Ode till jamtelagen

Jag är uppvuxen i en ganska liten by dryga 3 mil utanför Östersund i Republiken Jamtland. Byn heter Fåker och är idag på många sätt ett monument över den offensiva avfolknings- och nedrustningspolitik som förts i det här landet de senaste 30 åren. Fan, skillnaderna mot när jag var liten är enorma!

Idag har byn ungefär 600 invånare. För 15 år sedan säkerligen närmare det dubbla. Dessutom fanns där två rätt stora butiker i Konsum och ICA Matvaruhus, Sparbanken, Tågstation med reguljärtrafik på rälsbuss, ett av få kvarvarande högproducerande inlandssågverk i Ålsta och mycket mer. Dagisbyggnaden finns fortfarande kvar precis bredvid skolan och är fortfarande i bruk, skolans elevunderlag sviktar avsevärt inte bara från byn utan också från de kringliggande byarna som också bidragit med en del till elevunderlaget. För något år sedan talades det om nedläggning, hur det gick vet jag inte. Jag tror att politikerna av någon anledning beslutade att inte lägga ned.

Fåker var definitivt ingen fin liten inlandsidyll nånstans i Norrland. Det var mycket skit som pågick i den byn. Den där byn var vid vissa tillfällen nog summan av det absolut sämsta med att bo i en liten, liten by där alla känner alla. Men skitsnacket var inte bara omotiverat skitsnack. Det hade en betydligt viktigare funktion än bara vara allmänt grisig, det separerade och delade upp byn; De som stod på storbondefamiljernas sida och vi andra.

Storbönderna var själva jävligt få, typ 3 familjer eller nåt sånt, men sen finns det ju alltid de där som gör allt för att få hänga med på tåget, allt för att inte bli offret för pennalismen och godtyckligheten. Lite dramatiskt skulle man kunna säga att Fåker till och från var storböndernas diktatur. Därtill kom ju också familjen som ägde sågen borta i Ålsta.

Alla vi andra, vi var en jävligt brokig skara. Jag och min familj, de flesta som jobbade på sågen, de som knegade på ICA och Konsum och de flesta av ungarnas föräldrar var i alla fall inte storbönder eller sågverksägare. Jag minns det såväl, hur dte tog sig uttryck. Tisslet och tasslet man hörde i klassrummet och skolkorridårerna från böndernas och sågverksägarnas ungar var med största sannolikhet en direkt kopia av diskussionerna som deras föräldrar och deras lilla hov förde kring fikabordet.

Särskilt minns jag diskussionerna om klassresor och utflykter. Det fanns de i klassen som hade det jävligt tufft. Någon hade en långtidssjukskriven morsa och en styvfarsa som i princip var svartlistad från jobb i byn, nån hade fan inte ens råd att köpa mjölk till frukost, nån var det tveksamt om de ens skulle ha råd att bo kvar i kåken de ärvt från sina föräldrar. Sådär var det och så är det väl nu också, antar jag. När det var som värst minns jag att vi had een borgerlig regering.

De välbärgade ungarna och ungarna till de som ville hänga med storbönderna och sågverksägarna, låg alltid på samma linje; Stålarna är det minsta problemet. Har man inte råd får man väl se till att skaffa pengar på ett eller annat sätt, det är ju faktiskt ingen som tvingar vissa elevers föräldrar att vara hemma hela dagarna och inte tjäna pengar.

Jag minns hur en kompis, Julius, satt och led i bänken snett mittemot mig. Hans morsa hade inte kunnat jobba på nästan 10 år, farsan stack för ungefär lika länge sedan. De hade knappt råd att käka om dagarna. Vi hade det inte riktigt lika knapert men nog var det nära ett par gånger att vi skulle åkt ut på gatan. Klassamhällets pennalism och tyranneri tog sig uttryck i några få snorungars översitteri, deras föräldrars överlägsna "jag är faktiskt bättre än dig"-attityd och klumpar i magen och gråt i halsen för många av oss andra. När borgarna ångar på med att den svenska skolan är alldeles för odisciplinerad och därför ineffektiv vet jag att det bara är skitsnack. Det finns inget som disciplinerar och inordnar så mycket som klassamhället och dess medföljande översitteri och pennalism. Det är verklighet.

Men trots den här skiten, är jag förbannat stolt över att komma från Republiken Jamtland. Det är något ryggradsmässigt man fått med sig sen barnsben. Inte på så vis att jag är stolt eller ens glad över hur svineriet i Fåker såg ut, snarare att jag är förbannat stolt över det som historiskt varit typiskt för folket som bott i republiken. På ett humoristiskt men ändå träffande sätt sammanfattas detta i den s.k. Jamtelagen.

När jag tänker efter så är det nog det lilla motstånd mot det där översitteriet som jag, min familj och några till tog tag i somk göt att jag är så förbannat stolt ändå. Det vi gjorde var i grunden att vi pratade om hur förbannade vi var över hur ordningen var, att Hallqvistarna och Göranssons alltid skulle vara så förbannat präktiga och översittaraktiga, och när det brände till på Hem&Skola-möten eller i diskussioner i klassrummet faktiskt sa ifrån, ställde dem mot väggen.

Det är vad Jamtelagen handlar om. Att försvara oss ooch vår rätt mot översitteri och pennalism, att vårda sig själv och andra på ett sådant sätt att framtida generationer kan ta vid med bättre förutsättningar än oss. Kanske bäst känns i det här sammanhanget det sjätte budordet:

Du skall icke döma någon för att de inte begriper bättre

Därför kan jag säga: Jeg e jamt och jeg e huskut stolt öve ne. På samma sätt har jag känt under de år jag bott i Piteå med Jenny. Känslan av piteborna är på många sätt densamma som jag får när jag tänker på motståndet i Fåker, kampen mot översitteriet.

Det sägs att det finns ett folk av en särskild sort, nere vid Pite Älva. Så är det utan tvekan. Precis som hemma i Republiken finns det klart progressiva drag i den tydliga och väldigt uttalade lokalpatriotism som finns i Pitebygden. Bortsett från att jamskan och pitmåle rent språkligt står varandra nära är folklynnet nästan identiskt. Därför är det med ganska stor sorg min första sejour i Pite nu är slut. Nu är det Seskarö som gäller. Det återstår att se vad Bottenvikens pärla har att erbjuda.

På det hela taget är det otroligt tydligt att den typ av lokalpatriotism som finns i Jamtland och Pitebygden, är förbannat progressiv. Ingen ska komma hit och sätta sig på oss, vi klarar oss bättre utan experter och proffstyckare; He kan ve göra schölva, Ne kan ma gära själv.

Det är dags att den svenska vänstern inser allvaret. Inte bara måste framförallt vänsterpartiet inse att den slätstrukenhet och allmängiltighet inför de attacker partiet självt och den svenska välfärdsstaten i synnerhet utsätts för, är en egenhändigt utstakad väg till marginalisering. Istället för tystnad måste vi göra motstånd, organisera och protestera.

Motståndet finns bland ståndaktiga jamtar och upproriska pitebor. En riktig vänster är den som förmår att förena detta motstånd med socialismen, som någon rysk gubbe med skägg en gång skrev.