När dagordning stavas dynga
Aftonbladet är en tidning man verkligen kan tycka mycket om. En tidning som - likt övriga kvällspressen - som mer och mer hänfaller till skjutjärnsjournalistiskt slask och bisarrt snedvriden rubriksättning. Så är det i princip varje dag, med några få undantag givetvis.
Dagens Aftonbladet var sannerligen inget undantag. Tidningens politiska "kommentator" Lena Mellin tar med sin artikel idag med ruberiken "Ohlysekten" första pris i kategorin "Omotiverat dålig och slaskig journalistik". Denna artikel är - med vissa få undantag - något av det absolut bisarraste och sämsta jag någonsin läst som utges för att vara en analys av inrikespolitiken i Sverige.
Som brukligt är numer när två ledamöter i Partistyrelsen meddelat att de inte vill ställa upp till omval på kongressen om ett halvår, presenterar också Aftonbladet Amelia Morey-Strömbergs och Pernilla Zethraeus' tillkännagivanden för - just det... - att de "lämnat sina uppdrag". Pernilla Zethraeus beslut presenteras till och med som "ett i raden av tunga avhopp".
Det absolut slaskigaste och sämsta med Mellins s.k. politiska kommentar är att på fullaste allvar kalla vänsterpartiet - Sveriges idag femte största parti med närmare 12 000 medlemmar över hela landet - för en sekt. Argumentationen är lika dålig och unken som den uppenbart är konstruerad för att i ett läge då det är etablerat legitimt i medierna, frångå allt vad intellektuell hederlighet och vett och sans innebär.
Givetvis fortsätter Mellin i sin "analys" på den av politiskt "sakkunniga" och "experter" i övriga medier redan inslagna vägen; Under Gudrun Schymans ledning var partiet jättestort och fler ville rösta på partiet, när Lars Ohly blev vald och även då fortsatte att kalla sig kommunist rasade partiet till 5,5% och massavhopp bland partiets företrädare. Kvar blir bara en handfull stenhårda moskvastalinister som bara sysslar med plakatpolitik.
Denna bild är direkt felaktig i väldigt mycket, i bästa fall en upprepning av fakta som att opinionsundersökningarna inte pekar åt Vänsterpartiets håll. Det är den analys som en av Sveriges mest inflytelserikaste politiska kommentatorer lyckas haspla ur sig. Är det konstigt att valdeltagandet och tilltron till demokratin sjunker och försvagas när en sådan vriden och journalistiskt pervererad bild av det politiska livet presenteras av samstämmiga media? Jag är inte förvånad.
Denna bild är som sagt helt uppåt väggarna av ett antal anledningar. Det kanske bör nämnas att Vänsterpartiets nedgång i valet 2002 skedde med Gudrun Schyman som partiledare? Att opinionssiffrorna för Vänsterpartiet låg på närmare 11% och vid några tillfällen t.o.m. över efter att Lars Ohly blev vald till partiordförande vid kongressen i Stockholm 2004? Att de parlamentariker som lämnat partiet är dryga 25 till antalet och således utgör cirka 2,3% av partiets 1045 folkvalda i kommuner runtom i landet? Att dessa uteslutande gjort det i protest mot den politik som partiets medlemmar slagit fast i demokratisk ordning på partikongressen? Att det lilla fåtal "traditionalister" som blir kvar i partiet är dryga 12 000 till antalet fortfarande?
Frågorna är många men vad som är rätt och riktigt är helt uppenbart satt på undantag med dagens förutbestämda mediedramaturgi - som Ali Esbati så precist uttryckt det - och ingenting tillåts att falla utanför dessa ramar för rapporteringen som är lika snäva som de är propagandistiska.
Samtidigt är detta läge absolut ingen återvändsgränd för partiet. Denna rörelse har överlevt betydligt svårare prövningar och till och med gått stärkta ur striden. Den absolut viktigaste insikten för ett parti som på allvar vill driva vänsterpolitik och åstadkomma konkret förändring - är inte att som Mellins paradgosse Stig Henriksson i Fagersta, börja prata om att bryta sönder partistrukturen för "nya" och "vågade allianser" lokalt - utan att putsa de marxistiska och feministiska glasögonen och ta sikte på basarbete, aktivism och organisering istället för att lägga krutet på det klart ouppnåeliga målet om beröm från borgerliga och socialdemokratiska ledarsidor.
Det enda som kan mota den direkt felaktiga bilden av partiet i media och lägga grunden för ett effektivt opinionsarbete, är att istället för att gå via lena Mellin och company, gå rakt förbi dem - till den klara majoritet av den svenska befolkningen som tjänar på partiets politik. För det krävs basarbete, aktivism och organisering och det är precis vad som krävs för att proffstyckareliten med Lena Mellin och hennes likar vid rodret ska ha så lite makt som möjligt att påverka bilden av partiet och dess opinion.
För sålänge den politiska dagordningen i Sverige stavas dynga är det basarbete, aktivism och organsering som krävs för att vänstern inte ska utplåna sig själv. Mellan detta och den av Lena Mellin till skyarna höjde Stig Henrikssons s.k. förnyelse, en avrgund.
Mellin vill att Vänsterpartiet i allt väsentligt ska lämna den grund som lagts av medlemmarna för en stark och slagkraftig vänster till förmån för en strikt parlamentarisk organisation utan utmaningar, förändrande visioner och förmåga att förändra samhället. Lena Mellin vill att Vänsterpartiet ska bli en sekt, en Henrikssonsk sekt. Det vill inte jag och förmodligen väldigt få av partiets kvarvarande 12 000 medlemmar.
D som i dynga, det är nåt för Timbro att ta fasta på och "producera" idéer om.
------------------------------
Uppdatering: Den mycket skarpsinte Wiklund på Wiklund navelskådar har också kommenterat Lena Mellins dynga. Rekommenderas.
Dagens Aftonbladet var sannerligen inget undantag. Tidningens politiska "kommentator" Lena Mellin tar med sin artikel idag med ruberiken "Ohlysekten" första pris i kategorin "Omotiverat dålig och slaskig journalistik". Denna artikel är - med vissa få undantag - något av det absolut bisarraste och sämsta jag någonsin läst som utges för att vara en analys av inrikespolitiken i Sverige.
Som brukligt är numer när två ledamöter i Partistyrelsen meddelat att de inte vill ställa upp till omval på kongressen om ett halvår, presenterar också Aftonbladet Amelia Morey-Strömbergs och Pernilla Zethraeus' tillkännagivanden för - just det... - att de "lämnat sina uppdrag". Pernilla Zethraeus beslut presenteras till och med som "ett i raden av tunga avhopp".
Det absolut slaskigaste och sämsta med Mellins s.k. politiska kommentar är att på fullaste allvar kalla vänsterpartiet - Sveriges idag femte största parti med närmare 12 000 medlemmar över hela landet - för en sekt. Argumentationen är lika dålig och unken som den uppenbart är konstruerad för att i ett läge då det är etablerat legitimt i medierna, frångå allt vad intellektuell hederlighet och vett och sans innebär.
Givetvis fortsätter Mellin i sin "analys" på den av politiskt "sakkunniga" och "experter" i övriga medier redan inslagna vägen; Under Gudrun Schymans ledning var partiet jättestort och fler ville rösta på partiet, när Lars Ohly blev vald och även då fortsatte att kalla sig kommunist rasade partiet till 5,5% och massavhopp bland partiets företrädare. Kvar blir bara en handfull stenhårda moskvastalinister som bara sysslar med plakatpolitik.
Denna bild är direkt felaktig i väldigt mycket, i bästa fall en upprepning av fakta som att opinionsundersökningarna inte pekar åt Vänsterpartiets håll. Det är den analys som en av Sveriges mest inflytelserikaste politiska kommentatorer lyckas haspla ur sig. Är det konstigt att valdeltagandet och tilltron till demokratin sjunker och försvagas när en sådan vriden och journalistiskt pervererad bild av det politiska livet presenteras av samstämmiga media? Jag är inte förvånad.
Denna bild är som sagt helt uppåt väggarna av ett antal anledningar. Det kanske bör nämnas att Vänsterpartiets nedgång i valet 2002 skedde med Gudrun Schyman som partiledare? Att opinionssiffrorna för Vänsterpartiet låg på närmare 11% och vid några tillfällen t.o.m. över efter att Lars Ohly blev vald till partiordförande vid kongressen i Stockholm 2004? Att de parlamentariker som lämnat partiet är dryga 25 till antalet och således utgör cirka 2,3% av partiets 1045 folkvalda i kommuner runtom i landet? Att dessa uteslutande gjort det i protest mot den politik som partiets medlemmar slagit fast i demokratisk ordning på partikongressen? Att det lilla fåtal "traditionalister" som blir kvar i partiet är dryga 12 000 till antalet fortfarande?
Frågorna är många men vad som är rätt och riktigt är helt uppenbart satt på undantag med dagens förutbestämda mediedramaturgi - som Ali Esbati så precist uttryckt det - och ingenting tillåts att falla utanför dessa ramar för rapporteringen som är lika snäva som de är propagandistiska.
Samtidigt är detta läge absolut ingen återvändsgränd för partiet. Denna rörelse har överlevt betydligt svårare prövningar och till och med gått stärkta ur striden. Den absolut viktigaste insikten för ett parti som på allvar vill driva vänsterpolitik och åstadkomma konkret förändring - är inte att som Mellins paradgosse Stig Henriksson i Fagersta, börja prata om att bryta sönder partistrukturen för "nya" och "vågade allianser" lokalt - utan att putsa de marxistiska och feministiska glasögonen och ta sikte på basarbete, aktivism och organisering istället för att lägga krutet på det klart ouppnåeliga målet om beröm från borgerliga och socialdemokratiska ledarsidor.
Det enda som kan mota den direkt felaktiga bilden av partiet i media och lägga grunden för ett effektivt opinionsarbete, är att istället för att gå via lena Mellin och company, gå rakt förbi dem - till den klara majoritet av den svenska befolkningen som tjänar på partiets politik. För det krävs basarbete, aktivism och organisering och det är precis vad som krävs för att proffstyckareliten med Lena Mellin och hennes likar vid rodret ska ha så lite makt som möjligt att påverka bilden av partiet och dess opinion.
För sålänge den politiska dagordningen i Sverige stavas dynga är det basarbete, aktivism och organsering som krävs för att vänstern inte ska utplåna sig själv. Mellan detta och den av Lena Mellin till skyarna höjde Stig Henrikssons s.k. förnyelse, en avrgund.
Mellin vill att Vänsterpartiet i allt väsentligt ska lämna den grund som lagts av medlemmarna för en stark och slagkraftig vänster till förmån för en strikt parlamentarisk organisation utan utmaningar, förändrande visioner och förmåga att förändra samhället. Lena Mellin vill att Vänsterpartiet ska bli en sekt, en Henrikssonsk sekt. Det vill inte jag och förmodligen väldigt få av partiets kvarvarande 12 000 medlemmar.
D som i dynga, det är nåt för Timbro att ta fasta på och "producera" idéer om.
------------------------------
Uppdatering: Den mycket skarpsinte Wiklund på Wiklund navelskådar har också kommenterat Lena Mellins dynga. Rekommenderas.
posted by anon | 8:37 em
4 Comments:
Ja, förutom basarbete krävs det också att de som basarbetar har folks förtroende. Att det är vettiga partiarbetare helt enkelt. Jag är själv imponerad av Camilla Sköld-Janson, republikens v-representant i riksdagen. Hon är rak och konsekvent och duktig. Sånt tror jag folk uppskattar. Berit Dahlström, fd kommunalråd i republikens huvudstad, är också en schysst och uppskattad vänsterpartist. Fler såna, så finns det hopp för framtiden.
Förtroende absolut! Vägen till ökat förtroende för partiets företrädare tror jag är dels att partiets företrädare för den politik partiet gått till val på - det är i sig banbrytande i dagens politiska läge - och dels inte räds för att ta striden i avgörande frågor som rör välfärd, 6 timmars arbetsdag o.s.v.
Det i kombination med basarbete, aktivism och organisering skulle göra vänstern i Sverige betydligt starkare.
Till sist, jag både beundrar och respekterar Camilla och Berit väldigt mycket. Det är två av de partikamrater jag har absolut störst förtroende för överhuvudtaget, de är skitbra på väldigt många sätt. Definitivt fler såna! =)
När jag lämnade v-partiet var orsaken den att representanterna i kommunalpoltiken svek sina väljare. Man prioriterade "stugvärmen" bland politikerkollegor i nämnder och fullmäktige framför att driva vänsterpolitik. Man blev bara en samling karrärister bland andra karriärister av olika polititisk färg...
Vägval vänster verkar bestå av den sorten. Och dessa har ju som bekant fått medial uppmärksamhet...Konstigt att ingen analytiker gör kopplingen att det kanske är vägval vänsters trovärdighet som ligger bakom tappet i opinion...men det är förstås svårt att veta om hönan kom före ägget...
Anonymous: Det förvånar mig inte alls att du upplevt just detta problem. För det är - vågar jag påstå - partiets i särklass största problem idag.
Jag har själv upplevt det i de två senaste partiföreningarna jag varit medlem i - beroende på flytt till olika orter givetvis - att det är kommunpolitikerna som sätter dagordningen för partiföreningarnas arbete och inte sällan är den dagordningen anpassad för att inte riskera att bli utkastade ur stugvärmed. Alltför ofta innebär det att man samtidigt väljer bort den politik man gick till val på.
samtidigt känner jag att partiet börjar genomgå en tydlig föryngring. Många av de som varit aktiva i ett antal år i ungdomsförbundet börjar bli för gamla för Ung Vänster och aktiverar sig mer och mer i partiet. Där det börjar röra på sig innebär det en nyttig och viktigt injektion i partiet och jag tror att Ung Vänsters framgångar i slutet av 90-talet och början av 2000-talet kommer att börja märkas tydligare i sammansättningen av fullmäktigelistor o.s.v. till valet nästa år. Där tror jag att en stor del av partiets räddning ligger när det gäller att bygga upp förtroende för partiets företrädare. Sen ska man givetvis aldrig glömma att det finns gott om folk i partiet som är riktigt, riktigt bra utan att ha spenderat ett år i ungdomsförbundet.
Till sist, att folk lämnar partiet just av anledningen att det känns som att man inte kan påverka den politik partiets representanter för i olika församlingar är ju precis det som vvv och etablerade media vill förtiga. Din analys av VVV hålle rjag helt med om.
Skicka en kommentar
<< Home