"Thomas dödgrävaren"

I gårdagens Aftonbladet hade skribenterna Erik Wijk och Åsa Lindeborg återigen en otroligt skarp och träffande debattartikel som analyserar och kommenterar rättsläget i Sverige och världen i kölvattnet efter "kriget mot terrorismen".

Artikeln är inte särskilt lång men är likförbannat väldigt klargörande. Lindeborg och Wijk sätter fingret på precis det som de så skämtsamt illustrerar i artikelns rubrik; Thomas Bodström är en av demokratins främsta dödgrävare.

Tillsammans med EU:s övriga justitieministrar går Bodström i bräschen för ökad repression och mer auktoritär myndighetsutövning. I förslag till ny lagstiftning om terroristbekämpning vill Thomas dödgrävaren ge staten större möjligheter att avlyssna medborgarna utan att behöva ha brottsmisstanke som grund, all mobiltelefonihistorik och e-post som medborgarna idkar ska lagras på obestämd tid, ideella organisationer ska kunna kontrolleras av staten. Det gär är bara ett axplock, det skrämmer rejält.

Men det som är det riktigt skrämmande i den här situationen är inte bara den klart fascistiska och auktoritära ådran i förslagen som sådana, utan själva förhållningssättet från regering och "opposition" där varje uns av skepsism mot den här galenskapen vänds och används som ett sätt att misskreditera och i praktiken måla ut skeptikerna - och vi är ganska många, nog en klar majoritet av det svenska folket - som potentiella brottslingar själva.

Det är ganska allvarligt att på det sättet inte bara försöka åsidosätta den svenska rättstaten genom att institutionalisera en neofascistisk ordning utan att redan innan det s.a.s. vunnit laga kraft förkasta själva det förhållningssätt till rättsväsende och rättsprocesser som den svenska rättsstaten på sätt och vis förutsätter av myndigheter och organisationer. Rättstaten bygger på ett antal principer, i det här fallet är det givetvis den kanske mest grundläggande - att man ä oskyldig tills motsatsen bevisats - som attackeras kraftigast.

För det känns igen, varken regering eller "opposition" missar ett tillfälle att utmåla motståndarna till 2000-talets ideologiska motsvarighet till marschen mot Rom, som terrorister eller terroristkramare själva.

Wijks och Lindeborgs artikel är förbannat bra. Den främsta förtjänsten som jag ser med den är att skribenterna tar upp ett par exempel där Sverige redan nu visat undfallenhet inför stormakten USA:s ambitioner att slopa mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter i exempelvis fallet med de två avvisade egyptierna och de fängslade Irak-svenskarna, så ställer de också den avgörande frågan;

Om Thomas dödgrävaren och hans apostlar inom EU får som de vill, vad händer då?

Vem går säker?