"Same procedure as every year, James"
Idag har rapporterats från i princip samtliga medier om att Byggarbetsgivarnas branschorganisation med ordförande Bo Antoni i spetsen, kräver att riksdagen ska besluta om lagstadgade minimilöner i byggsektorn. Givetvis är det något man har tyckt väldigt länge men det är väl åtminstone två saker som avgör valet av tillfälle:
1) Arbetarrörelsen är tillbakapressad och de borgerligas dagordning får mer och mer genomslag. Näringslivets toppar går mer och mer på offensiven, vanligt folks intressen sätts på undantag för att till slut utrotas helt i det politiska livet. Arbetsgivarna tar den chans de väntat på, helt enkelt.
2) Borgarna har ett stort försprång i opinionen och håller det i sig tills efter valet 2006 är det rätt uppenbart vad som kommer ske med den lagstadgade minimilönen, inget av de borgerliga partierna har ju som bekant gjort sig särskilt kända för att vara några hjärtevänner av den - ganska moderata kan tilläggas - lönebildning som fackföreningsrörelsen drivit på.
Officiellt är anledningarna till Byggarbetsgivarnas krav om lagstadgad minimilön att man på så sätt säger sig vilja förhindra lönedumpning; "Företag som inte har avtal bryter då mot lagen om de betalar lägre än minimilönen" heter det. Problemet för byggjobbarna är ju givetvis att det då inte finns någon som helst anledning för byggarbetsgivarna att teckna kollektivavtal. Varför ska de göra det när de lika gärna kan betala betydligt lägre minimilöner utan att bryta mot lagen?
Man kunde ju förstås tycka att Bosse Antoni och grabbarna grus i branschorganisationens styrelse skulle göra sitt yttersta för att övertyga de medlemföretag som hittills inte tecknat kollektivavtal att göra det, om man nu var så oroade över lönedumpning men istället väljer man alltså att kräva denna statliga lönepolitik av väl uppenbara anledningar. Återigen skiner de svenska industrikapitalisternas oförblommerade fackföreningshat igenom.
För själva poängen med det fackliga löftet och kollektivavtalen är att de är en lönekartell arbetare emellan och att den därmed i praktiken får ett förhandlingsmonopol gentemot arbetsgivarna. Det är inte första och säkerligen inte sista gången arbetsgivarparten för fram krav och förslag som syftar till att bryta sönder detta förhandlingsmonopol, men vi ska vara jävligt medvetna om att det är syftet och inget annat.
Anledningen till Byggarbetsgivarnas krav är allså helt uppenbart inget annat än oblyga krav på statlig sanktionering av då med största sannolikhet ännu mer utbredd lönedumpning. Så det där med att statlig inblandning och "politikervälde" är något "frihetstörstande" företrädare för arbetsgivarna principiellt är emot kan vi ju konstatera enbart är opportunistiskt trams.
Inte sällan förklär arbetsgivarnas företrädare i branschorganisationer och parlamentariska församlingar sitt tydliga arbetarförakt och vilka intressen de i grund och botten företräder, i ord om "sund lönekonkurrens" och "lika villkor" för arbetare "oavsett hemland". Men om det nu var lönekonkurrens man var ute efter på arbetarnas villkor och deras intressen som t.ex. Fredrik Reinfeldts "nya arbetarparti" företräder, varför kan inte hertigen från Täby och hans polare i Svenskt Näringslivs femtielva branschorganisationer gå med på att lönekonkurrensen förmodligen skulle funka betydligt bättre för arbetarna om det var de höga kollektivavtalslönerna som var normen och inte de låga utländska? Funkar det inte bättre att höja lönerna om även lettiska byggjobbare har möjlighet att säga till entreprenörerna att de inte jobbar för lägre löner än vad avtalen säger? Förstår Reinfeldt och Antoni den här intressekinflikten och vilken sida de tar ställning för?
Givetvis förstår arbetsgivarnas gunstlingar precis detta. De företräder bara inte arbetarnas intressen och ästa års val lär inte direkt bjuda på några överraskningar i någon annan riktning.
Det kan ju förtjänas att änga en tanke åt under nyårsstuten med julskinka och senap.
- Same procedure as last year, Antoni?
- Same procedure as every year, Fredde
1) Arbetarrörelsen är tillbakapressad och de borgerligas dagordning får mer och mer genomslag. Näringslivets toppar går mer och mer på offensiven, vanligt folks intressen sätts på undantag för att till slut utrotas helt i det politiska livet. Arbetsgivarna tar den chans de väntat på, helt enkelt.
2) Borgarna har ett stort försprång i opinionen och håller det i sig tills efter valet 2006 är det rätt uppenbart vad som kommer ske med den lagstadgade minimilönen, inget av de borgerliga partierna har ju som bekant gjort sig särskilt kända för att vara några hjärtevänner av den - ganska moderata kan tilläggas - lönebildning som fackföreningsrörelsen drivit på.
Officiellt är anledningarna till Byggarbetsgivarnas krav om lagstadgad minimilön att man på så sätt säger sig vilja förhindra lönedumpning; "Företag som inte har avtal bryter då mot lagen om de betalar lägre än minimilönen" heter det. Problemet för byggjobbarna är ju givetvis att det då inte finns någon som helst anledning för byggarbetsgivarna att teckna kollektivavtal. Varför ska de göra det när de lika gärna kan betala betydligt lägre minimilöner utan att bryta mot lagen?
Man kunde ju förstås tycka att Bosse Antoni och grabbarna grus i branschorganisationens styrelse skulle göra sitt yttersta för att övertyga de medlemföretag som hittills inte tecknat kollektivavtal att göra det, om man nu var så oroade över lönedumpning men istället väljer man alltså att kräva denna statliga lönepolitik av väl uppenbara anledningar. Återigen skiner de svenska industrikapitalisternas oförblommerade fackföreningshat igenom.
För själva poängen med det fackliga löftet och kollektivavtalen är att de är en lönekartell arbetare emellan och att den därmed i praktiken får ett förhandlingsmonopol gentemot arbetsgivarna. Det är inte första och säkerligen inte sista gången arbetsgivarparten för fram krav och förslag som syftar till att bryta sönder detta förhandlingsmonopol, men vi ska vara jävligt medvetna om att det är syftet och inget annat.
Anledningen till Byggarbetsgivarnas krav är allså helt uppenbart inget annat än oblyga krav på statlig sanktionering av då med största sannolikhet ännu mer utbredd lönedumpning. Så det där med att statlig inblandning och "politikervälde" är något "frihetstörstande" företrädare för arbetsgivarna principiellt är emot kan vi ju konstatera enbart är opportunistiskt trams.
Inte sällan förklär arbetsgivarnas företrädare i branschorganisationer och parlamentariska församlingar sitt tydliga arbetarförakt och vilka intressen de i grund och botten företräder, i ord om "sund lönekonkurrens" och "lika villkor" för arbetare "oavsett hemland". Men om det nu var lönekonkurrens man var ute efter på arbetarnas villkor och deras intressen som t.ex. Fredrik Reinfeldts "nya arbetarparti" företräder, varför kan inte hertigen från Täby och hans polare i Svenskt Näringslivs femtielva branschorganisationer gå med på att lönekonkurrensen förmodligen skulle funka betydligt bättre för arbetarna om det var de höga kollektivavtalslönerna som var normen och inte de låga utländska? Funkar det inte bättre att höja lönerna om även lettiska byggjobbare har möjlighet att säga till entreprenörerna att de inte jobbar för lägre löner än vad avtalen säger? Förstår Reinfeldt och Antoni den här intressekinflikten och vilken sida de tar ställning för?
Givetvis förstår arbetsgivarnas gunstlingar precis detta. De företräder bara inte arbetarnas intressen och ästa års val lär inte direkt bjuda på några överraskningar i någon annan riktning.
Det kan ju förtjänas att änga en tanke åt under nyårsstuten med julskinka och senap.
- Same procedure as last year, Antoni?
- Same procedure as every year, Fredde
posted by anon | 10:34 em
2 Comments:
Byggnads är ett fack som verkar ha för mycket att säga till om.
Kollar man på vad byggare tjänar jämfört med andra arbetare så ser man att de ligger i toppskicktet. Varför ska byggare tjäna så mycket mer än övriga arbetare?
Dessutom har byggnads ett ackordsystem som de absolut inte vill göra sig av med, trots att det är känt att det systemet leder till låg kvalitet i byggandet. Anledningen är att Byggnads tar ut stora avgifter för att kontrollera ackorden.
Samtidigt har vi enorma problem med att det är så fördömt dyrt med bostäder.
Löneutrymmet bestäms slutligen av produktivitet i arbetet. Lönedumpning är illa, men är det bättre att ha ett dyrt och ineffektivt byggande?
Jag har fått lära mig i skolan att minimilöner gör att tredje världskriget bryter ut. På riktigt. Det blir FÄRRE människor i arbete medan de som arbetar TJÄNAR MER. Jaja.
Skicka en kommentar
<< Home