt. Nationalekonomen Maria Nilsson vid Växjö Universitet får också stöd av OECD som menar att det är genomgående är så i samtliga industriländer att högre sjukersättningar ger högre sjukskrivninsgfrekvens.

Personligen tycker jag att det är lustigt att det överhuvudtaget kan bedrivas någon sorts "forskning" kring ett samband som är så uppenbart som det mellan sjukersättningsnivåerna och sjukskrivningarna. För låt oss inte hyckla, det är klart att fler sjukskriver sig om de har råd att göra det.

Men är de slutsatser som dras vid Växjö Universitet så uppseendeväckande egentligen? Onekligen ifall de slutsatserna bär med sig krav på sänkta ersättningsnivåer men det vill enligt artikeln i DN inte ekonomen uttala sig om, "det är en politisk fråga".

Frågan man egentligen borde ställa sig - som verkligen skulle kunna tillföra någon nyhet i den här numer ganska inkörda och människofientliga debatten - är om frisknärvaron stigit motsvarande del som sjukfrånvaron sjunkit vid de tillfällen som universitetets nationalekonom och OECD radat upp? Jag vågar sticka ut hakan och påstå att så inte är fallet. Frågan som en debatt värd namnet på det här ämnet borde ställa är, hur många är det som egentligen går till jobbet sjuka fast de egentligen inte borde vara tvungna, i Sverige och resten av Europa?

Och om det nu mot förmodan är så att delar av de som är sjukskrivna idag sjukskriver på korttidsbasis utan någon egentlig diagnos eller sjukdom - influensa, halsfluss, depression o.s.v. - så borde man kanske istället ställa frågan om ifrån vad och varför folk sjukskriver sig? är det i sig orimligt att folk inte vill arbeta på ett ställe där man mår dåligt, där arbetsmiljön påverkar en själv och ens arbete negativt?

Det egentliga problemet - som inte alls diskuteras - är minst tvådelat. Dels är reallönerna alldeles för låga - och ännu på nedgång om jag inte är felunderrättad - och utgifterna alldeles för höga för vanligt folk och dels är sjukersättningen redan idag hutlöst låg. Det problemet är det givetvis idag allra främst kvinnor som tvingas genomleva, för inte ökar möjligheterna att vara hemma om man är sjuk om man samtidigt med största sannolikhet har en otrygg visstidsanställning eller jobbar deltid och samtidigt tjänar mindre än sina manliga kollegor med samma anställningstid och villkor? Sänkta ersätningsnivåer innebär inte bara en klassresa tillbaka till 30-talet, det är ett hårt och medvetet slag mot landets förvärvsarbetande kvinnor.

I artikeln nämns också att Sverige och Norge som har de högsta nivåerna i sjukersättningarna också har högst sjukfrånvaro av alla OECD:s medlemsstater och säkerligen kan vi förvänta oss att budet från det borgerliga grill- och fotopartyt on the Hägglund Farm i Bankeryd blir att "om fransmännen klarar av att hålla sjuktalen nere med låga ersättningsnivåer så kan väl vi göra det också?".

Givetvis borde man inte bli förvånad. Snarare bekräftar inte bara DN:s oblyga kampanjjournalistik utan också det bud som förmodligen komma skall från de borgerligas sammansvärjning om ersättningsnivåerna, att det inte är den egentliga frågan - kvaliteten på arbetslivet, en värdig arbetsmiljö och rimliga arbetsförhållanden - borgarna är intresserade av att sätta fokus på. För de fyras gäng i Bankeryd är det viktigare att till varje pris sänka kostnaderna försjukfrånvaron - för att ha råd med skattesänkningar istället - oavsett vad det får för konsekvenser. Att höja frisknärvaron är däremot inget för det borgerlika bunkergänget, det är tydligt.

Uppgiften i det här läget måste för en vänster värd namnet och en fackföreningsrörelse som vill ta sitt uppdrag på allvar, givetvis vara att motarbeta att denna borgerliga verklighetsbeskrivning får ytterligare fäste i debatten. Istället för Bankeryds-bunkerns stela och verklighetsfrånvända världsåskådning måste en verklighetsbeskrivning som utgår från vanligt folks levnadsvillkor och intressen, utgöra grund för debatten.

Det är dags för främst LO att vara offensiva, ställ borgarna mot väggen - vad tänker DE göra för att höja frisknärvaron?

Ställ sinte de rätta frågorna så kan vi nog räkna med att vi sitter där, i träsket utanför Bankeryd med utslitna ryggar och nedslitna sinnen. Sjukersättningen avskaffad för länge sedan.

-------------------------------------------
UPPDATERING: I det sista numret av Kommunalarbetaren finns en artikel om ovan nämnda forskningsrapport. Där är rubriken istället "Lägre bidrag ökar inte arbetsviljan". Det säger väl en del om vilkas verklighet som sätter dagordning på respektive tidning?

"Same procedure as every year, James"

Idag har rapporterats från i princip samtliga medier om att Byggarbetsgivarnas branschorganisation med ordförande Bo Antoni i spetsen, kräver att riksdagen ska besluta om lagstadgade minimilöner i byggsektorn. Givetvis är det något man har tyckt väldigt länge men det är väl åtminstone två saker som avgör valet av tillfälle:

1) Arbetarrörelsen är tillbakapressad och de borgerligas dagordning får mer och mer genomslag. Näringslivets toppar går mer och mer på offensiven, vanligt folks intressen sätts på undantag för att till slut utrotas helt i det politiska livet. Arbetsgivarna tar den chans de väntat på, helt enkelt.

2) Borgarna har ett stort försprång i opinionen och håller det i sig tills efter valet 2006 är det rätt uppenbart vad som kommer ske med den lagstadgade minimilönen, inget av de borgerliga partierna har ju som bekant gjort sig särskilt kända för att vara några hjärtevänner av den - ganska moderata kan tilläggas - lönebildning som fackföreningsrörelsen drivit på.

Officiellt är anledningarna till Byggarbetsgivarnas krav om lagstadgad minimilön att man på så sätt säger sig vilja förhindra lönedumpning; "Företag som inte har avtal bryter då mot lagen om de betalar lägre än minimilönen" heter det. Problemet för byggjobbarna är ju givetvis att det då inte finns någon som helst anledning för byggarbetsgivarna att teckna kollektivavtal. Varför ska de göra det när de lika gärna kan betala betydligt lägre minimilöner utan att bryta mot lagen?

Man kunde ju förstås tycka att Bosse Antoni och grabbarna grus i branschorganisationens styrelse skulle göra sitt yttersta för att övertyga de medlemföretag som hittills inte tecknat kollektivavtal att göra det, om man nu var så oroade över lönedumpning men istället väljer man alltså att kräva denna statliga lönepolitik av väl uppenbara anledningar. Återigen skiner de svenska industrikapitalisternas oförblommerade fackföreningshat igenom.

För själva poängen med det fackliga löftet och kollektivavtalen är att de är en lönekartell arbetare emellan och att den därmed i praktiken får ett förhandlingsmonopol gentemot arbetsgivarna. Det är inte första och säkerligen inte sista gången arbetsgivarparten för fram krav och förslag som syftar till att bryta sönder detta förhandlingsmonopol, men vi ska vara jävligt medvetna om att det är syftet och inget annat.

Anledningen till Byggarbetsgivarnas krav är allså helt uppenbart inget annat än oblyga krav på statlig sanktionering av då med största sannolikhet ännu mer utbredd lönedumpning. Så det där med att statlig inblandning och "politikervälde" är något "frihetstörstande" företrädare för arbetsgivarna principiellt är emot kan vi ju konstatera enbart är opportunistiskt trams.

Inte sällan förklär arbetsgivarnas företrädare i branschorganisationer och parlamentariska församlingar sitt tydliga arbetarförakt och vilka intressen de i grund och botten företräder, i ord om "sund lönekonkurrens" och "lika villkor" för arbetare "oavsett hemland". Men om det nu var lönekonkurrens man var ute efter på arbetarnas villkor och deras intressen som t.ex. Fredrik Reinfeldts "nya arbetarparti" företräder, varför kan inte hertigen från Täby och hans polare i Svenskt Näringslivs femtielva branschorganisationer gå med på att lönekonkurrensen förmodligen skulle funka betydligt bättre för arbetarna om det var de höga kollektivavtalslönerna som var normen och inte de låga utländska? Funkar det inte bättre att höja lönerna om även lettiska byggjobbare har möjlighet att säga till entreprenörerna att de inte jobbar för lägre löner än vad avtalen säger? Förstår Reinfeldt och Antoni den här intressekinflikten och vilken sida de tar ställning för?

Givetvis förstår arbetsgivarnas gunstlingar precis detta. De företräder bara inte arbetarnas intressen och ästa års val lär inte direkt bjuda på några överraskningar i någon annan riktning.

Det kan ju förtjänas att änga en tanke åt under nyårsstuten med julskinka och senap.

- Same procedure as last year, Antoni?
- Same procedure as every year, Fredde

Hotet mot demokratin stavas B O R G A R E

På SvD Brännpunkt idag replikerar LUF:s ordförande Fredrik Malm på svaret som gavs av Ung Vänsters ordförande Tove Fraurud på Malms vettvilliga ursprungsartikel som inte bara innehöll en rad ganska allvarliga faktafel men också stank historielöshet och ideologisk charlatanism lång väg.

Malms trumfkort i alla sammanhang är gulit by association. Det är överhuvudtaget liberalernas grej - det märks på exempelvis tydligt Major Jan Björklund och den halsstarrige despoten Lars Leijonborg när de snackar om araber och terrormisstankar, myndigheter ska kunna utdela straff redan innan den rättsliga processen genomförts och araber och muslimer i allmänhet får utgöra mallen för vad som ses som grund för "misstanke" - och så är det med den tics-drabbade Fredrik Malm också.

Förutom att Malms beskrivning av grundandet av Demokratisk Ungdoms Världsfederation, DUV eller WFDY, är helt barockt uppåt väggarna och på tydliga vis även böjer sig från de progressivt antifascistiska liberaler som själva aktivt deltog i grundandet av organisationen är det ytterligare ett exempel på hur företrädare för den svenska borgerligheten graviterar bort från det som en gång haft progressiva drag hos dem själva för att istället inta mer och mer reaktionära ställningstaganden med klart fascistiska förtecken. Malm är givetvis inget undantag.

Det tål att sägas att Ung Vänster inte är medlemmar i WFDY, förbundet lämnade federationen 1992 och beslutet fattades ånyo vid förbundets 42:a kongress i Uppsala 2003 om jag inte minns helt fel, efter en ganska ordentlig debatt där de flesta olika ståndpunkterna fick sitt sagt. Ung Vänster kan alltså rimligen inte anses ha något som helst samarbete med Nordkoreanska ung-Il Sungister som Malm underförstått syftar på.

Rimligare vore väl att Malm vände udden mot sitt eget parti och de organisationer som domineras av hans egna partikamrater. Såhär skrev Björn Blomberg 031027 i artikeln "Svenska liberaler och deras exilkubanska vänner" i tidningen Yelah:

SILC (Swedish International Liberal Center), en Sida-finansierad organisation som domineras av folkpartister, bjöd under 2003 in den exilkubanska organisationen CANF till Sverige. CANF har flera kopplingar till terrorism, framförallt riktad mot Kuba. Enligt den exilkubanske terroristen
Luis Posada Carriles finansierades en serie bombattentat han utförde mot turisthotell i Havanna bland annat med 200 000 dollar från CANF. En italiensk turist mördades i attentaten. CANF har också anställt en av de män som mördade den chilenske utrikesministern under Allende Orlando Letelier. Samme man står också anklagad för att ha planerat att utlösa en gigantisk sprängladdning i en universitetsaula där Castro skulle hålla ett tal för studenterna.

För att inte tala om Folkpartiets och de svenska "liberalernas" historiska kappsäck, fylld med deltagande och stöd för ett av Sveriges absolut värsta politiska attentat någonsin - sprängningen av Norrskensflamman i Luleå 3:e mars 1940. Eller varför inte aktivt deltagande i beslutet att belägga kommunistiska och antifascistiska tidningar med transportförbud under nazitysklands frammarsch?

Om inte detta vore nog för den obehaglige Hr. Malm så kan man ju fundera på vilka organisationer det ungdomsförbund och hans eget parti samarbetar med i exempelvis den borgerliga alliansen "Allians för" Sverige. Det kanske förtjänar att nämnas att det idag finns moderater - och folkpartiet! se Mauricio Rojas exempelvis - som fortfarande förnekar de fruktansvärda brott som begicks mot folket och oppositionella under och efter den borgerliga statskuppen i Chile 1973? Det kanske hör till historien att Moderata Samlingspartiet just i detta nu ingår i höger"internationalen" IDU där bl.a. följande "demokratikämpar" ingår:

- ADN i Bolivia, den förre militärdiktatorn Hugo Banzers parti
- ARENA i El Salvador, som var dödskvadronernas parti under inbördeskriget
- RENAMO i Mocambique, en USA-stödd terrorgrupp
- DTA i Namibia, det apartheidparti som styrde Namibia under den sydafrikanska ockupationen
- Kuomintang i Kina, som regerade Kina innan revolutionen
- New National Party i Sydafrika, regeringspartiet under apartheidtiden

En sak är säker, med borgerlighetens tydliga dragningar mot klartextrema ståndpunkter högerut idag i kombination med deras smutsiga historia, ger svenska borgare betydligt större problem med sin framtid än den svenska vänstern någonsin kommer att ha eller ens behöva ha. För hur man än vrider och vänder på det så kvarstår faktum, varenda inskränkning i demokratiska och medborgerliga fri- och rättigheter som genomförts i det här landet har genomförts och försvarats av den svenska borgerligheten och/eller socialdemokratin. Inte en enda gång har den svenska vänstern varit delaktiga i detta. Aldrig någonsin.

Att man sedan kan samanfatta denna vänsters historia som "ett ständigt hot mot demokratin" eller annan liknande borgerlig plattityd, säger i grund och botten mer om hur djupt rotad historielösheten är hos svenska borgare, både gamla som unga.

Det är bara att konstatera, hotet mot demokratin fanns inte på Världsungdomsfestivalen i Venezuela. Hotet mot demokratin stavas Folkpartiet och Allians för Sverige.

"Lönsamt" arbete eller svindyr arbetslöshet, två sidor av samma mynt

Borgarnas ständiga bud i frågan om arbetslösheten är numer att "det ska bli mer lönsamt att arbeta" genom att sänka nivåerna i a-kassan och socialförsäkringarna. "Det lönar sig helt enkelt inte att stiga upp fem dagar i veckan fyra veckor i månaden" är MUF-ordföranden Johan Forsells bud och det är jävligt lurigt formulerat. Lurigt, dock inte bra för oss vanligt folk.

Vem håller inte med om att de tjänar för lite för sitt idoga slit varje dag, veckan ut, året om? Att MUF och den borgerliga alliansen pratar om arbetslöshet och vad folk tjänar så att man på fullt allvar kan tro att de tycker att folk tjänar för lite, känns ändå faktiskt mest som en redig snorloska i ansiktet på svenska arbetare, studenter och arbetslösa. För det är väl ingen slump att man inom den borgerliga alliansen ändå samarbetar med Svenskt Näringsliv som då varje tillfälle ges slåss med näbbar och klor mot varje rörelse uppåt i lönenivåerna?

Om borgarna faktiskt menade allvar med att det inte lönar sig tillräckligt att arbeta så kunde man ju tycka att de skulle vara för en drastisk höjning av de svenska lönerna - alltså inte ett drastiskt vidgande av lönespridningen - och inte sänkta ersättninsgnivåer.

Nu är det ju inte så. För människor måste ha stålar att käka för, att pröjsa hyra, telefon och fritid med. I teorin kan säkert någon borgerlig partistrateg med ett jävligt saftigt lönekuvert och ett ruggigt fast jobb få fram att det går att leva på existensminimum hur länge som helst, säkert lite som att man kan bota cancer genom att ut och knalla med hunden...

Men på riktigt - i verkligheten - svälter folk ihjäl med mindre pengar i fickan. Människors liv demonteras målmedvetet med mindre på kontot varje månad och det innebär både ökad otrygghet och hunsade människor. Givetvis finns det lösningar ifall folk inte har råd att köpa mat men det påminner snarare om 1800-talet än om 2000-talet. Slutsatsen är uppenbar, nedlåtande och disciplinerande välgörenhet blir melodin.

Välj själv, mössan i handen med tack och bock eller rätten till 4/5 av din senaste lön?

Att vara arbetslös må anses vara ett heltidsjobb men det är fan inte lönsamt. Det kommer borgarna aldrig ifrån.

Historielöshet och ideologisk humbug

Jag har inte skrivit något på den här bloggen på nästan 2 veckor nu. Dels för att mitt skrivande tog sig lite obehagligt frenetiska uttryck - det blev lite som en drog att pumpa fram texter hit och dit - och dels för att tiden knappt funnits till. Det blir lätt så att tiden bara rinner iväg.

Det har inte gått en dag utan att jag verkligen tänkt att "men så jävla sjukt, det där måste jag fan skriva nåt om..." utan att det blivit något av det. Ta bara brevväxlingen mellan Reinfeldt och Leijonborg, vilket svammel! Eller varför inte den ideologiske charlatanen Fredrik Malms debattartikel på SvD Brännpunkt 17/8 om Ung Vänsters deltagande på Världsungdomsfestivalen i Venezuela.

Malm briljerar med formuleringar som

Alldeles för många kids hade valt Hitlerjugend framför kommunisterna i Tyskland, och misstaget skulle inte upprepas. Så föddes Världsungdomsfestivalen, som ett led i att ingjuta kamplust hos ungdomarna och dupera socialister i väst om kommunismens förträfflighet

Och förväntar sig på fullaste allvar att det ska gå hem i stugorna. Visst, det säger en del om varifrån Fredrik Malm kommer men ännu mer om hur den politiska debatten ser ut i Sverige idag. LUF-ordföranden Fredrik Malm har på fullaste allvar mage att kritisera Ung Vänster "i demokratifrågan" när hans eget moderparti gång på gång - nästintill på veckobasis - driver på med alltmer antidemokratiska, rasistiska och antimedborgerliga ställningstaganden. Eller Malm kanske inte tycker att åsiktsregistrering av skolelever är något problem eller ens i närheten av att urholka någorn demokratisk fri- och rättighet?

Det roligaste med Fredrik Malms artikel är - utöver Malms slående och genomgående historielöshet - att han kallar Ung Vänster för "ungvänstern". Det blir nästan ett sorts 100 höjdare-tillfälle när jag kan konstatera att Liberala Ungdomsförbundets ordförande kallar Unmg Vänster för samma sak som en förståndshandikappad kille i Piteå. Lägg därtill att Malms obehagliga röst låter som kopierad från någon med halsproblem och nervösa stamningar, så har vi ett humorpaket utöver det vanliga.

Jag är inte sådär jätteför att göra politiska poänger på att ens politiska motståndare oftast är ohyggligt fula, men i Fredrik Malms fall vore annat än ärlig lyteskomik ett brott mot allt vad vett och sans heter.

I de tider där sådana som just Fredrik Malm - vars moderpartis ideologiska förflackning bäst kan illustreras med samma sak som honom själv; en enda stor tic - är de som sätter standarden och ramarna för debatten, kan den öppna och demokratiska debatten inget annat än skrumpna och förruttna. När sådana "liberaler" är förnuftets röst behövs ett motgift, ett frö för motattack i debatten. Jag har därför - för säkert hundraelftefjärde gången - börjat läsa boken Utan Heder. Som vanligt rekommenderas RED PLANET-butiken varmt.

När dagordning stavas dynga

Aftonbladet är en tidning man verkligen kan tycka mycket om. En tidning som - likt övriga kvällspressen - som mer och mer hänfaller till skjutjärnsjournalistiskt slask och bisarrt snedvriden rubriksättning. Så är det i princip varje dag, med några få undantag givetvis.

Dagens Aftonbladet var sannerligen inget undantag. Tidningens politiska "kommentator" Lena Mellin tar med sin artikel idag med ruberiken "Ohlysekten" första pris i kategorin "Omotiverat dålig och slaskig journalistik". Denna artikel är - med vissa få undantag - något av det absolut bisarraste och sämsta jag någonsin läst som utges för att vara en analys av inrikespolitiken i Sverige.

Som brukligt är numer när två ledamöter i Partistyrelsen meddelat att de inte vill ställa upp till omval på kongressen om ett halvår, presenterar också Aftonbladet Amelia Morey-Strömbergs och Pernilla Zethraeus' tillkännagivanden för - just det... - att de "lämnat sina uppdrag". Pernilla Zethraeus beslut presenteras till och med som "ett i raden av tunga avhopp".

Det absolut slaskigaste och sämsta med Mellins s.k. politiska kommentar är att på fullaste allvar kalla vänsterpartiet - Sveriges idag femte största parti med närmare 12 000 medlemmar över hela landet - för en sekt. Argumentationen är lika dålig och unken som den uppenbart är konstruerad för att i ett läge då det är etablerat legitimt i medierna, frångå allt vad intellektuell hederlighet och vett och sans innebär.

Givetvis fortsätter Mellin i sin "analys" på den av politiskt "sakkunniga" och "experter" i övriga medier redan inslagna vägen; Under Gudrun Schymans ledning var partiet jättestort och fler ville rösta på partiet, när Lars Ohly blev vald och även då fortsatte att kalla sig kommunist rasade partiet till 5,5% och massavhopp bland partiets företrädare. Kvar blir bara en handfull stenhårda moskvastalinister som bara sysslar med plakatpolitik.

Denna bild är direkt felaktig i väldigt mycket, i bästa fall en upprepning av fakta som att opinionsundersökningarna inte pekar åt Vänsterpartiets håll. Det är den analys som en av Sveriges mest inflytelserikaste politiska kommentatorer lyckas haspla ur sig. Är det konstigt att valdeltagandet och tilltron till demokratin sjunker och försvagas när en sådan vriden och journalistiskt pervererad bild av det politiska livet presenteras av samstämmiga media? Jag är inte förvånad.

Denna bild är som sagt helt uppåt väggarna av ett antal anledningar. Det kanske bör nämnas att Vänsterpartiets nedgång i valet 2002 skedde med Gudrun Schyman som partiledare? Att opinionssiffrorna för Vänsterpartiet låg på närmare 11% och vid några tillfällen t.o.m. över efter att Lars Ohly blev vald till partiordförande vid kongressen i Stockholm 2004? Att de parlamentariker som lämnat partiet är dryga 25 till antalet och således utgör cirka 2,3% av partiets 1045 folkvalda i kommuner runtom i landet? Att dessa uteslutande gjort det i protest mot den politik som partiets medlemmar slagit fast i demokratisk ordning på partikongressen? Att det lilla fåtal "traditionalister" som blir kvar i partiet är dryga 12 000 till antalet fortfarande?

Frågorna är många men vad som är rätt och riktigt är helt uppenbart satt på undantag med dagens förutbestämda mediedramaturgi - som Ali Esbati så precist uttryckt det - och ingenting tillåts att falla utanför dessa ramar för rapporteringen som är lika snäva som de är propagandistiska.

Samtidigt är detta läge absolut ingen återvändsgränd för partiet. Denna rörelse har överlevt betydligt svårare prövningar och till och med gått stärkta ur striden. Den absolut viktigaste insikten för ett parti som på allvar vill driva vänsterpolitik och åstadkomma konkret förändring - är inte att som Mellins paradgosse Stig Henriksson i Fagersta, börja prata om att bryta sönder partistrukturen för "nya" och "vågade allianser" lokalt - utan att putsa de marxistiska och feministiska glasögonen och ta sikte på basarbete, aktivism och organisering istället för att lägga krutet på det klart ouppnåeliga målet om beröm från borgerliga och socialdemokratiska ledarsidor.

Det enda som kan mota den direkt felaktiga bilden av partiet i media och lägga grunden för ett effektivt opinionsarbete, är att istället för att gå via lena Mellin och company, gå rakt förbi dem - till den klara majoritet av den svenska befolkningen som tjänar på partiets politik. För det krävs basarbete, aktivism och organisering och det är precis vad som krävs för att proffstyckareliten med Lena Mellin och hennes likar vid rodret ska ha så lite makt som möjligt att påverka bilden av partiet och dess opinion.

För sålänge den politiska dagordningen i Sverige stavas dynga är det basarbete, aktivism och organsering som krävs för att vänstern inte ska utplåna sig själv. Mellan detta och den av Lena Mellin till skyarna höjde Stig Henrikssons s.k. förnyelse, en avrgund.

Mellin vill att Vänsterpartiet i allt väsentligt ska lämna den grund som lagts av medlemmarna för en stark och slagkraftig vänster till förmån för en strikt parlamentarisk organisation utan utmaningar, förändrande visioner och förmåga att förändra samhället. Lena Mellin vill att Vänsterpartiet ska bli en sekt, en Henrikssonsk sekt. Det vill inte jag och förmodligen väldigt få av partiets kvarvarande 12 000 medlemmar.

D som i dynga, det är nåt för Timbro att ta fasta på och "producera" idéer om.

------------------------------
Uppdatering: Den mycket skarpsinte Wiklund på Wiklund navelskådar har också kommenterat Lena Mellins dynga. Rekommenderas.

Sanningsägande borgare

Ja, det har hänt igen. Även om det hör till ovanligheterna. En borgare som säger ett sanningens ord. Den här gången är det ingen av Högerpartiets riksdagsmän på 20-talet som spydde galla över den allmänna och lika rösträtten jag tänker på. Nej, via bloggen Utsikt från höjden kom jag över en rätt kul grej som har att göra med Fredrik Rheinfeldts senaste steg i mysifieringen av Sveriges "nya arbetarparti", nämligen den moderata partiordföringens avståndstagande från marknadshyror.

P1 Morgon intervjuade moderaternas och den borgerliga alliansens ekonomiske talesman Mikael Odenberg som förklarade Rheinfeldts velourpolitiska svängning med att "[ordet marknadshyror] används egentligen bara av Hyresgäströrelsen och Moderata Ungdomsförbundet".

Socialdemokraten Anders Ygeman upplyste då om att det så sent som igår fanns artiklar där "marknadshyror" användes regelbundet för att beskriva moderaternas politik.

Då svarar Odenberg - och det här är faktiskt jättekul;

Jag kan be både dig och lyssnarna om ursäkt för att det finns
massor av felaktigheter på vår hemsida. Tyvärr gäller det inte bara
bostadspolitiken.

Men det skulle faktiskt inte alls förvåna mig om - ifall det blev någon medial spinoff överhuvudtaget - media hakar på och moderaterna faktiskt lyckas använda detta för att stärka sin image som ett nytt och snällt velourtöntsparti som inte vill vår välfärd illa. Vem skulle egentligen bli förvånad ifall DN eller Svenska Dagbladet inom några dagar smäller upp några artiklar som handlar om hur moderaternas migrationspolitik "egentligen" är snäll go och jävligt human.

Så man undrar ju när Janne Josefsson och Uppdrag Granskning ska slå ner på att det Moderata Samlingspartiet skriver på sin hemsida, inte är sant. Kanske kan han då - tillsammans med Odenberg möjligtvis - kalla den moderata bostadspolitiken för snällhöger?

Muslimhets fortsatt god moderat tradition

Som många säkert minns gjorde Janne Josefsson ett valstugereportage inför valet 2002 där de skickade ut folk utrustade med dolda kameror i de olika partiernas valstugor och där hasplade ur sig en massa rasistiskt dravel. Bortsett från att detta reportage med största sannolikhet producerades med samma propagandistiska ådra som de två avsnitten i höstas om Vänsterpartiets historia och Lars Ohly, blev folk rättmätigt förbannade.

Att moderater förtroendevalda på riksnivå hetsar mot muslimer och chilenare är helt enkelt inte okej.

På Krigskrönikan publicerades nyligen en text med rubriken "Smyghögern och islamhatet" som väcker en viss känsla av obehag. Skribenten har nämligen avslöjat att en av de drivande bakom sidan www.finn59fel.com - med syfte att smutskasta Michael Moores Fahrenheit 9/11, Marcus Åvall - tillika aktiv i Fria Moderata Studentförbundet och medlem i MUF- också är en av initiativtagarna till hemsidan fomi.se - Forum Mot Islamisering och är den som registrerat hemsidan. fomi.se är en av de sidor som används allra flitigast av exempelvis Sverigedemokrater som vill hänvisa till "oberoende källor" som bekräftar deras rasistiska schabloner av muslimer.

Är det kanske dags att rensa upp lite i leden MUF?

(v)rickad mediebild

Medierapporteringen kring Vänsterpartiets partisekreterare Pernilla Zethraeus' beslut att inte ställa upp till omval till partistyrelsen eller partisekreterare till kongressen i Göteborg veckan efter årsskiftet, förbryllar.

Inte helt oväntat maler den borgerliga och i viss mån den socialdemokratiska pressen, på om hur Lars Ohly fortsatt "misslyckars att ena och leda partiet" genom "sitt kommunistvurmande". ungefär så.

Man beskriver Pernilla Zethraeus som ytterligare en av det lilla fåtal av partiets parlamentariker - företrädesvis i Västra Götalandsregionen och Skåne - som lämnat partiet för att de inte lyckats övertyga partiets medlemmar om att deras - i bästa fall - vänsterliberala "pragmatism" är det bästa sättet av föra vänsterpolitik på.

Sanningen är väl snarare den att Pernilla Zethraeus är en av de som tillsammans med Lars Ohly varit kompromissvilliga in absurdum gentemot just dessa nu avhoppade halvmiljöpartister.

Det säger dessutom en hel del om hur det borgerliga mediefiltret funkar när det enda Pernilla Zethraeus mig veterligen gjort, är att meddela att valberedningen får försöka hitta någon annan som är lämplig som partisektreterare tills kongressen. hur det kan bli att hon "hoppar av och lämnar partiet i kris" som uppenbart är bilden som media vill ge.

Förvånad någon?

------------------------------
Uppdatering: Idag har ett drev liknande det som handlat om Pernilla Zethraeus val att inte ställa upp till omval till Partistyrelsen vid kongressen i Januari, gått rörande Amelia Morey-Strömberg från Gävle. Precis som Pernilla Zethraeus väljer hon att inte ställa upp till omval eftersom de anse att de gjort sitt i partiledningen med ett antal kongressperioder i bagaget. De varken lämnar partiet ELLER sina uppdrag i förtid, de meddelar enbart att de inte vill bli omvalda. Så funkar den borgerliga medielogiken. Snacka om förutbestämd dramaturgi.

Det var till och med värre...

Jag har tidigare skrivit ett antal inlägg om Folkpartiets sjukt auktoritära förslag om att lärarna i Stockholms ska vara tvungna att rapportera in ungdomar med "extremistiska" åsikter till SÄPO. Det senaste finns här. Jan Björklund som lanserade förslaget sparkade bakut när det beskrevs som ett förslag om åsiktsregistrering i SVT:s Sommardebatt för en vecka sedan.

I det sammanhang som den här typen av förslag förs fram finns också klara rasistiska förtecken. Som exempel i argumentationen för sitt åsiktsregistreringsförslag använde Björklund på fullt allvar en 19-årig muslimsk grabb som "vill åka på koranskola i Pakistan". Via Jonas Morians blogg - som jag förvisso kan känna ett visst besvär inför i annat - har jag stött på att Morian hittat skrivelsen där (fp) för fram förslaget och citerar:

[...]att hamna under inflytande av en extrem muslimsk rörelse måste
räknas bland de allvarligare hot en ung människa kan råka ut för.

Min starka avsmak mot "Folk"partiet till trots blev jag faktiskt förvånad. De högerbloggare som ojat sig över de invektiv som riktats från bl.a. den här bloggen mot (fp):s rasistiska och auktoritära linjedrivande borde ta sig en rejäl funderare. Det råder ingen tvekan längre, för "Folk"partiet är islam=terrorism.

Återigen bekräftas denna ideologiska beteendestörning kalld liberalism.

å ja ba syntax error liksom...

Den senaste veckan har jag haft säkert hundra grejer som jag tänkt att jag ska skriva nåt tänkvärt om här på bloggen. Säkert 6-7 har jag börjat skriva inlägg för att sedan lämna dem halvskrivna och ofullständiga, sparade på databasen.

Nåt inlägg var om Göran Perssons sommartal i Björkvik, de försöktiga försöken att vända den kompakt ensidiga mediebilden av regeringens arbetsmarknadspolitik till förmån för den borgerliga "alliansen" och varför det är märkligt för en socialdemokrat som vill gå på offensiven att tala om att man under tryck av en arbetslöshet som "även med svenska mått mätt är på tok för hög" ska hitta på nya jobb - s.k. Fixar-Maltetjänster - inom exempelvis äldreomsorgen och hemtjänsten istället för att prata om regelrätta nyanställningar.

Nåt inlägg skulle handla om Tony Blairs riktigt ruggiga uttalanden under den presskonferens han höll där "skärpningarna av terroristlagstiftningen" aviserades. "Det är ingen mänsklig rättighet att komma till England men gör man det så ska man respektera vårt sätt att leva[...]" Tony Blairs utläggningar - som dessutom kablades ut i svensk etermedia helt okommenterat - var som tagna från Sverigedemokraternas retorikskola. Tony Blair ger mig kalla kårar.

Idag började dessutom någon totalt sinnesförvirrad borgerlig rättshaverist att klutta ner kommentarsutrymmet till inlägget "om de finner det nödvändigt..." genom att bl.a. hävda att bloggaren Jinge är antisemit. Något som tydligen inte är första gången. Den här lilla historien som på många sätt bekräftar och sätter fingret på det man känt från första gång totalitarismen började sitt återtåg; Det finns en sorts ideologisk beteendestörning som stavas liberalism á la 20th Century.

"om de finner det nödvändigt..."

Den offentliga debatten om den klart utomrättsliga avrättningen av den oskyldige engelsk-brasilianske elektrikern J.C. de Menez i London för två veckor sedan har bjudit på många bisarra inslag i den mån den ens förekommit.

I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om de svenska högerbloggarnas principfasta försvar av den doktrin Londonpolisen utropat som uppenbart var det som legitimerade avrättningen av de Menez, snarare blev ännu mer hårdnackat efter dödsskjutningen.

Jag har skrivit det förut och jag kan göra det igen, det skrämmer att svenska borgare går så förbannat långt i försvaret av den amerikanska neocon-agendan, att de inte ens förmår att försvara Londonpolisens våldsdoktrin TROTS avrättningen utan faktiskt gör det PÅ GRUND AV den. Det är riktigt skrämmande.

I senaste numret av Flamman skriver Lena Gunnarsson en kommentar med hänvisning till den brittiska tidningen Times. Den brittiska tidningens nätupplaga avslöjar nämligen i veckan att de skäl Londonpolisen angett efter dödsskjutningen för att försvara avrättningen var helt konstruerade på alla punkter.

Bilden av det skeende som enligt Londonpolisens utsago ska ha lett fram till dödsskjutningen som också en rad svenska högerbloggare kastat upp på respektive ingrodda internethåla, stämmer inte på någon punkt alltså.

Elektrikern bar ingen "bylsig jacka" som "mycket väl kunnat skyla ett bombbälte", han varken sprang från de civilklädda poliserna eller ens hoppade över tunnelbanespärrarna. Han betedde sig överhuvudtaget inte misstänkt på något vis, uppger Times nätupplaga enligt Gunnarsson.

Gunnarsson kallar Londonpolisen hånfullt för "fantasifull" och det är träffande. Men det är ytterst skrämmande att man alltså kan summera det hela ganska enkelt; Vem som helst får räkna med att kunna bli avrättad på väg till eller från jobbet med tunnelbanan. Jag hoppas verkligen att det finns svenska borgare som inte tycker att det är en rimlig definition av hur en svensk rättsstat ska fungera.

I det här läget kan det vara på sin plats att påminna om vad Londonpolisen uppgav direkt efter dödsskjutningen:

[...]trots denna tragedi kvarstår ordern till alla poliser i Storbritannien att skjuta misstänkta självmordsbombare i huvudet, om de finner det nödvändigt[...]

Frågan man skulle vilja ha svar på från de som till varje pris försvarat såväl polisens agerande som den uppenbart godtyckliga och rasistiska doktrin som legat till grund för detta övergrepp på rättstaten och en helt oskyldig person, är vad det är som krävs för att man ska misstänkas för terrorism?

Bevisligen ingenting, det räckte med att Jean Charles de Menez inte såg ut som mönsterbritten för att en av Londons poliser skulle tömma ett magasin i skallen på honom.

Bye, bye rättsstaten. Jag längtar inte till en borgerlig regering, det är ett som är säkert.

Mohammed Omar i Aftonbladet

Essäisten och poeten Mohammed Omar skriver idag en krönika på Aftonbladets kultursidor med rubriken "Jag trodde det var en bomb in jävel!".

Mycket av vad jag fått läsa av Omars alster - företrädesvis publicerat i Flamman - har varit förbannat bra, nästan lysande. Det är vad jag läst av Omar.

Den här korta krönikan säger ändå en hel del om hur krigsretoriken och de rasistiska schablonerna slår igenom. Ena studen kan de handla om att en arab blir nersparkad på öppen gata av ett gäng white kids, i andra stunden kan det handla om att få nervösa och stirriga blickar från texichauffören. För det råder ingen tvekan om att taxichauufören i Omars krönika är ärligt och uppriktigt rädd för att hans passagerare ska spränga sig själv och honom i luften. Det är faktiskt helt bisarrt.

Det säger en del om hur samhället ser ut och hur väl krigshetsarnas koloniala projicering av araber och muslimer som potentiella terrorister slagit igenom, allt enligt planerna får man anta. Det är såna som Mohammed Omar som besökt sin släkt och den brasilianske elektrikern som är försenad till jobbet, som får skörda det som Bush och Blair sår.

Rekommenderar en lysande bloggpost från Ali Esbati på samma tema.

Urspårad sommardebatt

Har nyss sett SVT:s program Sommardebatt där ämnet "Terroristhotet mot Sverige" där nybrunkravattade justitieminister Thomas Bodström, (fp):s vice ordförande tillika åsiktsregistreringsivrarnde Jan Björklund och Jonas Sjöstedt, vänsterpartistisk EU-parlamentariker deltog.

Debatten handlade mestadels om de olika förslag som lagts fram företrädesvis av just Folkpartiet och jusititeministern under förespeglingen att terrorismen ska bekämpas, med det uppenbara resultatet att våra medborgerliga rättigheter och rättstatens fundament undergrävs kraftigt.

Föga förvånande var Jonas Sjöstedt den balanserade och rimlige i debatten. Såväl Bodström som Björklund ville tona ned betydelsen av de olika förslagen och menade att framförallt de förslag som ligger på EU:s bord om bl.a. ytterligare avlyssningsmöjligheter för säkerhetspolis o.s.v. alls inte innebär någon skärpning eller dramatisk förändring av den praxis som gäller i Sverige idag.

När det gäller ökade avlyssningsmöjligheter för polisen och större befogenheter att lagra e-postkorrespondens, sms och telefonsamtal råder det ingen tvekan om att skillnaden mot dagens lagstiftning är milsvida. Idag krävs brottsmisstanke för sådana åtgärder annars skall det ses som en grov kränkning av den personliga integriteten och de medborgerliga rättigheterna, denna praxis vill alltså inte bara EU utan också Sveriges justitieminister och Jan Björklund avskaffa. Att påstå att det är en förändring utan betydelse är ungefär lika rimligt som att försöka marknadsföra en loppcirkus som Cirkus Bronett. Å andra sidan är det väl just vad Folkpartiet är idag, en organiserad loppcirkus.

Repressionsivrarnas andra käpphäst kring statlig lagring av information om medborgarnas privatliv var att telebolagen redan idag lagrar information om våra telefonsamtal. I Rapports 19-sändning ikväll intervjuades en representant för telebolagens branschorganisation som menade att de förändringar av regelverket som Bodström och EU vill genomföra på avgörande sätt skulle utöka omfattningen av den lagring som förekommer idag och därmed öka bolagens kostnader. Detta viftade Bodström bort som någon lobbyingbluff som Sjöstedt och de andra repressionsskeptikerna i EU-parlamentet blivit itutade. Ein kunschaft, en minister, Bodström ser dig.

Debattens andra spår handlade om Folkpartiets förslag om skyldighet för lärare att rapportera in elever med "extremistiska" åsikter till SÄPO. Som vanligt axlade Björklund rollen som den genuint brunskjortade majoren som åberopar ordning och reda, ty den som inte har något fuffens den har inget att oroa sig för! Bodströms hållning var väl snarast taktiserat avståndstagande om ens det. Björklund hävdade med bestämdhet att det är en "grov förvanskning" av hans och (fp):s förslag om lärarnas rapporteringsskyldighet för åsiktsregistrering. Jag är en av de som mer än gärna sett ett klargörande från Björklunds sida, vad ska man kalla det om inte åsiktsregistrering?

Som exempel hade Björklund en 19-årig muslimsk grabb som sagt att han ville åka på koranskola i Pakistan och att han ville störta det svenska samhället med våld. "Ska man inte få ta i med hårdhandskarna mot sådant slödder?!" hasplade Björklund halsstarrigt ur sig och menade att istället för att vänta på att den här grabben verkligen begår ett brott är det ju lika bra att sätta honom bakom lås och bom direkt. Men man kan ju fundera på exakt vad det är i dagens lagstiftning som inte räcker för Folkpartiet och den så ordningssamme majoren när man redan idag kan häkta någon om brottsmisstanke föreligger.

Bortsett från att Björklunds auktoritära hasplande och Bodströms opportunistiska instämmande andades otäcka 30-talsvibbar osade det islamofobi lång väg. Varför inte smaka på Janne Björklunds ack så rasistiska uttalande att "tänk om de svenska trupperna tar fast Usama bin Ladin imorgon, då blir ju Sverige målet för all terrorism i hela världen helt plötsligt!".

Just det. All terroristisk verksamhet som bedrivs på hela denna jord, märk väl: ALL, är alltså enligt Björklund en del av den världstäckande muslimska terroristkonspirationen. Putins hänsynslösa härjningar i Vitryssland, Israels rasistiska ockupation och etniska rensning i Palestina, stadskupper runtom i världen och företrädesvis latinamerika som uppställda på rad skulle få kinesiska muren att rodna av avundsjuka och paramilitärers slakt av fackföreningsaktivister i Colombia är alla svartmuskiga arabers ondsinta verk. Eller så är det helt enkelt inte terrorism i Björklunds ögon. Det är bara att välja, det ena förhållningssättet mindre smickrande än det andra.

Den verkligt stora frågan i det här läget blir ändå, vem ska definiera vem som är terrorist och när? Är det Björklunds och USA:s uppenbart rasistiska och godtyckliga utdefiniering av alla som inte är födda med silversked i munnen? Är det Bodströms lätt undvikande men ändå fullt lika rasistiska avfärdande av de två egyptierna 2003 som gäller?

Ett är dock jävligt säkert, håll i hatten när den organiserade loppcirkusen Folkpartiet kommer till stan. Får de chansen kommer de göra livet jävligt surt för de flesta av oss.

-----------------------------
KLARGÖRANDE
Jag har vid eftertanke varit ovanligt slarvig i återgivandet av ett av Jan Björklunds islamofobiska inlägg i den debatt jag kommenterar i detta blogginlägg. Syftet var inte att det skulle verka som att Jan Björklund sagt "Ska man inte få ta i med hårdhandskarna mot sådant slödder?!" utan snarare ett försök att sätta ord på just det han så uppenbart syftade på. Det är uppenbart att även om (fp) ännu inte kallar araber för slödder så hänger det i luften, det är inte en fråga om om, det är en fråga om när.

"Thomas dödgrävaren"

I gårdagens Aftonbladet hade skribenterna Erik Wijk och Åsa Lindeborg återigen en otroligt skarp och träffande debattartikel som analyserar och kommenterar rättsläget i Sverige och världen i kölvattnet efter "kriget mot terrorismen".

Artikeln är inte särskilt lång men är likförbannat väldigt klargörande. Lindeborg och Wijk sätter fingret på precis det som de så skämtsamt illustrerar i artikelns rubrik; Thomas Bodström är en av demokratins främsta dödgrävare.

Tillsammans med EU:s övriga justitieministrar går Bodström i bräschen för ökad repression och mer auktoritär myndighetsutövning. I förslag till ny lagstiftning om terroristbekämpning vill Thomas dödgrävaren ge staten större möjligheter att avlyssna medborgarna utan att behöva ha brottsmisstanke som grund, all mobiltelefonihistorik och e-post som medborgarna idkar ska lagras på obestämd tid, ideella organisationer ska kunna kontrolleras av staten. Det gär är bara ett axplock, det skrämmer rejält.

Men det som är det riktigt skrämmande i den här situationen är inte bara den klart fascistiska och auktoritära ådran i förslagen som sådana, utan själva förhållningssättet från regering och "opposition" där varje uns av skepsism mot den här galenskapen vänds och används som ett sätt att misskreditera och i praktiken måla ut skeptikerna - och vi är ganska många, nog en klar majoritet av det svenska folket - som potentiella brottslingar själva.

Det är ganska allvarligt att på det sättet inte bara försöka åsidosätta den svenska rättstaten genom att institutionalisera en neofascistisk ordning utan att redan innan det s.a.s. vunnit laga kraft förkasta själva det förhållningssätt till rättsväsende och rättsprocesser som den svenska rättsstaten på sätt och vis förutsätter av myndigheter och organisationer. Rättstaten bygger på ett antal principer, i det här fallet är det givetvis den kanske mest grundläggande - att man ä oskyldig tills motsatsen bevisats - som attackeras kraftigast.

För det känns igen, varken regering eller "opposition" missar ett tillfälle att utmåla motståndarna till 2000-talets ideologiska motsvarighet till marschen mot Rom, som terrorister eller terroristkramare själva.

Wijks och Lindeborgs artikel är förbannat bra. Den främsta förtjänsten som jag ser med den är att skribenterna tar upp ett par exempel där Sverige redan nu visat undfallenhet inför stormakten USA:s ambitioner att slopa mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter i exempelvis fallet med de två avvisade egyptierna och de fängslade Irak-svenskarna, så ställer de också den avgörande frågan;

Om Thomas dödgrävaren och hans apostlar inom EU får som de vill, vad händer då?

Vem går säker?

Ode till jamtelagen

Jag är uppvuxen i en ganska liten by dryga 3 mil utanför Östersund i Republiken Jamtland. Byn heter Fåker och är idag på många sätt ett monument över den offensiva avfolknings- och nedrustningspolitik som förts i det här landet de senaste 30 åren. Fan, skillnaderna mot när jag var liten är enorma!

Idag har byn ungefär 600 invånare. För 15 år sedan säkerligen närmare det dubbla. Dessutom fanns där två rätt stora butiker i Konsum och ICA Matvaruhus, Sparbanken, Tågstation med reguljärtrafik på rälsbuss, ett av få kvarvarande högproducerande inlandssågverk i Ålsta och mycket mer. Dagisbyggnaden finns fortfarande kvar precis bredvid skolan och är fortfarande i bruk, skolans elevunderlag sviktar avsevärt inte bara från byn utan också från de kringliggande byarna som också bidragit med en del till elevunderlaget. För något år sedan talades det om nedläggning, hur det gick vet jag inte. Jag tror att politikerna av någon anledning beslutade att inte lägga ned.

Fåker var definitivt ingen fin liten inlandsidyll nånstans i Norrland. Det var mycket skit som pågick i den byn. Den där byn var vid vissa tillfällen nog summan av det absolut sämsta med att bo i en liten, liten by där alla känner alla. Men skitsnacket var inte bara omotiverat skitsnack. Det hade en betydligt viktigare funktion än bara vara allmänt grisig, det separerade och delade upp byn; De som stod på storbondefamiljernas sida och vi andra.

Storbönderna var själva jävligt få, typ 3 familjer eller nåt sånt, men sen finns det ju alltid de där som gör allt för att få hänga med på tåget, allt för att inte bli offret för pennalismen och godtyckligheten. Lite dramatiskt skulle man kunna säga att Fåker till och från var storböndernas diktatur. Därtill kom ju också familjen som ägde sågen borta i Ålsta.

Alla vi andra, vi var en jävligt brokig skara. Jag och min familj, de flesta som jobbade på sågen, de som knegade på ICA och Konsum och de flesta av ungarnas föräldrar var i alla fall inte storbönder eller sågverksägare. Jag minns det såväl, hur dte tog sig uttryck. Tisslet och tasslet man hörde i klassrummet och skolkorridårerna från böndernas och sågverksägarnas ungar var med största sannolikhet en direkt kopia av diskussionerna som deras föräldrar och deras lilla hov förde kring fikabordet.

Särskilt minns jag diskussionerna om klassresor och utflykter. Det fanns de i klassen som hade det jävligt tufft. Någon hade en långtidssjukskriven morsa och en styvfarsa som i princip var svartlistad från jobb i byn, nån hade fan inte ens råd att köpa mjölk till frukost, nån var det tveksamt om de ens skulle ha råd att bo kvar i kåken de ärvt från sina föräldrar. Sådär var det och så är det väl nu också, antar jag. När det var som värst minns jag att vi had een borgerlig regering.

De välbärgade ungarna och ungarna till de som ville hänga med storbönderna och sågverksägarna, låg alltid på samma linje; Stålarna är det minsta problemet. Har man inte råd får man väl se till att skaffa pengar på ett eller annat sätt, det är ju faktiskt ingen som tvingar vissa elevers föräldrar att vara hemma hela dagarna och inte tjäna pengar.

Jag minns hur en kompis, Julius, satt och led i bänken snett mittemot mig. Hans morsa hade inte kunnat jobba på nästan 10 år, farsan stack för ungefär lika länge sedan. De hade knappt råd att käka om dagarna. Vi hade det inte riktigt lika knapert men nog var det nära ett par gånger att vi skulle åkt ut på gatan. Klassamhällets pennalism och tyranneri tog sig uttryck i några få snorungars översitteri, deras föräldrars överlägsna "jag är faktiskt bättre än dig"-attityd och klumpar i magen och gråt i halsen för många av oss andra. När borgarna ångar på med att den svenska skolan är alldeles för odisciplinerad och därför ineffektiv vet jag att det bara är skitsnack. Det finns inget som disciplinerar och inordnar så mycket som klassamhället och dess medföljande översitteri och pennalism. Det är verklighet.

Men trots den här skiten, är jag förbannat stolt över att komma från Republiken Jamtland. Det är något ryggradsmässigt man fått med sig sen barnsben. Inte på så vis att jag är stolt eller ens glad över hur svineriet i Fåker såg ut, snarare att jag är förbannat stolt över det som historiskt varit typiskt för folket som bott i republiken. På ett humoristiskt men ändå träffande sätt sammanfattas detta i den s.k. Jamtelagen.

När jag tänker efter så är det nog det lilla motstånd mot det där översitteriet som jag, min familj och några till tog tag i somk göt att jag är så förbannat stolt ändå. Det vi gjorde var i grunden att vi pratade om hur förbannade vi var över hur ordningen var, att Hallqvistarna och Göranssons alltid skulle vara så förbannat präktiga och översittaraktiga, och när det brände till på Hem&Skola-möten eller i diskussioner i klassrummet faktiskt sa ifrån, ställde dem mot väggen.

Det är vad Jamtelagen handlar om. Att försvara oss ooch vår rätt mot översitteri och pennalism, att vårda sig själv och andra på ett sådant sätt att framtida generationer kan ta vid med bättre förutsättningar än oss. Kanske bäst känns i det här sammanhanget det sjätte budordet:

Du skall icke döma någon för att de inte begriper bättre

Därför kan jag säga: Jeg e jamt och jeg e huskut stolt öve ne. På samma sätt har jag känt under de år jag bott i Piteå med Jenny. Känslan av piteborna är på många sätt densamma som jag får när jag tänker på motståndet i Fåker, kampen mot översitteriet.

Det sägs att det finns ett folk av en särskild sort, nere vid Pite Älva. Så är det utan tvekan. Precis som hemma i Republiken finns det klart progressiva drag i den tydliga och väldigt uttalade lokalpatriotism som finns i Pitebygden. Bortsett från att jamskan och pitmåle rent språkligt står varandra nära är folklynnet nästan identiskt. Därför är det med ganska stor sorg min första sejour i Pite nu är slut. Nu är det Seskarö som gäller. Det återstår att se vad Bottenvikens pärla har att erbjuda.

På det hela taget är det otroligt tydligt att den typ av lokalpatriotism som finns i Jamtland och Pitebygden, är förbannat progressiv. Ingen ska komma hit och sätta sig på oss, vi klarar oss bättre utan experter och proffstyckare; He kan ve göra schölva, Ne kan ma gära själv.

Det är dags att den svenska vänstern inser allvaret. Inte bara måste framförallt vänsterpartiet inse att den slätstrukenhet och allmängiltighet inför de attacker partiet självt och den svenska välfärdsstaten i synnerhet utsätts för, är en egenhändigt utstakad väg till marginalisering. Istället för tystnad måste vi göra motstånd, organisera och protestera.

Motståndet finns bland ståndaktiga jamtar och upproriska pitebor. En riktig vänster är den som förmår att förena detta motstånd med socialismen, som någon rysk gubbe med skägg en gång skrev.